Så gör inte alla - men Orionteatern!

"Così fan tutte". Bland det bästa Mozart skrivit. Gudomligt helt enkelt. Men intrigen?! Tjejer är fjolliga och kastar sig i armarna på allt med snopp, killar är barnsliga och vill leka sanning och konka med sina flickvänner och arbetarklassen gör vad som helst för lite extraklirr i kassan. Så kom Lars Rudolfsson och hans gäng. Och inget är längre som förut...

Vi var på Orionteatern, en vän och jag, en trist november-onsdag. I en sjabbig mekanisk verkstad utspelar sig så operan, fullständigt kompromisslöst, på liv och död, här och nu inför våra ögon. Vi skrattar så vi gråter men lämnar salen med ett enormt tryck över bröstet. Nu förstår jag! Kraften i musiken, kraften i kärleken och erotiken; och allt är så jävla underbart och komplicerat och kroppsligt och förvirrat som livet faktiskt är!

Det var magiskt. Inte för att mimarna/skådespelarna kunde gestalta stycket till inspelad musik och alltså vara helt obegränsade i rörelser och reaktioner, utan för att det faktiskt hade gått att göra precis så där och samtidigt sjunga opera. Jag vill tro att det är så. Jag vill att opera ska vara kropp, andning, rörelse - ja kött!

Vadå finkultur? "Così" på Orionteatern klår varenda rockkonsert.

Is there anybody out there?

Ensam. Tangentbord. Skärm.

Utanför faller mörkret, inombords kurrar det i magen, men jag har ingen lust att äta.

Jag sitter och undrar över den här bloggen; är det någon som hittar hit?
I tidningarna står det om bloggare som avslöjar politiker, som påverkar kommande modetrender och som vinner diverse priser. Själv har jag inga sådana ambitioner. Jag tycker bara det är roligt att skriva då och då.
Men vilka läser? Jag kanske skulle sätta igång en Gallup-undersökning och ringa runt till alla med efternamn som börjar på St-Su och fråga.

Eller också inte.
Bäst jag går och tar en matbit i alla fall...