fredag, november 30, 2007

Är jag onaturlig?

Jag har aldrig förstått mig på det där med julstress.
Jag tycker mycket om advent. Det har jag alltid gjort.
Men så är jag också löjligt välorganiserad.

Så här: igår tog jag en promenad till centrum efter jobbet, köpte julklappar till alla (mest böcker & skivor), passerade Systemet för att lagra lite glögg och handlade vetemjöl och saffran på mataffären. Sedan satte jag upp adventsstjärnor i fönstren, dammsög och tog fram ljusstaken och änglaspelet.
Allt som allt tog det tre timmar.
Klar!

Nu kan jag bara njuta, hela advent. Baka lite lussekatter (om jag får lust), träffa vänner, slå in paket och skriva verser. Ingen ångest, ingen panik, inga enorma prestationskrav. Och att laga mat till julafton är väl inget att gå i taket för? Det behöver inte vara värre än en vanlig middagsbjudning. För bara där finns Janssons Frestelse och senapssill så är jag nöjd.

Så här vill jag ha det. Ni får tycka att jag är präktig. Men för mig är advent och jul en tid när hela jag, min kropp och min själ, behöver varva ner, avsluta året som varit (i år det psykiskt mest tärande någonsin) och gå i mentalt ide med stearinljus, lagom med glitter och desto mer människor runt om mig.

Mitt tips? Var färdig med julklapparna till första advent!

torsdag, november 29, 2007

Tema kvinna-man IV

Tre killar i 17-års åldern kommer nedför trappan ner till skolans entré.
Kille 1: Nej men tjej kan du ju inte skaffa dig!
Kille 2: Nej precis! Skaffar man tjej så måste man ju ringa minst tre gånger om dan, och då har man ju aldrig tid att spela World of Warcrafts!
Kille 3: Äh, det är lugnt. Man säger ju bara att telefonen är trasig!

onsdag, november 28, 2007

Tisdag klockan 11.15

Dörren glider igen bakom mig med ett väsande ljud. Det låter som ljudet från en Rowlingsk dementorkyss. Ett ödesmättat lockrop från andra sidan. Långsamt och hotfullt sluts rummet och jag står ensam i ett avlångt mausoleum. Väggarna är marmorerade och ljuset iskallt.

Plötsligt vinglar hela rummet till. En oförutsedd gungning och så ett skärande skrik utifrån. Golvet börjar skaka och väggarna rör sig sakta åt olika håll. Skriket övergår i ett utdraget gnisslande och snart darrar även jag. Tänker att det är nog slut nu. Jag kommer att begravas levande i fuskmålad marmor och lysrörsbelysning...

Innan jag går av på våning 14 har jag hunnit spela upp en hel film för mig själv. Det kan vara mycket fantasieggande att åka hiss!

tisdag, november 27, 2007

Var är rondellhundarna?

Jag saknar dem! Rondellhundarna som gjorde stadstrafikkörning till en odyssé över människans fantasi och kreativitet. Nu, på sin höjd, passerar man lite adventsljusbeklädda träd.

Rondellhundsrörelsen gjorde mig mer upprymd än alla em-kval i världen, det var en förtjusande busig folkrörelse som inte skadade någon - tvärtom!

Med jämna mellanrum måste jag passera skyltdockan i telefonkiosken vid Solvalla för att se hur hon nu ser ut (ingen vet vem som klär ut henne). Sist jag åkte förbi hade hon fått en pojkvän. Och på min motorvägsavfart har en konstnär planterat blommor som bildar orden "Hej pappa det är jag" med enorma bokstäver, för att hennes far ska kunna se vad det står. Uppifrån alltså. Från himlen.

Vi säger "hej" när vi ser en lyftkran. Sjunger "allting roterar" på Mörkövägen och tävlar om att först se Trosa Vattentorn. Min bil är dekorerad med asiatisk amulett (ingen Wunderbaum, inga tärningar eller fånig liten nalle) och sittkuddar för skyddsandarna. Och i min vardagsmagi ingår allt ifrån kaffe på sängen och lappar på köksbordet till stearinljus och klassisk musik.

För det måste finnas så mycket mer än bara rutiner och sakliga fakta! Leken är viktig. Och mystiken. Och riterna!

Jag tror jag ska bygga en liten rondellhund och försöka väcka liv i trenden igen. Eller kanske en refugmus?

måndag, november 26, 2007

Tema kvinna-man III

Ännu en "om kvinnorna kontrollerade världen":









(Tack M för bilderna!)

söndag, november 25, 2007

(Ännu en) Veckan som varit (riktigt bra!)

Veckans Utnämning
Jag har blivit ”Chef över scenen” på websiten ”Hur svårt kan det vara?”. Tackar tackar. Det är himla svårt, jag garanterar. Vi är få som klarar det. (Tacksam över att jag inte blev ”Chef över foxterrier” eller ”Chef över slipmaskinen”!)

Veckans Regiassistent
Cool kille med tuff, lite avig attityd. Knivskarp blick och smarta tankar. Måtte alla vuxna se samma sak som jag.

Veckans Absolut Lortigaste
Bella. (Min bil.)

Veckans Stipendiat
Odd. Igen!

Veckans Bravokör
Jag.

Veckans Hoppet-Är-Det-Sista-Som-Dör
En av de tre orkidéerna som tappat all sin prakt (det händer mig jämt, förstår inte vad jag gör för fel) och stått med kal stjälk i ett halvår börjar plötsligt visa små små blomknoppar längst upp.

Veckans Jag Har Ingen Aning
Om detta är tredje eller fjärde gången jag listar veckan som gått.

Veckans Tjuvstart
Dufvenkroks Original. Kunde inte hålla mig. Har längtat lite, faktiskt.

Veckans Beauty
N. i sin nya frisyr. Sååå snygg!!!

Veckans Flitigaste Regipunktnu-bloggläsare
Vet inte. Utlyser härmed en tävling, öppen för alla. Fint pris till vinnaren!
Ett poäng för varje kommentar.
Vinnaren meddelas nästa Veckan som varit lista.

lördag, november 24, 2007

Tema kvinna-man II

Om kvinnorna kontrollerade världen:












(bilderna är hämtade från Rosa Bandet kampanjen)

fredag, november 23, 2007

En kort flickas bekännelse

Jag har hittat en keps. Nu sitter den på huvudet, konstant. Även inomhus. Jag vet inte riktigt vad det är, men nånting gör att jag vill ha den där. Kanske för att jag då vet var jag slutar? (Men i så fall borde jag rimligen ta på mig kängor för att riktigt känna själva startpunkten också. Eller det kanske räcker med att måla tånaglarna?)

I alla fall. Jag har alltid gillat att ha saker på huvudet. Helst hatt. Det finns bara ett problem: jag är 156 cm lång. Eller kort. Och jag tycker om att se. Dvs jag vill kunna se hela världen runt om mig.

Är man 156 cm över marknivå och bär hatt, ja då kapas allt från folks bröstkorgar och uppåt. Synd. Ett brett leende som möter min blick kan jag leva länge på. Eller en vacker Turner-liknande himmel.

Så det får bli kepsen. Det tar bara bort den värsta bländningen av min skrivbordslampa.

tisdag, november 20, 2007

Ibland är det bara helt tomt

Som nu...

Jag kommer inte på ett dugg att skriva om. Det är beckmörkt ute, inga julljusstakar lyser ännu upp gatan och ingen glögg värmer lite småhuttrande bloggkrönikör. Huvudet är urblåst och jag riktigt känner påsarna dras ner under ögonen. Tre av mina gymnasieklasser håller på att spela upp sina egna manus den här veckan, och det är härligt att få byta klassrum mot aula (faktiskt en fungerande teater) men det är mycket jobb med att hitta rätt låtar och prylar. I morgon MÅSTE jag hinna dammsuga, för jag får besök. Och tänk om det gick att sova lite mer än sex timmar per natt. Till helgen kanske.

Jo, min dotter bad mig skriva något om Benjamin som vann Pokerfejs igår! Vi satt tillsammans, flickorna och jag och bara njöt. Vilken kille! Glimten i ögat, huvudet på skaft, humor och distans. Det är nog första gången i mitt liv jag tyckt att ett frågeprogram har varit underhållande. Jag kunde inte låta bli att applådera när han - med ett varmt pokerface, fritt från självgodhet och hävdelsebehov - kammade hem en miljon, fast han låg sist. Hans taktik? Intelligent ödmjukhet.

måndag, november 19, 2007

Det var det där med ljuset

Jag åker snabbtåg från huvudstaden till den näst största. Det är en tyst avdelning. En man snarkar högljutt.

Solen står lågt och kastar långa släpande skuggor över de snödraperade fälten. Det glittrar till lite på varje vattenyta och jag anar en lövtunn skorpa is.

Men efter Gnesta blir åkrarna lerbruna igen. Synd. Kombinationen snö och sol är sagolikt vacker.

Det är det där med ljuset. Det drabbar mig. Ständigt. Ljuset i mannens ansikte när barnet läggs på hans bröst. Ljuset i en annan mans blick när han kommer springande mot mig med armarna utbredda. Ljuset i den ena flickans leende och den andras sprudlande skratt. Ljuset mellan de äldre två som tagit sig igenom nästan ett helt liv tillsammans. Ljuset i vännernas omtanke, stöd och stimulans. Skimret vid en vågrörelse och gnistret från en snökristall.
Utan ljuset har jag inte lust med någonting längre.

Länge ser jag ut genom tågfönstret. Solen är på väg ner. Då blir ögonlocken tyngre och tyngre. Snart snarkar jag också.

söndag, november 18, 2007

Värdefullt vetande

(Det här lärde mig min 15-åriga dotter imorse:)
  • Om en skyltdocka varit en riktigt människa, hade hon varit för smal och undernärd för att kunna få mens.

  • Om Barbie var en levande kvinna, skulle hon behöva krypa på alla fyra. Ingen människa kan nämligen gå upprätt med de proportionerna.

lördag, november 17, 2007

Funderingar forfarande iklädd pyjamas...

Nu har jag legat hela morgonen och tänkt på begreppet instinkt. Vilka instinkter har jag, och vad använder jag dem till? Väljer jag själv mina handlingar, eller styrs jag av något större? Är alla instinkter av godo?

När jag googlar ordet "instinkt" kommer jag till en sida med ordspråk och en annan med dikter. Jag lär mig att instinkt är ett nedärvt beteendemönster hos människor och djur. Jag uppmanas också att lyssna till mina instinkter för att bli en friskare och helare människa.

Men i en text står det: "instinkter är smarta signaler från ditt nervsystem." Den formuleringen tyckte jag om. Just ordet smarta.

För när jag nu har tänkt igenom mitt eget sätt att vara, vilka val jag har gjort i livet och vilka stigar jag har gett mig in på, kommer jag oundvikligt fram till att det finns två mycket starka instinkter som styr mitt beteende.

1. Beskyddarinstinkten (= du ger fan i att ge dig på min familj eller mina barn, för det första. För det andra värnar jag alltid om de som har det svårast i samhället).
2. Överlevnadsinstinkten (= jag är en katt med nio liv, och även om jag länge kan försöka behaga och anpassa mig så kommer jag till en gräns när min stolthet går före och jag väljer att bara lita på mig själv).

Och så, ännu i pyjamas och morgonrock, kommer jag fram till att dessa instinkter faktiskt är smarta. Inget annat. Det är inte fel på mig. Jag är ingen hönsmamma. Jag är inte elak. Jag är självständig, men långt ifrån själv ständigt (såsom en person tolkade begreppet). Jag är handlingskraftig och modig, och de som känner sig överkörda har problem med sin egen självbild, för jag sätter mig aldrig på någon.

Men en instinkt saknar jag nästan helt: Flyktinstinkten.
Frågan är; är det bra eller dåligt?

fredag, november 16, 2007

(till Katrin:) Jag kan också skriva om fylla!

(till mina läsare:) Förlåt, det är inte Stureplan. Och jag är inte omåttligt populär, inte ens igenkänd. Inga dörrvakter låter mig gå förbi 'de där vanliga'. Kläderna är långt ifrån dyra och utmanande. Frisyren rufsig som vanligt.
Men jag gör ett försök att vara som Katrin och beskriva mitt vilda liv! Och i avsaknad av ett aktivt festande i nuläget väljer jag att berätta några minnen från förr...


Sörmländsk småstad, 70-tal, SIA-skolan och Gul&Bla jeans

Bästisen i parallellklassen hade snott en flaska hemgjort körsbärsvin av sina föräldrar. Vi gick i åttan och skulle på dans i Folkets Hus. Jag var kär i Erik, gitarristen med de svarta lockarna som spelade i samma ungdomsband som jag, men det var min bästis också, så jag sa aldrig något. Istället fann jag mig ute i skogen med hans äldre bror, kyssandes och kelandes, och ja, vi pratade t o m med varandra. Jag var gräsligt berusad (bjud mig aldrig på körsbärsvin!) men minns att jag tyckte mycket om både samtalet och kyssarna. På måndagmorgonen var jag lika blyg som vanligt, så det blev aldrig mer än ett minne. Ett något pinsamt minne måste han ha tyckt, som inte ens fick ögonkontakt med mig i nyktert tillstånd...

Sörmländsk lite större stad, tidigt 80-tal, gymnasium & Lacoste-tröja (men aldrig på mig)

Luciavaka med samhällsvetarna. Där gick Tommy, rödhårig rockare med fladdrande lång kappa. Jag var helt såld, han var helt enkelt den ende som inte var borgerligt prydlig med vit tenniströja och mörkblå lamull över. Och först flirtade han faktiskt med mig. Men så bekände han sin kärlek till Anki, och jag spetsade glöggen med renat, sittandes under ett matbord som en riktig Ior. Sen kastade jag disktrasor på Tommy och Anki som pussades i soffan, spydde på golvet och låg till sist i en snödriva utanför festlokalen och ville dö. Men Anki, min rival, struntade i sin beundrare och tog hand om mig istället, vallade mig i den kyliga decembernatten och försäkrade mig om att allt skulle ordna sig. Fasen vilken schysst tjej!

Att jag överhuvudtaget vågade visa mig nästa skoldag är nog det modigaste jag gjort.

torsdag, november 15, 2007

Heja Heja Heja!

Mina jubelrop bara väller fram. Får fart av min entusiastiska förundran och färdas västerut med förtjusningens höga hastighet. Jag tror att jag har fått en ny förebild!

Så här: Canadas premiärminister Stephen Harper har aldrig läst en bok. Det tycker författaren Yann Martel (Berättelsen om Pi - en otroligt spännande och suggestiv roman) är för djävligt.

Vad gör han? Gnäller och sätter sig på sina höga kulturarbetar-hästar?

Icke. Han skickar en bok var 14:e dag till mr Harper. Med boken - en present - följer ett långt och pedagogiskt brev, där Martel för fram tankar om författaren och nycklar till själva boken.

Hör bara*:

"The great Jane Austen. She is a shining example of how art—like politics—can take the least promising ore and transform it into the finest metal."

Eller:

"By all accounts, Strindberg was a miserable sod. He had a boundless capacity to be unhappy, especially in his relations with women. But he also had a mind of immense energy, intelligence and originality, and he wrote brilliant plays."

Eller:

"Voltaire lived between 1694 and 1778 and was one of the great gadflies of his time. In Candide he lampooned what he felt was the facile optimism of the day, an optimism best expressed by the philosopher Gottfried Leibniz’s formulation that our world is “the best of all possible worlds” (you might remember that line from an ironic Kris Kristofferson song)."

Första presenten skickades 14 april. Då kom ett skriftligt tack från en av Harpers sekreterare. Sedan dess - inte ett ljud. Nyligen skickade Yann Martel bok nr 16.

Vilken hjälte! För första gången förstår jag till fullo det citat som jag som lätt romantisk tonåring kladdade på mina skolböcker:
"Tänd hellre ett ljus än klaga över mörkret."



*Utdrag ur Martels brev till premiärministern. För att läsa mer, gå till: http://www.whatisstephenharperreading.ca/

onsdag, november 14, 2007

Klaga månde Catarina

Gulvita fingrar, vintergrå hud, stripigt hår och röda strimmor i ögonen. Jag fryser! Konstant. Sveper sjalen runt huvudet, drar upp axlarna till öronen och borrar ner händerna i fickorna. Sen går jag till jobbet med blicken i backen, utan att hälsa på en enda. Jag är svenskt kärv, på gränsen till grinig. Bara för att jag fryser.

Lustigt. Jag som har stått i -29 grader och repeterat utomhusopera på en teater enbart byggd av snö och is utan att tveka. Men den här råa, fuktiga, nollgradiga Stockholmskylan, den tar mig helt i besittning. Dessutom gör den mig ständigt hungrig. Och godissugen.

Så jag tänder stearinljus, dricker grönt té och kryper ner under duntäcket med en bit mörk choklad. Värmen sprider sig och allt blir rofyllt och stilla. Mitt lilla korttidside ger förnyad kraft. Jag tittar ut genom fönstret och tänker att även november kan vara en fin månad.

Men sen. Sen kan jag inte hålla det borta från mig längre. Jag minns alla de där ute. De med tidningar istället för duntäcken. De med en klunk renat och en cigg istället för välkryddad köttgryta med lite rödvin till. De som inte har något hem. Eller inte orkar vara där.

Klaga månde Catarina? Nej. Aldrig. Men jag ska omedelbart skänka pengar till Stadsmissionen.

(SMS:a ordet HEMLÖS till 72 900, så skänker du 50 kr till deras arbete bland Stockholms hemlösa.)

tisdag, november 13, 2007

Konsten att kommentera

Lite då och då stöter jag på någon som säger:
"Hej! Du, jag läser din blogg, men jag kommenterar aldrig, för jag vet inte hur man gör. Det verkar så krångligt med lösen och användarnamn och så..."

Alltså: här följer nu en liten enkel kommentar-skola!
Välj "comments" (eller "kommentarer" om du har svensk version) längst ner under det jag har skrivit.
  1. Skriv din kommentar i rutan.
  2. Välj "Anonymous" (vill du inte vara anonym är det nämligen mycket enklare att skriva ditt namn efter din kommentar i rutan! Då slipper du inloggning, med allt vad det innebär)
  3. Välj "Publish your comment".
  4. Klart!

Enkelt, eller hur? Och jag blir så glad för alla läsare och alla kommentarer!

(Funderar på hur jag ska ta upp kampen mot Katrin. Hon har 20 000 besökare om dagen. Minst. Vad hon skriver om? Fylla, fest, shopping och livet med Alex. Jag gäspar. Men titeln är bra. Överväger att skaffa en blogg vid namn "up your ass".)

måndag, november 12, 2007

Nu är det så där levande igen!

Ljud av msn-meddelanden och tecknade TV-serier, rockmusik och dataspelsdialog. Tredubblad tvätthög och dito diskstapel. Ketchupflaskan framtagen till mer synlig plats i kylskåpet och ett helt hav av skor i hallen. Flickorna har flyttat hit igen!

I två veckor har jag levt med tystnad, P1 eller klassisk musik, med sallader och grönsakswok, med högar av olika projektarbeten utspridda över hela lägenheten och jobb från morgon till midnatt varvat med fina träffar med singelvänner. Nu inleds en tvåveckorsperiod av läxhjälp, bilskjuts, spagetti & köttfärssås, TV-mys, skratt, samtal och ett och annat spel. Vad jag har längtat!

Aldrig trodde jag, för en så där 10-15 år sedan, att jag bara skulle uppleva mina barns halva uppväxt. Men vi gör våra aktiva val, tar konsekvenserna och bygger ett så gott liv för alla parter som vi förmår. Som en vän alltid säger: "när vi vet bättre, gör vi bättre".

Och nu ser livet ut så här; två veckor ensam, två veckor mammaroll. Det gör inte ett dugg att golven i två av våra tre rum plötsligt är täckta av kläder och kassar! Att jag utsätts för musikalisk korseld eller att jag för länge sedan tröttnat på pytt-i-panna. Det viktiga är att de är här, tjejerna, de jag älskar mest av allt. Allt annat har halkat ner på andra plats. Så ska det vara.

söndag, november 11, 2007

Veckan som varit 3

(Ja, jag tröttnar snart… Men än så länge poppar det upp nya kategorier i skallen, och det här är ett effektivt sätt att berätta om mycket på samma gång!)

Veckans Jag Kan Inte Tänka Mig Nåt Värre
Lasse Åbergs ”Sällskapsresan” ska bli musikal. Ser framför mig grisfest-scenen, där den rosa huvudkaraktären skriar i falsett samtidigt som baletten dansar sin knivvässardans runt om med mycket contract & release-rörelser.

Veckans Tåligaste
Mina krukväxter. Överväger att hänga på dem varsin medalj.

Veckans Filmklubben
”Råttatoullie” – förtjusande film. Jag kommer aldrig mer att baktala råttan i mitt kök på Västmannagatan. (Och förfilmen är sanslös!)

Veckans Mest Ransonerade
Grännaknäcke – det absolut godaste som finns! Snart slut, trots försiktigt intag. Suck. Det är långt till Gränna...

Veckans Invasion
Dragspelare. Överallt. I varenda stad. Varifrån kommer de? Tango är läckert, men ”Somewhere over the rainbow” gör sig bättre i original.

Veckans Leende
Tre unga killar träffas på stan. De kramas, hjärtligt och länge. (Har alltid tyckt att det är extra manligt med män som både kan kramas och gråta.)

Veckans Affärsidé

Radiostyrd fiskebåt lastad med räkor. Runt omkring simmar hajar. Du själv håller i fjärrkontrollen. Det gäller att få ditt fartyg i hamn innan fiskarna tar dina dyrbara läckerheter. Sedan, när maten är uppäten och notan betald, får du skriva ett personligt "Kilroy was here" på en träbit och spika upp på väggen. Restaurang Räkan på Lorensbergsgatan i Göteborg - missa inte!

Veckans Bästa Tidskrift
OPUS.

Veckans Hastighetsmätare
Storebrors BMW. Den måste helt enkelt visa 30 för mycket. Jag tyckte jag körde så mjukt och lugnt. Och så visade den 140 km/h. Konstigt.

Veckans Fars Dag
Jag har världens härligaste pappa! Det bara är så. Eventuella pojkvänner får acceptera det. (Jag har, å andra sidan, heller inget emot lite mammabindning. Bara ingen gör mig till hushållerska.)

fredag, november 09, 2007

Ett Försvarstal

Jag minns en partiledardebatt inför senaste valet. Reinfeldt ondgjorde sig över kvaliteten på undervisningen i den svenska skolan. Jag blev mycket upprörd, och tänkte på alla de engagerade, hårt arbetande lärare som ägnar så mycket kraft åt de unga i samhället (ibland mer än barnens egna föräldrar).

Själv gick jag i skolan på 70-talet, och jag minns inte många lärare med någon form av hängivenhet för sitt yrke eller sina elever. Visst, vi stod i snyggt led utanför klassrummet. Vi tuggande inte tuggummi och ägde inga ipods. Vi räckte upp handen (om vi vågade) och läste morgonbön. När dagen var slut ställde vi snällt upp stolarna på bänkarna. Men i min klass var det fullkomligt kaos, två lärare checkade in på sjukhus p g a nervsammanbrott, mer än en elev var mobbad och klassen fick till sist delas. Själv var jag en osynlig elev som satt och jobbade i grafiskt urtråkiga överkurs-häften, eftersom jag ofta var klar med de ålagda uppgifterna. I sexan fanns det en lärare som såg mig som individ, och gav mig en skrivbok istället. Jag slapp räknetalen och fick skriva noveller.

Nu, efter nio år som iakttagande förälder och denna höst heltid i en gymnasieskola, ser jag bara lärare som som kämpar, som sliter och som bryr sig om eleverna, framför allt individuellt. Och de unga, ja, de har kanske svårt att hålla tyst ibland i gruppen, det kan vara stökigt, det kan vara ofokuserat, men de är SÅ FINA.

Att klaga på den svenska skolan är elakt förtal. Jag menar inte att det inte kan bli bättre. Det finns mycket att göra för att höja nivån. Se över lokalerna (alla vill ha luft och ljus). Välj att ha mindre klasser och hanterbara enheter. Stötta språkundervisningen. Arbeta med integrationsfrågor och etik, och fortsätt med utecklingssamtal och personliga omdömen (bara en siffra eller en bokstav på ett papper är förkastlig om den inte kompletteras med argument och resonemang). Blanda teoretiska ämnen med kreativa, sport och friluftsverksamhet. Och ge alltid positiv förstärkning till både lärkår och elever! Men att hålla på att prata om att lärarna måste ta tillbaka makten, att det måste bli disciplin i skolan och att det var bättre förr - det är bullshit, tycker jag.

Vi har ett samhälle där barn är 1) uppväxta i grupp (dagis), dvs proffs på gruppdynamik, inklusive baksidan i form av stök, ljudnivå och konflikter, 2) individer, både för att det rent faktiskt är så (ingen människa är ett kollektiv, men alla kan lära sig förstå och fungera i en grupp) och för att trenden förstärker det individuella i samhället. Dessutom är grupperna sammansatta av barn från olika bakgrunder, och sällan homogena per automatik. För att arbeta med barnen krävs kunskap, tid, förståelse och kärlek. Inte makt.

Jag tror på 2000-talets ungdomar. De har en tuff värld runt om sig, och kanske inte alltid så mycket tilltro till vuxenvärlden eller framtiden. Men de tänker själva och står på egna ben. I de tio gymnasie-ettor som jag arbetar i nu, finns inte en enda elev som inte är en pärla, på sitt individuella sätt.

På radion igår var det ett långt reportage, med tanke på det ohyggliga som hänt i en finsk skola. En forskare pratade om att disciplinen och studieresultatet är betydligt högre i finska skolor än svenska. Samtidigt mår finska skolungdomar mycket sämre, och självmordsstatistiken bland eleverna är alarmerande högre än hos oss. En finsk skolvetare sa: "man kan vara en auktoritet utan att för den skull handla auktoritärt."

Låt oss inte tro att problemen i samhället löses med återgång till auktoritära vuxna och klassrumsdisciplin. Det egna tänkandet och det individuella manifesterandet är här för att stanna. Låt oss möta de unga som de begåvade och unika människor de är. Ge dem verktyg och uppskattning. De är de som ska besöka oss på långvården en dag...

torsdag, november 08, 2007

Och nu blir det reklam

Okej, jag är partisk. Jag känner dem. Jag tycker oerhört mycket om dem. Jag har jobbat med själva showen. Men ändå, med distans, kan jag innerligt rekommendera deras krogshow till alla kända och okända bloggläsare.

Där finns varm humor - inte aggressiv, cynisk och iskallt ironisk. Där är avsaknad av syntetiska peruker som förstärker mediokra imitationer av kungligheter och kändisar, där finns inte en enda pajkastning mot män och mansrollen, där är ingen pajkastning överhuvudtaget. Inget spring i dörrar eller tappa byxorna-skämt. Ingen lyteskomik. Inga överdrivna dialekter (jo, en skånsk gestaltterapeut, men henne blir man nästan förälskad i!).

OM de driver med några så är det med sig själva. Att reagera barnsligt. Att vilja frälsa världen med sin egen starka övertygelse. Att behöva terapi för att få ordning på sitt liv. Att faktiskt vilja vara sexsymbol eller schlagerstjärna.

Jag pratar om
Teatergruppen
PomoDori.
Fem kvinnor (en är barnledig men återfinns i showen, inspelad) med intelligens, glimten i ögat, och starka fysiska uttryck.

Krogshowen heter ”Vilse i Haschkakan” (alla är de barn av 70-talet) och ges bara två gånger till på Mosebacke Etablissemang i Stockholm: söndag 18 november och söndag 2 december. Sedan är det slut. (Tror jag. Man vet aldrig med PomoDori…)

Boka biljetter snarast!
(Själv missar jag inte de två sista!)

Biljetter & Information www.pomodori.nu

onsdag, november 07, 2007

Wittgenstein, Kant eller Spinoza?

Igår tog jag paus i allt skrivbordsarbete och försökte göra ett test om vilken filosofisk lära jag tillhörde. Det gick inte. Det var för stora frågor.

Ta de här till exempel:

Du lider verkligen av:
1. att inte förstå vad som händer dig
2. att du inte är herre över ditt liv och dina beslut
3. du är beroende av andra

Du känner dig fri när:
1. du lever enligt din individuella natur
2. du kan välja mellan ont och gott
3. du förstår meningen med livet

Konst är:
1. skönhet är allomfattande, även om det är svårt att förstå varför
2. sanningen som visar sig genom något ändligt
3. ett uttryck av den universella själen

Kropp och själ är:
1. två separata väsen
2. två aspekter av samma sak
3. själen är den som kontrollerar kroppens instinkter

För att förstå naturen måste vi:
1. kunna de regler med vilka vi begriper naturen
2. aldrig försöka kontrollera den, utan låta den uppenbara sig själv
3. uteslutande tro på mätbara bevis och deras konsekvenser

Länge satt jag och stirrade på frågorna. Sedan längtade jag ut. Till en skogsstig eller en klippa vid havet. Till ett piskande regn eller gassande solsken. Till allt det som är större än jag själv, och som jag varken kan benämna, begripa eller kontrollera.

Jag gjorde aldrig testet. Alltså vet jag forfarande inte till vilken filosofi jag tillhör. Det gör mig inget. Jag har svårt för rubriceringar och formatmallar.

http://www.thephilosophynet.com

tisdag, november 06, 2007

Regi Scorsese?

Caruso har gripit Lo Piccolo – va bene! (Polischefen låter exakt som Marlon Brandos Gudfader i radiointervjun. Det är lite lustigt.)

Men mitt i lättnaden över att brott inte lönar sig, så finns ett stråk av nostalgi; maffians tid är förbi och återfinns numera endast i amerikansk film med Italien-ättade skådespelare. Verklighetens betydligt mindre filmförskönade våld är gerillakrig, diktatur, terrorism, handel med vapen och människor och andra fruktansvärt brutala övergrepp. Det fanns ändå något lite gammaldags med gevärshylsor i anonyma brev och avskurna kaninhuvuden.

söndag, november 04, 2007

My Fair Language

Jag ska inte säga så mycket om själva upp-
sättningen av "My Fair Lady" på Göteborgs-
operan. En fullsatt operasalong är otroligt roligt, och det är gott nog. Men jag vill ägna lite tankar åt historiens nyckel: människans språk.

Språk är makt, språk är problemlösning och överenskommelser. Språk är social kompetens. Språk är tillit och möjligheter, men kan också vara manipulation och kamp.

I Shaws teaterpjäs "Pygmalion" är språket detsamma som individens identitet, och att år 2007 överföra en social klassresa till språnget från göteborgska till rikssvenska är förstås lustigt och folkligt, men ganska irrelevant. Vilken arbetsgivare skulle neka en kvinna jobb bara för att hon har en klingande västsvensk dialekt? (Tvärtom tror jag att hon skulle få ett antal erbjudanden, och dessutom bli utbjuden på date av de flesta herrar hon möter. Hon är 'änna gör-go!)

Min omedelbara tanke är istället blattesvenskan, ett helt nytt språk. Mina elever i gymnasiet både skriver och pratar det språket, det är deras, och det är här för att stanna. Men en ung tjej som på arbetsintervju svarar: "Aboow, jag baxar inget, chilla din idiot, kolla den här fina skiten, jaow broschan, fett grymt, sluta göra värsta grejen bräh." på frågan om hon går att lita på, hon har nog svårt att få förtroende för sin kompetens.

George Bernard Shaw var en utmanare; socialist, feminist, provokatör och språkreformator. Jag skulle gärna se en musikal i hans anda. Vem antar utmaningen?

PS Bara för att undvika missförstånd:
1) alla kallar det 'blattesvenska', oavsett bakgrund, och
2) jag tycker att de är helt underbara, mina elever. Står på deras sida i alla lägen.

fredag, november 02, 2007

Jag, en politisk rådgivare?

Det är klart att man inte ska vara full på jobbet! Det var mycket klantigt gjort av fröken Schenström. Men det mest intressanta i detta lite blyga och pryda lagom-land är efterspelet. Och eftersom det är press-geniet själv som blivit knockad finns inte längre någon rådgivare som kan se till att de rätta fraserna uttalas. Sakta men säkert har hela affären blivit värre, löjligare och lättare att genomskåda.

Hade de frågat mig hade jag omedelbart gett följade råd till samtliga inblandade: gå ut stenhårt med tema KÄRLEK! Säg att ni blev blixtförälskade, drabbade, pilska, snurriga, att tid och rum och plikter och vett försvann när ni drunkade i varandras ögon. Låt honom förklara hur han dyrkar hennes hår och hennes busiga blick, låt henne bekänna hur han väcker henne, lyfter henne. Svenska folket hade förstått. Och förlåtit. Vi behöver romantik.

Men att förklara det hela med ”flams och trams” är rena kamikaze-taktiken.

Byt strategi, kära makthavare och VIP-are! Hoppa av era höga hästar och kom ner på jorden!

”Å förlåt, jag var så otroligt godissugen, och dessutom har jag mens och så grälade jag lite med min man i telefonen, så jag kunde liksom inte låta bli att ta den där Tobleronen…”

”Men alltså, jag vet, det ligger miljoner papper jämt på mitt skrivbord, och så kommer barnen och vill rita, och vi ritar och ritar och har sååå kul tillsammans, för barnen är viktigare än all karriär, men jag var så trött och sliten så inte tänkte jag på att vi lekte ’hänga gubben’ på baksidan av tv-licens räkningarna… sorry!”

Osv. Ni förstår.

Nu åker jag till Göteborg några dagar, bloggen återkommer på måndag. Tills vidare får ni här en viktig föreläsning hur ni ska hantera alkohol-frågan under helgen. (Synd att jag inte hann skicka den till Schenström för en vecka sedan.)

PS. Bra inlägg i debatten av Harald Ullman i SvD's Brännpunkt idag.

Jim Breuer - Alcohol

torsdag, november 01, 2007

d'Artagnan, min riddare

Jag har en gång blivit förälskad i ett Alias. När hjärtat var alldeles söndertrasat av den som kommunicerar med handling, inte ord, så inträder plötsligt en litterär gestalt i min tillvaro. Hans snabba tankelekar rinner fram i full galopp och orden är dragna svärd som försvarar min heder och min kyskhet. Han skyddar mig från drakar. Han tillber mig i mitt ensliga torn.

Varje sonett han skriver är honung och myrra. Varje ordväxling med moderna tiders fjäderpenna får mig än mer på fall.
"Nu ska jag gå och mäta upp 156 cm på min dörrkarm."
"Varför det? För att se hur djupt du måste buga?"
"För att se hur långt ner jag måste sätta mig för att kunna se upp till dig."

Sagor är bra. Sagor är flykt och vilostunder. Sagor är stöd och bearbetning. Nu är den diktade kärlekssagan ett lustigt minne och riddaren har blivit en verklig människa med kött och blod och doft och form. En vän och en kollega vid ett annat hav.

Och det är han som har önskat dagens text; "Skriv om MÄJJ!"
Så d'Artagnan - du udda och unika - tack för leken och ordvändningarna! Du gjorde mig gott och jag behövde verkligen din litterära fäktning just då i mitt liv.