fredag, november 23, 2007

En kort flickas bekännelse

Jag har hittat en keps. Nu sitter den på huvudet, konstant. Även inomhus. Jag vet inte riktigt vad det är, men nånting gör att jag vill ha den där. Kanske för att jag då vet var jag slutar? (Men i så fall borde jag rimligen ta på mig kängor för att riktigt känna själva startpunkten också. Eller det kanske räcker med att måla tånaglarna?)

I alla fall. Jag har alltid gillat att ha saker på huvudet. Helst hatt. Det finns bara ett problem: jag är 156 cm lång. Eller kort. Och jag tycker om att se. Dvs jag vill kunna se hela världen runt om mig.

Är man 156 cm över marknivå och bär hatt, ja då kapas allt från folks bröstkorgar och uppåt. Synd. Ett brett leende som möter min blick kan jag leva länge på. Eller en vacker Turner-liknande himmel.

Så det får bli kepsen. Det tar bara bort den värsta bländningen av min skrivbordslampa.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Det ser ut som en svart basker - lite coolt , franskt intellektuellt så där. Snyggt!
Och så tycker jag du agerar som om du vore minst 165 cm...minst.
/T - the exbluffer

Anonym sa...

Haha du är kul du Catarina :D
Känner igen mig lite i det du säger eftersom jag endast är en enda fjuttig cm längre än dig. Kanske därför jag ALDRIG velat ha något på huvudet! :)

Anonym sa...

Det var ju för väl att du hittade en ny keps! Jag vägrar lämna ifrån mig din gamla som du glömt här. Sitter jätteskönt på skulten och ända sen mormor levde har jag trivts i damhatt (kanske en läggningsfråga?) men den jag snott & som hon stickat till sig själv åt hunden upp och du vill väl inte att man ska frysa om den iofs överhettade hjärnan? P