onsdag, mars 31, 2010

Piggare

Snö snö snö överallt. Färjan är fullständigt inbäddad, den gamla telefonkiosken likaså. Bastun igår gjorde susen; nu har jag ställt om mig och kommit till ro.

Samtal om naturfolk, riter och återfödelse med den gamle nåjden vid köksbordet. (Jag tror att han tycker det är roligt att vi kommer.) Kokkaffe. Lingonsaft. Repetitioner av olika operascener i rasande fart. Inget norrsken än.

Men mycket har förändrats. Affärer har slagit igen. Folk har flyttat. Några har dött. Det känns i luften att det är glesbygd, avbefolkningsblues och lågkonjunktur...

tisdag, mars 30, 2010

Vem ska trösta knyttet?

Jag vill vara vacker och smal och ung och älskad av en god man. Jag vill vara populär och alltid beredd på party. Jag vill inte vara för blyg för att ringa upp i telefon, för feg för att kasta mig ut i vimlet eller för ful för att aldrig mötas av uppskattande blickar.

Men allra helst vill jag kunna sova. Inte vrida mig timme efter timme med bultande huvud, värkande rygg och vetskapen om att jag måste vara full av energi och idéer om bara några timmar.

...på natten blir det hemska mycket värre än det är....

söndag, mars 28, 2010

På väg

Packar.
Ger mig av igen.
Vet inte riktigt var jag hör hemma.

Nomaden i min själ får sitt. Bosättaren är mindre nöjd. Jag drömmer inte längre om en rosenbuske och en extern brevlåda (hade det, sumpade det) men längtar efter något mer förankrat. Det som finns kvar. Det som betyder något.

Imorgon tänker jag inte längre så här. Då sitter jag vid ett köksbord i Lappland och dricker kokkaffe bland samer och sångare.

Det är momentskiftet som är det svåra.

lördag, mars 27, 2010

Earth hour

Idag släcker jag en timme.
Inte för att spara energi egentligen, utan för att jag tycker om att vara en del av en större medvetenhet.

Idag tänker en kines, en nordamerikan, en afrikan och en Bellman samma tanke: jorden måste tas omhand. Det är vår förbannade skyldighet. Vi är inte skapelsens krona, vi är möjligen dess vaktmästare. Dör planeten, dör vi. Hon är den himlakropp som föder oss, skyddar oss, prövar oss, läker oss.

Så idag släcker jag allt ljus en timme och tänker att precis samma symboliska handling gör just nu någon annan som jag inte känner. Men vi har en gemensam vän.
En vän som vi älskar.
Jorden.

fredag, mars 26, 2010

Panta Rei

Nu är det min tur.
Nu behöver jag det som reklamfilmerna säger till mig:
att jag ska få det jag är värd.
Nu är det dags att rikligt skörda vad jag själv har sått och sedan slitit med - med ond rygg, trasiga naglar och svettig panna.
Jag behöver finna den sista biten i pusslet. Hitta den saknade bokstaven i korsordet. Sätta den avgörande straffen i krysset.

Nu behöver jag helt enkelt ett mirakel.

torsdag, mars 25, 2010

En vårkrönika

Min äldre grannes fullständigt insnöade bil är nu nästan helt avtäckt. (Om jag ägt en spade hade jag skottat fram den redan för en månad sen - men alla spadar var slut i samtliga affärer.)

Koltrasten sjunger ivrigt, fylld av längtan efter en partner. Jag verkar inte längta efter nån, med tanke på att jag vände i dörren till singel-minglet. Kan helt enkelt inte förmå mig till att bjuda ut mig, varken i annons eller på marknad. Så jag förblir den ogifta fastern som grillar korv med brorsbarnen och leker dem dyngsura i vårsnön.

Varannan dag skiner solen, varannan dag är det gråväder. Folk skuttar mellan uppdykande hundbajs och nytillkomna vattenpölar. Jag rycker på axlarna åt mina gräsligt smutsiga fönsterrutor och beställer tid för däckbyte. Nyser lite, eftersom jag gick i vårjackan alldeles för tidigt.

Det töar.
Det är vår!
På måndag backar jag tillbaka till vintern.

Men när jag kommer hem från Lappland hoppas jag kunna lägga kinden mot en solvarm tussilago.

onsdag, mars 24, 2010

Till alla er Salanders därute

Hacka, googla, söka, surfa, chatta, knattra...
Nätet är ett samlat universum av en tangenttryckande befolkning, oberoende av gränser och politik.
Amatörerna finner formuleringar.
Autodidakterna finner vägar.
Experterna finner frågor.

Och jag får en lista med sökord.
Gissa: vad händer t ex om du googlar följande ord:
  • ljudeffekt passerande ambulans
  • en fot in
  • tavla med båt uppdragen på land och en tunna
  • handduken i midjebandet kock
  • hål strumpa
  • tåspetsskor sexigt
  • skott rakt i tinningen
  • dråpliga trafiksituationer
  • ibsendrama
  • göra ett streck rakt ner med tangentbord
  • ängssork
? ? ? ? ?

Jo - du kommer till den här bloggen.
Orden sammanfattar flera års berättande och betraktande - rätt väl inringat, eller...?

Tack i alla fall Google Analytics för värdelöst men lustifikt vetande!

tisdag, mars 23, 2010

Uppföljning fr 2007

Hur gick det för Yann Martel?
Har han fått sin premiärminister att börja läsa böcker?

Här skrev jag om en stillsam kulturmanifestation för länge sen. Igår tänkte jag se om sidan fanns kvar på nätet.

Och ja - nyss postades bok nr 77! Tre år har snart gått. Ännu inget svar från premiärministern. Inget tack. Ingen reflektion. Ingen återkoppling.

Ge inte upp, mister Martel. Kultur ÄR nödvändigt för själva livet.

(Se "What is Stephen Harper Reading?")

måndag, mars 22, 2010

Gömd vän

Ursäkta dig inte.
Räds inte.
Blygs inte.
Du får gömma dig i mig.
Jag förvaltar ditt förtroende.

Men du måste förvalta dig själv.
I kärlek.

söndag, mars 21, 2010

Enkel matematik

Idag ger jag mig själv en kaffe på sängen.
Idag klappar jag mig själv på kinden och frågar om jag har sovit gott.
Idag pratar jag lite med mig själv om nåt jag läser i tidningen.
Idag känner jag värmen från min egen kropp under duntäcket.

Så är det ensamma livet.

Det skulle vara ännu mer ensamt om nån fanns där och aldrig strök på kind, vårdade, värnade. Eller om det vaknat en främling bredvid mig.

En ensamhet + en ensamhet = två ensamheter.

fredag, mars 19, 2010

Till dig som önskar dö

Kära 31-åriga kvinna.

När ditt brev lästes upp i radio igår fylldes jag av enorm sorg. Men också av respekt och beundran.

Och värme. Värme för dig, för ditt mod, för din fullständiga medvetenhet. Jag skulle vilja vara din vän, få ta del av din mänsklighet. Jag vet att jag har mycket att lära av dig.

Du vill avsluta ditt liv när du ännu har värdighet kvar.
Din kropp är förlamad. Du förmår inte ta ett enda andetag själv.
Ändå tänker du med absolut skärpa.

Hur många fullt friska människor springer inte runt utan någon som helst närvaro i nuet, i varandet? Hur många värdesätter livet? Hur många är medvetna om döden, slutet, spelregeln? Hur många slarvar inte bort andra människor, eller - ännu värre - sig själva?

Kära du.
Jag önskar inget hellre än att läkare, jurister och tjänstemän går dig till mötes, med samma mod och klarhet som du har visat. Jag vill att du ska bemötas med all den sanna humanism och respekt som du är värd.

Och jag ska försöka vara lika stark som du i det som är mitt val:
Livet.

(Länk till brevet)

Andra bloggar om

onsdag, mars 17, 2010

Pretty Woman rules

En av mina favoritscener i en film är när Julia Roberts glider in i en exklusiv klädaffär som tidigare nekat henne service, bara för att hon ser ut som ett fnask (vilket hon också är - men hallå! alla människor är lika mycket värda) och nu kommer tillbaka med händerna fulla av det hon handlat - i en annan butik, där hon minsann har behandlats med respekt. I bakfickan på jeansshortsen vilade nämligen den rike affärmannens kreditkort.

Hon kommer knappt in genom dörren till snobbaffären för all packning, men när hon får syn på det snorkiga biträdet som skymfat henne tidigare frågar hon rakt på sak:

- Du, du har provision på det du säljer, va?
- Ja...

Pretty Woman lyfter demonstrativt de sprängfyllda kassarna och säger med eftertryck:

- BIG mistake!



Samma har hänt mig:

För länge sen fick jag ett uppdrag av en arbetsgivare: möt två egyptiska affärsmän på Arlanda, visa dem Stockholm och se till att ni äter på en riktigt fin restaurang.

Ok, tänkte jag och började se mig omkring. Cyklade runt i Stockholm i linnebyxor och blus från Indiska, så där lite hippie-klädd som jag brukade vara. Lockigt hår på ända, gammal skruttig cykel.

Stannade utanför Grand Hotel för att studera menyn. Då kommer en uniformklädd dörrvakt fram till mig och fnyser.

- Du, skulle du vilja flytta på dig. Vi vill ha en ren fasad...

Kvällen därpå satt jag kammad och fin, iklädd kavaj och snygg kjol, på Operakällaren och konverserade två mörka män. I plånboken företagets American Express Gold.

BIG mistake.

Det var 20 år sen. Nu har det hänt igen... Men det berättar jag om en annan gång - för man måste få lite distans. Och man måste våga stå på sig.

Tags: , , , , ,

tisdag, mars 16, 2010

Oscar för bästa dekor?

Idag kom jag in vid filmen. Så där från sidan, liksom på ett bananskal. Snart kanske jag minglar med det vackra folket, skrider upp för röda mattor och sitter längst fram på Oscarsgalan. Man vet aldrig.

För utanför mitt kontor stod ett gäng unga killar inlindade i gröna lakan.
- Kan du hjälpa oss?! sa en lång, lite finnig en. Vi ska spela in en film i skolan, och vi har inga idéer!
- Har ni fått nån slags förutsättning? frågade jag.

Ja en; GRÖNT.
Jag spånade fram lite olika set-ups och lånade ut min gröna palm i limekrukan. Den är skitful. Men nu, när den hamnat på film, kanske den gör - succée!

måndag, mars 15, 2010

Aaaaaj!

Det är ju förskräckligt hur små sår kan göra ont.

Vid min högra tumnagel sitter ett fånigt litet jack - och jag kan inte hålla i en penna eller trycka på mellanslagstangenten längre utan att skrika. Mailen tar minuter att författa. Mina minnesanteckningar i vänsterhandsstil är oläsliga. Och detta inlägg är skapat med enorm smärta - tänk på det när du läser!

Tacka vet jag rejäla skador. Avhuggna vänskapsband, krossade hjärtan och söndertrasade självkänslor. Dom läker, fogas ihop och växer sig starkare än nånsin förr.

söndag, mars 14, 2010

En helt vanlig helg på schlätta

Nya ansikten, gammal historia.
Snabb bil, långsam orkester.
Stort hotell, liten gäst.
Få pauser, många skratt.

Så har jag mött över 50 nya människor, färdats ca 7 timmar i bil, sett en musikal - presenterat en annan, sjungit sånger och lett teaterövningar, ätit hotellfrukost, druckit take-away-kaffe och haft otroligt roligt.

Fast nu är jag lite trött. Och inte särskilt blogginspirerad.
Jag hoppas på din förståelse...

fredag, mars 12, 2010

Fiction or fantasy?

Variant ett:
Trött yrkeskvinna öppnar dörren och liksom bara dimper ner på hallgolvet. Mannen möter, kysser ömt på håret. Det doftar gott från köket. Maten står i ugnen. Snabb dusch, raklång i sängen. Han kommer, med varsitt glas kall öl. Samtalet om dagen som var övergår i den där närheten man bara delar med den man älskar. Sen äter vi.

Variant två:
Trött yrkeskvinna öppnar dörren och liksom bara dimper ner på hallgolvet. Efter en stund kravlar hon upp. Kylen är nästan tom, men det går att steka ett ägg och skala sig en morot. Ner i tvättstugan, upp igen. Bestämmer sig för att skita i disken och svara på jobbmail istället. Sen går hon till en kompis som fyller år, dricker champagne och dansar till Malena Ernman i hennes lilla vardagsrum.

Gissa vilken som är sann!

torsdag, mars 11, 2010

Mannen i slutet av korridoren

Det står en man och väntar på mig varje morgon när jag traskar in mot mitt hörnkontor i porslinsfabriken. Han möter mig med ett nästan omärkbart leende i en ena mungipan. Säger inget, men jag ser i hans ögon att han tycker att det är roligt att se mig.

Därmot är han ganska ohövlig. Han öppnar aldrig dörren för mig, fast jag oftast bär på en hel del. Nåja, jag är van att klara mig på egen hand, och slipper få den där lilla hulken i bröstet som jag alltid får när någon är snäll mot mig, bara så där utan baktankar.
Men ändå.

Jag vet inte vad han heter eller var han kommer ifrån, men jag tänker mig att han heter Gus. Kanske Gustav, men han kallas Gus. Tror jag. Han ser ut som det.

En dag ska jag gå fram och prata med honom. Presentera mig. Vi kan småprata lite om vädret och jag kan fråga honom vad en fältspatservis egentligen är.

Men jag tror att det skulle se dumt ut. Om nån kom på oss menar jag.
Han är ju bara av papp.

måndag, mars 08, 2010

Av ett träd



Om du vill skuggar jag dig mot den tärande solen.
Behöver du värmer jag din hand, din mun, din halsgrop.
Jag blir den bro som bär dig över.
Vägen som tar dig vidare.
Nyckeln som löser.

Men du måste be mig.
Frivilligt komma.

Om du vill.

söndag, mars 07, 2010

Att steka pannkakor på hög höjd



Släktägan på bergssluttningen; i vårt hus två mammor och fyra döttrar. I det andra fyra vuxna och fyra tonåringar. Solen lyser på oss varje dag. Danskar och ryssar har åkt hem, men norrmännen har sportlov. Ändå är det aldrig trångt i backarna. Under våra pjäxtyngda fötter breder en sagovärld ut sig, och vi kan ge oss av ut i det vita, när vi vill.



Handbromsen på vår hyrbil går sönder i den kraftigt lutande backen. Vi får reservbil tills den lagats, och parkerar nere vid vägen för säkerhets skull. Den långa backen upp till stugan - släpandes matkassar och pjäxor - trimmar våra bakdelar extra mycket. Men på mornarna åker vi pulka ner i hög fart.



Så flyter vår vecka, som nysnö i pisterna. Upp klockan åtta, steka 20 pannkakor eller göra äggmackor, iväg till backen, "upp för Roine, ner för Roine", lunchträff i värmestugan, fler backar, olika åkkamrater.
Och för mig små privata utflykter via singelkön först upp på toppen och sen snabbt ner i den svarta favoritbacken. Jag har alltid tyckt om att åka slalom ensam, sjungandes högt och nästan dansande genom svängarna.



Handla på hemvägen, laga mat, prata, skratta, pussla, spela spel, lite vin, mycket musik och så - lätt öm i ben och bak - i säng klockan elva, fylld av luft och ljus och fart.

Sju dagar senare går jag ner i soluppgången med packningen till bilen.



Allt är med.
Nästan.
En liten bit av mitt hjärta har fastnat på en bergstopp.