Packar.
Ger mig av igen.
Vet inte riktigt var jag hör hemma.
Nomaden i min själ får sitt. Bosättaren är mindre nöjd. Jag drömmer inte längre om en rosenbuske och en extern brevlåda (hade det, sumpade det) men längtar efter något mer förankrat. Det som finns kvar. Det som betyder något.
Imorgon tänker jag inte längre så här. Då sitter jag vid ett köksbord i Lappland och dricker kokkaffe bland samer och sångare.
Det är momentskiftet som är det svåra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar