Natt i norr

Det gula huset med de goda bullarna. Det röda med blå knutar där den nära vännen alltid håller dörren öppen. Det stora vid älven med obegränsade möjligheter till nytt skapande. Allt är som vanligt.

Utom att vi gör på fem dagar det som tar en månad att få till. Att vi sätter punkt, för mig efter elva år i rad. Att vi dessutom tampas med ett av världens mest kända verk, och jag är fullkomligt ointresserad av hur det brukar göras.

Det kanske inte är så konstigt att jag ligger sömnlös ...

Grand Finale

Kåta. Eld. Kaffepanna. Renhud. Kanske blir detta mitt sista vildmarksäventyr på ett tag. Saker måste ta slut för att något nytt ska kunna börja.

Nu vill jag gå vidare. Upptäcka nya marker. Njuta av nuet. Fördjupa det jag har. Släppa kraven på mig själv att alltid vara så duktig.

Vildmarken ligger kvar. Och jag är mycket tacksam för allt jag lärt mig om snö, is, kyla och kärvhet.

Sömnig morgon

Väcktes hastig ur en diffus dröm, en förvirrad värld där ett myller av arbetskamrater hanterade något slags problem jag nu glömt.

Gick upp. Morgonmosig. Men redo.

Som vanligt tänkte jag lyfta fram min laptop på köksbordet för att börja arbetsdagen. Jobbar alltid nån timme eller två innan frukost. Lutade mig ner, började lyfta fram apparaten ur ett skåp (fick flytta undan kaffekvarn och elvisp innan jag fick tag i kartongen), undrade plötsligt vad jag höll på med och insåg med ens - klarvaken - att jag var i full färd med att ta fram våffeljärnet. Inte datorn.

Skrattade högt. (Det är befriande att skratta åt sig själv.) Ville berätta och skrev ett sms till dotter M som en kvart tidigare sett mig vingla ut ur sovrummet.

Svaret kom blixtsnabbt:
"Tur att du inte hann stoppa in sladden och börjat skriva."

"Hej hej ..."

Liten, äldre, böjd och krumbent man på tunnelbanan:

"Hej hej. Har du möjligen en krona eller två till en kopp kaffe?"
"Hej hej. Har du någon liten peng till en kopp kaffe?"
"Hej hej. Inga droger eller sprit, jag vill bara ha lite kaffe."

Käre lille farbror! tänkte jag med ett hål i bröstet. I min plånbok ligger inte en enda peng. Inga sedlar. Ingenting i fickorna. Tomma sidofack i väskan. Jag vet ju det, det är ingen idé att leta. Men jag skulle så gärna ha gett.

"Hej hej ..." Den skorrande, vänliga rösten närmar sig platsen där jag sitter.

"Förlåt. Jag har inga kontakter. Ingenting. Det är sant. Jag kan inte hjälpa dig." sa jag och tryckte hans utsträckta hand mellan båda mina.

"Det gör inget. Men jag kanske kan få en kram? För att du är så snäll?"

Hans kind var skrovlig och orakad. Gammelmans-doft. Men inga spritångor.

När han stapplade vidare genom vagnen tänkte jag att det finns inget jag önskar mer i världen just nu än att han får ihop till sin kopp kaffe.

Löjliga familjen

Vi spelade kort i helgen.

Spelet hette som det brukar, men där fanns ingen "unge herr Fenkål" eller "fröken Kladd" längre. Inte heller män med titlar och bihang, såsom "Magister Plugg" med "Fru Plugg".

Nu var det Herr Doktor, Fru Doktor, Doktorns pojke och Doktorns flicka. Inte särskilt löjligt. Stråk av genustänk. Men lik förbannat kärnfamilj. "Hej alla barn. Det är så här det skulle ha sett ut egentligen. Sorry! Era föräldrar har inte klarat det."

Här är mitt förslag på karaktärer i den uppdaterade versionen av Löjliga Familjen:

• Herr Frisör, Herr Frisörs man
• Fru Bagare, Fru Bagares ex, Fru Bagares nye, Fru Bagares PT
• Kaptenens son, Kaptenens sons plastmamma, Kaptenens sons bonus-syskon
• Snickarens dotter-som-snart-är-snickarens-son
• Herr Bonde (söker fru) 
• Fru Doktor, Fru Doktors KK
• Herr Fotograf, Herr Fotografs sexkompis, Herr Fotografs MILF
• Fru Trädgårdsmästare, Fru Trädgårdsmästares åtta katter

Gör om, gör rätt!
:-)

Här och nu kommunikation

Jag har ärvt min mormors tummade brev från en beundrare, när hon som ung vistades på sanatorium. I en ask med omsorgfullt knutet band ligger brev jag själv fått en gång; från bästa vänner, den seende lärarinnan, min mamma och från honom, han min själsfrände.

I bokhyllan står Mozarts brev, Aimée & Jaguars brev och Maria Wines memoarer med Lundkvists brev. Plus en mängd nedtecknade skrönor, minnen, berättelser.

Samtal. Poesi. Bekännelser.
Frågor där jag själv får gissa svaret, eller svar på frågor jag inte har läst.
Människor vars röster aldrig klingat ut.

En spretig handstil tar mig tillbaka till den starka närvaron i mötet med pappan till mina barn. Den kärleken kommer alltid vara bevarad; varje brev bär vittnesbörd. Men sen? Min andra kärlek fick ord i sms - jag vet inte hur många telefoner som har passerat sedan dess.

Och nu?
Människor jag möter i verkligheten berikar och berör mig. Privat och professionellt. Men inget kommer att finnas kvar. Mail raderas, chat raderar sig själv, facebook lagras i skuggor.

Här och nu är bra. Det finns ingen anledning att vältra sig i det som varit. Nostalgi blir lätt som att köra bil med handbromsen i.

Men ändå.
Allt måste inte försvinna bort i cyperspace i samma stund som det är formulerat. Våra möten är så mycket större än bara ettor och nollor ...

Till dig

Du är så vacker.

Din höga panna, din rena profil.
Din mjuka mun och raka blick.
Du är god och intelligent. Busig och sann.
Och du är precis dig själv, inget spel.

Och jag ... jag är glad över att få gå bredvid ibland.

Life as a road movie

Vi kryssar fram utmed stenlagda leder, över fallfärdiga broar, mellan fladdrande snitslar och genom svårforcerade hinder. Ibland helt ovetande om väderstrecken, ibland precis på väg dit vi ska.

Liv är rörelse. Verklighet är förändring. Kärlek handling.

Själv cruisar jag fram; lugnt och stilla men intensivt glödande. Vet vart jag är på väg. Väjer för de hinder jag möter utan att ta blicken ifrån målet. Undviker stenskott och potthål. Väljer de bästa färdkamrater. Söker ingen genväg. Njuter av färden, att vara på väg. Trots tyngande ballast och onödig packning, det vi alla måste lära oss bära utan bitterhet.

Balans.
Och ansats.

Det är ännu några månader kvar tills jag måste gasa upp till högsta växeln.

Bokslut

Ibland, men inte för ofta, ska man titta i livets backspegel. Se vad som är passerat, avslutat, över.

Och ibland får man plötsligt syn på en mapp som ligger kvar öppen. Som glömdes. Eller förträngdes. En som aldrig hamnade på sin riktiga plats i arkivet.

Utan bitterhet och utan sorg lägger jag stilla ihop blad efter blad. Vissheten att det som var det vackraste av vackra, det skönaste av sköna och det sannaste av sanna blev täckt i tjock svart lava efter det stora utbrottet. Begravet under aska. Livlöst.

Jag blåser lite på minnet, och svagt därunder skimrar färgerna igen. Det var gott. Också.

Nu säger jag tack och hej då.
Inget gammalt ska hindra mig.

Utan retuschering

Verkligheten är så mycket bättre än dikten. Den är framför allt verkligare. Den är på riktigt.

Jag vänder mitt ansikte mot verkligheten och låter det andra falla i glömska. Drömmandet (som förstås ibland är bättre än det som pågår - där har ingen ont till exempel) slänger jag iväg i vårvinden. Det digitala klickandet tystnar av sig själv inför fåglarnas kvitter. Länkar lockar inte längre, bara ljus och luft.

I verkligheten är jag rufsig och mänsklig, begagnad och levande, ansatt och andandes, men jag är jag. Och jag är på riktigt.

Med rak blick möter jag dig.
Er.
Omvärlden.

Ni får ta mig som jag är.

De fyra årstiderna

Avstår från text just idag, trött i skrivmusklerna, dränerad på idéer ...
Bjuder på det vackraste vi har istället. Vi ses där ute i naturen!

Kontor (onsdag eftermiddag, sent)

Det är stökigt i ögonen. För mycket detaljer.

Fyllda kartonger och kassar runt om mig. Proppade bokhyllor bakom. Mängder av högar på det stora skrivbordet framför.

Papper. Muggar (två). Kartor. Skisser. Post-it lappar. Pärmar. Böcker. Pennor. Malldokument. CD-skivor. Visitkort. Avtal. Kuvert. Tre hålslag (varför tre?). Stenar. Mynt. Lypsyl. Tidtabeller. Kortlekar (man vet aldrig). Värmeljus. Batterier. Fotografier. Vattenglas (två). Klädnypor. Kollegieblock. En vattenpistol. Broschyrer.

I helgen ska jag vila blicken. Släta ut trassliga tanketrådar.
Lägga ner mitt huvud där det tycker om att vara.

Så varvas verksamhet och vila.

"Hade jag varit nykter" ...

Kollegan och jag satt i restaurangvagnen. Två främmande män vid bordet intill frågade om de fick flytta till oss istället. En äldre och en i min ålder. Båda var från norr. Vi började prata. Det var många timmar att fördriva, på väg söderut.

Den yngre hade druckit rätt kraftigt, blicken var simmig. Röstvolymen aningen för hög. Han hade arbetat i gruvan i 29 år. Och nu, här på tåget, började han sjunga. En klar, fin tenorröst.

- Vilken vacker röst du har, sa jag och hans ögon blev ännu simmigare.

- Vet du, jag drömde om att söka till musikhögskolan. Men det blev inte så. Och nu är det för sent.

- Inget är nånsin försent, sa jag. Du skulle kunna sjunga i ett band. Eller i en kör?

- Nej vet du, det vågar jag inte. Om jag hade varit nykter hade jag suttit kvar där borta och varit skraj och aldrig börjat prata med er ...

Ja. Jag vet ju. Så ofta jag mött de där männen, just uppe i norr, som måste berusa sig för att komma ut ur sitt skal. Som först när alkoholen flödar kan busa, sjunga, dansa, leka - och prata. Det är så sorgligt. All denna inlåsta längtan.

Dessutom.
Det finns inte många körer som inte skulle jubla över en bra tenor.

Att bada i ljuvlighet

Jag tycker om när världen är len.

När jag får stryka din mjuka hud, leka med fingertoppar över ditt mjuka skägg, lägga läpparna mot din mjuka mun.

Jag vill ha lena lakan mot min kropp.
Följsamma, sköna kläder.

Mjuka vänliga ord.
Milda blickar.
Varma leenden.

Får jag bara fylla mig med allt det ibland, då orkar jag det sträva också.

Nationell stolthet?

"Grattis Charlotte Kalla" står det i den rullande texten på Pajala kommunhus (strax efter klockslag och temperatur-angivelse).

Och jag slås av vissheten att jag själv aldrig skulle smälla upp en sådan text. Jag känner inte nationell stolthet. Har aldrig gjort, trots OS-vinster, tennispokaler och schlagersegrar. Jag kan känna djup respekt och högaktning för individer som gör något riktigt bra. Som spränger gränser och töjer rekord. Eldsjälar. Inspiratörer. Artister och atleter. Upptäcktsresanden och forskare.

Att däremot tycka att hela landet är lite lyckligare idag, på grund av Charlotte Kalla, eller att vara extra stolt över den nation jag fötts i, bara för att en skicklig skidåkare också råkar ha Sverige stämplat i sitt pass, nej ... det kan jag inte.

Vad jag däremot är stolt över är den pjäs som formas framför mina ögon. På scenen talas nu fem språk: ukrainska, arabiska, tigrinja, meänkieli och svenska. Åtta asylsökande vuxna har valt att lägga tid och energi på att berika vår föreställning. Fylla den med kroppar, med ljud och rörelse.

Allt hör samman. Människor, djur, stjärnor, skogar och hav - allt är del av samma gudomliga ström vi kallar liv.

På väg

Vaknar på ön där ljuset och värmen gett kraft. Färdas norrut med bil, sen flyg, sen bil igen till mörker och slask. Touchdown Basecamp. Några maskintvättar senare färdas jag vidare norrut med buss, tunnelbana, pendeltåg, flygplan och till sist en oändligt lång och skumpig taxiresa.

Nomaden i mig ler.
Men ändå. En förankring, en trygghet, en famn, ett hem - allt det är mig förärat idag.

Den inre resan är lika nödvändig som den yttre.