"Hej hej ..."

Liten, äldre, böjd och krumbent man på tunnelbanan:

"Hej hej. Har du möjligen en krona eller två till en kopp kaffe?"
"Hej hej. Har du någon liten peng till en kopp kaffe?"
"Hej hej. Inga droger eller sprit, jag vill bara ha lite kaffe."

Käre lille farbror! tänkte jag med ett hål i bröstet. I min plånbok ligger inte en enda peng. Inga sedlar. Ingenting i fickorna. Tomma sidofack i väskan. Jag vet ju det, det är ingen idé att leta. Men jag skulle så gärna ha gett.

"Hej hej ..." Den skorrande, vänliga rösten närmar sig platsen där jag sitter.

"Förlåt. Jag har inga kontakter. Ingenting. Det är sant. Jag kan inte hjälpa dig." sa jag och tryckte hans utsträckta hand mellan båda mina.

"Det gör inget. Men jag kanske kan få en kram? För att du är så snäll?"

Hans kind var skrovlig och orakad. Gammelmans-doft. Men inga spritångor.

När han stapplade vidare genom vagnen tänkte jag att det finns inget jag önskar mer i världen just nu än att han får ihop till sin kopp kaffe.