Verkligheten är så mycket bättre än dikten. Den är framför allt verkligare. Den är på riktigt.
Jag vänder mitt ansikte mot verkligheten och låter det andra falla i glömska. Drömmandet (som förstås ibland är bättre än det som pågår - där har ingen ont till exempel) slänger jag iväg i vårvinden. Det digitala klickandet tystnar av sig själv inför fåglarnas kvitter. Länkar lockar inte längre, bara ljus och luft.
I verkligheten är jag rufsig och mänsklig, begagnad och levande, ansatt och andandes, men jag är jag. Och jag är på riktigt.
Med rak blick möter jag dig.
Er.
Omvärlden.
Ni får ta mig som jag är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar