Kontemplation

Ingen människa vill göra någon annan besviken.
Alla vill vi duga. Få vara som vi är. Tillräckliga.

Så lodar jag runt; lite för tjock, lite för krum, lite för oborstad och lite för känslig för mitt eget bästa. Ändå. Jag bär mina brister med stolthet; i andra vågskålen finns en rejäl portion positivitet. Och jag blåser stilla på mina sår utan att lägga skulden på någon annan.

Men vissa når jag inte. Sår alltså.
Med stor förundran ser jag nu någon annan stå där.
Lätt blåsande. I sin egen takt.

Jag blev lite otålig ett tag.
Men nu är jag lugn.

För jag räcker.
Du räcker.
Alla räcker.

Precis som de vi är.

Filosofi kring kemi och fysiologi så här i Nobeltider

Var sitter kärleken?

I hjärtat, såsom vi lärt oss av kiosklitteratur och godisproducenter?
Kanske, men inte nödvändigt. Hjärtat kan också fladdra av rädsla. Eller blöda av sorg.

I det pulserande underlivet? Absolut. Som en fysisk manifestation av den abstrakta känslan.

I tankarna? Jo. Tänker du ofta på någon är den logiska anledningen att personen berör.

I ögonen? Ja. I betraktarens. Någon du tycker är alldaglig kan förvandlas till en av de vackraste du mött.

I samtalet? Självklart. Finns ett bättre mått på ömhet än det flöde som uppstår i en dialog mellan två människor som tycker om varandra?

*

Jag blundar och förnimmer den varma känslan.

Den är överallt.
I blodet som sakta vandrar runt i min kropp, nuddar vid ögon, läppar och svalg, passerar hjärtat och tar ny fart, leker med diafragma och sköte för att sedan smyga ner mot vristerna.
I syret som sakta gungar mina bröst.
I huden som tar in beröring från bomull i kläder och en och annan hårlock som virvlar mot kinden.
I huvudet som blandar bilder av möten, minnen av skratt och ekon av ord som växlats.

Och jag vet:
Jag har vunnit Nobelpris i personkemi.

Fairyland

Du kan förutsätta att människor vill dig illa.
Du kan också förutsätta att de vill dig gott.

Du kan förvänta dig skäll och svek. Tassa på tå, le från öra till öra, ivrigt vifta på svansen och göra allt du kan så att inget av detta ska hända.

Du kan också förvänta dig förståelse, värme och omtänksamhet. Inte som belöning och helt utan motkrav. Då får du vara precis den du är, kort/lång, tjock/smal, glad/deppig, social/enstöring.

Det är ditt val.
Ingen annans.

När något alldeles naturligt sker

Det måste inte vara en vändning.
Ingen dramatik.
Inga stora virvelvindar som kastar om.

Det kan bara vara fortsättningen på en väg som för en stund doldes av dimma.

Vandrade hem genom den lilla staden och tänkte att jag är stark.
Stark för att jag får vara liten och blottad, sårbar och törstande.
Stark för att jag kan tillåta mig vara löjlig.
Stark för att jag gråter, tvivlar och riskerar.

Tänker inte backa. Eller börja om.
Livet pågår, jag låter det ske.
Knåda mig,
utsätt mig,
gör mig levande.

Växtvärk

Nu är jag där igen.
I vissheten om att ge.
Bara ge.

Inte söka bekräftelse.
Inte tro att någon annan fyller mina tomrum.
Inte döva mig med falsk trygghet.
Utan faktiskt riskera att vara otrygg.
Utan skyddsnät.
Obekräftad.

Att hellre känna och kanske gråta.
Än att inte känna och bara skratta.

Insikt

Jag vill gå rakryggad genom livet.
Jag vill välja att alltid vända mig mot solen.
Fylla mig med ren luft och ogrumlade tankar.

Jag vill behandla människor väl.
Aldrig gå bakom ryggen.
Inte bedra, trycka ner, manipulera.

Jag vill öppna mig för kärleken.
Låta det som varit vara.
Våga.

Jag vill vara ett stöd för dem i min närhet som vacklar.
Prioritera rätt.
Välja det som är viktigt.

Jag vill skapa något äkta.
Vill aldrig döma, inte värdera, inte heller raljera.
Försonas och förlåta.

Så vill jag leva.

"Sluta tänka, börja se."

Orden är inte mina. Men de har följt mig sen jag som 20-åring läste om den indiska filosofen Jiddu Krishnamurti. Han som aldrig ville vara någon ny Messias, utan ödmjukt förklarade att var och en måste finna sin egen väg.

Börja se.
Se det du har.
Uppmärksamma det som finns framför dig.

Upplev det som gör din kropp varm.
Upptäck vad som gör din själ varm.
Förstå vad som får dig att känna dig levande.

Benämn det inte.
Analysera det inte.
Kategorisera det inte.

Bara se.

Och alla färger blir så mycket
klarare.

Variatio delectat

Så är det. 

Sån är jag.
Det kan inte ändras.

Det är som det är.

Fait accompli.

Ett credo jag möter ibland. 

Först tänker jag att det är rädsla, sen bekvämlighet. Sist kommer jag fram till att det spelar ingen roll, bara jag själv inte hamnar där. Hack i skivan liksom. Stagnation. Lättja. Och en enorm blockering för livets alla möjligheter.

Jag vill tänja mina gränser. 

Jag vill känna själen växa och fylla ut hela min kropp, tränga vidare förbi konturer och ut genom varje por. 

Jag vill väcka det som ligger i dvala. 

Vill upptäcka nya tankar, få syn på saker från andra håll, drabbas av oväntade känslokast.

Jag vill resa. Utåt och inåt. Finna stigar.

Jag vill våga.

Utvecklas.

Veckla ut.

Ja, jag vill förändras.

Så känner jag livets puls föra mig vidare.

Validitet och reliabilitet

Jag skriver kontrakt. I tjänst alltså. Ett efter ett.

Koncentrerar mig enormt; siffror måste bli rätt. Uträkningar och formuleringar. Överenskommelsen ska vara valid och reliabel. Glasklar. Trygg.

Efter varje skrivelse måste jag resa mig upp och gå ett varv. Släta ut trådarna i huvudet. Nollställa. Varje avtal är olika.

Och under en av dessa utflykter slår det mig att det finns inga kontrakt i det verkliga livet.

Människa möter människa utan någon som helst garanti. Ingen avtalsperiod kan säkerställa vår tid tillsammans. Inget arvode förmår måttbestämma känslor. Avtalsförsäkring och semestertillägg existerar inte; vad som ligger framför oss har vi ingen aning om. Varje personnummer rymmer en outsinlig källa av minnen, längtan, karaktärsdrag, rädslor, hang-ups och visioner.

Ändå. Jag bekänner mig till någon form av osynliga överenskommelser där trovärdighet och engagemang utgör byggstenar.
För jag orkar inte hoppa runt i nya projekt hela tiden.

Konsekvensanalys (nu med träningsvärk)

Planering.
Att tänka efter först.
Inte bara gasa, utan stanna upp och gå igenom allt, än en gång.

Arbeta med plattformen.
Att lägga en solid grund. På rätt plats. I rätt tid.
Engagera dig i och fokusera på underarbetet.

Utan detta uppstår problem i ett senare skede som kan vara svåra att lösa. För allting har sina konsekvenser.

Det har jag lärt mig, samtidigt som min kropp burit 200 kg betong, 800 kg virke och 50 kg färgburkar.

Och det jag inser är: detta gäller ALLT.
Inte bara husbyggen.

Viddernas sång

Dina andetag, tunga men lugna.
Dina steg, fot framför fot.
Ibland vinglar stenen till under dig. Ibland halkar du i leran.
Men du klarar allt.

Du strävar uppåt.
Mot det som blir klarare. Mot det som ger distans.
Du strider mot tyngdlagen, meter efter meter.
Och du tänker aldrig ge upp.

Till sist står du där, nästan två tusen meter över havet.
Luften, ljuset och friheten runt om.
Du tänker att inget, ingen ska kunna skada dig.
Begränsa dig.  Utnyttja dig.
Du känner att du är värd allt som är gott.

Sedan dansar du nedför fjället.
Lätt i hjärtat, ren i tanken.

Ett dygn senare trängs du bland måndagströtta kroppar på t-banan.
Kastas in i buller. Möter stirriga ögon, snabba klipp, snabba klick.

Och för ett ögonblick glömmer du dig och börjar söka bekräftelse på nytt.

Tankar i natten

Jag vill bara skriva. Skriva, skriva, skriva.

Vakna på morgonen, klä mig i något mjukt och följsamt, göra en stor kopp te och sätta mig vid tangenterna. Ge mig av ut efter lunch, till luften, till naturen. Pyssla lite i hemmet under resten av dagen. Umgås. Se en film.

Sen, när allt tystnar, fortsätta. Skriva.

Och så vill jag älska. Lägga en hand mot en rygg. Andas i ett öra. Känna kropp mot kropp.

Vakna på morgonen, möta en morgongrumlig röst, försvinna åt varsitt håll, – en dag, två dagar, en vecka. Men alltid återvända med berättelser och längtan. Se en film. Älska.

Sen, när avslappningen sprider sig genom kroppen, fortsätta. Skriva.

Rubricera mig aldrig är du snäll

Kan man formulera teorier för att skydda sina rädslor? Skapa resonemang med logiska slutledningar, så att ängslan och osäkerheten sorteras in i begriplighet? Hittar vi på namn på våra akilleshälar, så att de inte längre kan vara svaga punkter?

Antagligen.
Troligen.
Människan är en kreativ varelse.

Men säg inte till mig vad jag är.
Säg inte heller att du är sån eller sån.

För vi befinner oss i ständig rörelse.
Växande. Växt-verkande.
Förändrande. Ändrande. Eftertankes-ändrande.
Utvecklande. Veckla-ut-ande.

Och jag vill vara helt öppen för det som läker mig inuti.
Liksom det som utmanar mig att komma vidare.

Alla dessa lås

På kort tid har jag, både i Berlin och Prag, sett flera broräcken och andra staket fyllda av hänglås med namn på.

Han och hon, - eller han & han och hon & hon, har skrivit, viskat, andats, ristat in sina namn i ett nyköpt hänglås. Fört den krökta delen runt något av järn, fäst ihop låset med ett klick och sedan, i en gemensam magisk ritual (föreställer jag mig), kastat nyckeln i floden/dammen/sjön.

Där hänger de sedan. Fastkedjade vid varandra.

Och jag tänker: ska det inte vara tvärtom?
Att kärleken låser upp?
Att det lilla klicket faktiskt öppnar.
Bänder upp.
Släpper fram.

Jag la min hand på muren vid Karlsbron, på den bronsplatta som sägs ha med kärlek att göra. Tydligt kunde jag känna hur något gnisslade till utanför hjärtat.

Sakta öppnades det kalla och hårda skyddet.
Värmen flödade.
Strömmar av liv.

Upplåst.

Nyckeln?
Det väljer jag att inte skriva här.

"Vi som växer"

Gräver ner tå för tå i myllan. Känner marken stadigt under ömmande vrister. Samlar musklerna intill mitt eget nav, håller ihop och ristar varsamt konturerna runt min egen kropp.

Här är jag.
Jag är inte ett särskilt vackert exemplar från början.
Jag har sedan naggats, märkts och knuffats på.

Jag bär min historia inom mig; löje, slag, utanförskap. Samtidigt glädje, lek, applåder. Livet går inte i repris och inget vill jag vara utan. Och det som bygger upp är så mycket mer kraftfullt än det som river ner.

Jag vill växa.
Jo, det går ensam.
Men tillsammans med vänner får själen extra näring. Mentala tovor reds ut. Nya dörrar låses upp. Mörka hörn syns plötsligt från ett annat håll.

Så samtalar vi en hel natt under fullmånen, den nära och krävande.

Vi sköljer igenom gamla minnen med rent och ogrumlat vatten. Vi filosoferar över att mötas nu, i livets andra halvlek. Vi berättar om att drabbas så att spända axlar mjuknar och faller ner.

Vi är överens om att vi reagerar med instinktiva skyddsreflexer när vi tror att vi puttas tillbaka till ruta ett, för att sedan upptäcka att kroppsminnet bara kan glömma genom nya upplevelser. Vi enas om att kommunikation är vägen till utveckling.

Han lägger sin hand mjukt på hennes fotled.
Jag ler.

Friheten är inte kärlekens motsats.
Kärleken ger friheten dess lyster.

Utflykt

Blundade.
Lutade med i kurvorna.
Tryckte mina lår mot kroppen framför mig.
Och sjöng, bakom visiret.

Så strömmade livet genom kroppen, så lekte energier med varandra, så värmde solstrålar och skratt.

Ändå kunde jag inte låta bli att undra; är friheten just nu min vän eller min motståndare?

Rent kol

Spelar inga spel. Klär inte ut mig. Inga lösögonfransar, inget illrött läppstift eller djup urringning. Inte heller binder jag någon till mig med dolda strategier.

Mina känslor är rena, mina ord sanna, mina handlingar raka och direkta. Jag behärskar inte turerna i den sociala dansen. Trampar mest fel och vrider mig i motsatt riktning. Och går hellre min väg än strider med hemliga vapen.

Någon skrev nyss till mig; "Jag är en sten. Du är en diamant. Jag nöts. Det gör inte du."

Nu vet jag inte om jag är en diamant direkt, men jag tror att det är sant att jag inte nöts ner av friktion, svårighet och motstånd. Jag slipas. Och poleras.

"Diamanter är egentligen rent kol som har utsatts för extrema tryck- och temperaturförhållanden djupt nere i marken."

Dialektik

Balans.
Allt handlar om balans.

Förstår nu varför det stormar så, varför vindarna mörbultar mig likt en flipperkula, varför kylan tränger in genom varje por och fryser ner mig inifrån.

Jag ger mig.
Knockad.
Kom igen livet, nu ligger jag platt ner.

Det är nu balansen kan uppstå.

Kompass!

Lång dröm, väldigt tydlig. Rena 'inception'.
När jag vaknade visste jag precis. Tack.
Min intuition har fungerat, än en gång.
Jag förstår det som varit, ser det som är, och lär mig hur jag ska gå vidare.

Nu vrider jag mig med vindens riktning och tänker aldrig mer spotta i motvind!

Vägval

Jag tänker att vi lägger i vågskålar det som händer oss, det vi upplever, det vi måste ta ställning till. Sedan låter vi tyngden avgöra.

Men hur skapas tyngd? Om en människa är mig lättviktig, hur kan hen få större värde? Och hur kan jag själv bli mer förankrad och sammanhållen? Hur ger jag mitt varande rymd?

Genom utveckling, naturligtvis.

Alltså, låt mig växa.
Låt min själ expandera.
Låt mig väga tungt i nästa vågskål.