"Vi som växer"

Gräver ner tå för tå i myllan. Känner marken stadigt under ömmande vrister. Samlar musklerna intill mitt eget nav, håller ihop och ristar varsamt konturerna runt min egen kropp.

Här är jag.
Jag är inte ett särskilt vackert exemplar från början.
Jag har sedan naggats, märkts och knuffats på.

Jag bär min historia inom mig; löje, slag, utanförskap. Samtidigt glädje, lek, applåder. Livet går inte i repris och inget vill jag vara utan. Och det som bygger upp är så mycket mer kraftfullt än det som river ner.

Jag vill växa.
Jo, det går ensam.
Men tillsammans med vänner får själen extra näring. Mentala tovor reds ut. Nya dörrar låses upp. Mörka hörn syns plötsligt från ett annat håll.

Så samtalar vi en hel natt under fullmånen, den nära och krävande.

Vi sköljer igenom gamla minnen med rent och ogrumlat vatten. Vi filosoferar över att mötas nu, i livets andra halvlek. Vi berättar om att drabbas så att spända axlar mjuknar och faller ner.

Vi är överens om att vi reagerar med instinktiva skyddsreflexer när vi tror att vi puttas tillbaka till ruta ett, för att sedan upptäcka att kroppsminnet bara kan glömma genom nya upplevelser. Vi enas om att kommunikation är vägen till utveckling.

Han lägger sin hand mjukt på hennes fotled.
Jag ler.

Friheten är inte kärlekens motsats.
Kärleken ger friheten dess lyster.

Här och nu kommunikation

Jag har ärvt min mormors tummade brev från en beundrare, när hon som ung vistades på sanatorium. I en ask med omsorgfullt knutet band ligger brev jag själv fått en gång; från bästa vänner, den seende lärarinnan, min mamma och från honom, han min själsfrände.

I bokhyllan står Mozarts brev, Aimée & Jaguars brev och Maria Wines memoarer med Lundkvists brev. Plus en mängd nedtecknade skrönor, minnen, berättelser.

Samtal. Poesi. Bekännelser.
Frågor där jag själv får gissa svaret, eller svar på frågor jag inte har läst.
Människor vars röster aldrig klingat ut.

En spretig handstil tar mig tillbaka till den starka närvaron i mötet med pappan till mina barn. Den kärleken kommer alltid vara bevarad; varje brev bär vittnesbörd. Men sen? Min andra kärlek fick ord i sms - jag vet inte hur många telefoner som har passerat sedan dess.

Och nu?
Människor jag möter i verkligheten berikar och berör mig. Privat och professionellt. Men inget kommer att finnas kvar. Mail raderas, chat raderar sig själv, facebook lagras i skuggor.

Här och nu är bra. Det finns ingen anledning att vältra sig i det som varit. Nostalgi blir lätt som att köra bil med handbromsen i.

Men ändå.
Allt måste inte försvinna bort i cyperspace i samma stund som det är formulerat. Våra möten är så mycket större än bara ettor och nollor ...

"Hade jag varit nykter" ...

Kollegan och jag satt i restaurangvagnen. Två främmande män vid bordet intill frågade om de fick flytta till oss istället. En äldre och en i min ålder. Båda var från norr. Vi började prata. Det var många timmar att fördriva, på väg söderut.

Den yngre hade druckit rätt kraftigt, blicken var simmig. Röstvolymen aningen för hög. Han hade arbetat i gruvan i 29 år. Och nu, här på tåget, började han sjunga. En klar, fin tenorröst.

- Vilken vacker röst du har, sa jag och hans ögon blev ännu simmigare.

- Vet du, jag drömde om att söka till musikhögskolan. Men det blev inte så. Och nu är det för sent.

- Inget är nånsin försent, sa jag. Du skulle kunna sjunga i ett band. Eller i en kör?

- Nej vet du, det vågar jag inte. Om jag hade varit nykter hade jag suttit kvar där borta och varit skraj och aldrig börjat prata med er ...

Ja. Jag vet ju. Så ofta jag mött de där männen, just uppe i norr, som måste berusa sig för att komma ut ur sitt skal. Som först när alkoholen flödar kan busa, sjunga, dansa, leka - och prata. Det är så sorgligt. All denna inlåsta längtan.

Dessutom.
Det finns inte många körer som inte skulle jubla över en bra tenor.

Så märkligt det kan bli

Man tror att man vet. Alla signaler pekar åt samma håll. Men plötsligt vänder allt i luften. Ett lappkast, och inget som var sant förut gills längre. Som om man aldrig ens fick öppna den där presenten som räcktes fram, utan den drogs plötsligt bort med motiveringen att det var för ens eget bästa.

Och allt jag känner är en stor förvirring. Inget mer. Jag hade 180 grader fel. Hur kunde jag vara så lost in translation?

Finns det hjärterum så finns det stjärterum

Liten by i norr, nästan vid finska gränsen. Stor grupp asylsökande som vandrat till fots, liftat, trängts under båtdäck och till sist slussats hit upp. Livskraftig teater, med öppna dörrar och sinnen. Och så en pjäs om kärlek.

Så har min vecka fyllts av ett myller av människor som lyhört lyssnat på min regi, bjudit på sin kreativitet, sin lekfullhet och delat med sig av sina erfarenheter. Den pjäs som var skriven för tre roller framförs nu av femton skådespelare.

Fem språk viskar i luften. Kroppar blir vindar ackompanjerade av Björk. Dragspel jäktar på i rusningstrafiken och rockringar är numera gudomlig rekvisita.

När vi sedan skulle fika i det lilla köket fanns inte sittplats åt alla. Så vi delade stolar.

Och lärde ut ett mycket gammalt och mycket, mycket sant svenskt ordspråk.

Great minds drink alike

After Work på härligt ställe med bra vän. Bra samtal.

Vi kom in på det här med bekräftelse. Viljan, drivet att bli bekräftad av andra. Att sträva efter att någon ska fylla hålet i själen. Det som ömmar. Isar. Och längtar.

Så föds rockstjärnor. Presidenter. Artister. Och värstingar. Så håller sig det kommersiella samhället flytande, när vi öser ut resurser för att göra oss tillräckliga. Själv bloggar jag; är det för att du, som just nu läser, ska bekräfta mig? Tycka att jag är en spännande person?

Allt handlar om att vilja bli älskade. För de vi är. Utan botox, utmärkelser och feta bankkonton.

Detta vill jag: omge mig med människor som får mig att glittra. Välja och värna de relationer – i yrket, bland vänner, i kärlek – som plockar fram det bästa ur mig.

Om det är ett bekräftelsebehov, då erkänner jag mig skyldig.

Efter attacken i Paris

Du som hatar: lägg ditt huvud i en älskad väns knä och blunda. Låt hatet rinna av dig, som saltet smälter i det klara vattnet.

Du som förbannar: ta en gammal människa i handen, smek ådringar och veck. Låt vreden skingras som dimman i den friska vinden.

Du som förintar: lyft upp ett gråtande barn och blås på de blödande knäna. För varje tår, låt din destruktivitet rinna bort. Gråt människa, tills du inte längre behöver förinta.

Inget annat än kärlek kan läka.
Ingenting annat.

Skuldra mot skuldra eller ansikte mot ansikte?

Minns en sex timmar lång vandring med mycket trevlig man från Irland. En gång varje år reser han iväg med sina två bästa vänner för att bara gå. Pausa från familjer, arbete och plikter. Nu satt dessa vänner med rejäla skoskav på en buss och istället slog han följe med mig. Vi pratade oavbrutet.

- Män samtalar skuldra mot skuldra, sa han. Kvinnor ansikte mot ansikte.

Jag bad honom utveckla.

- Sätt irländska män i en ring med varsitt glas öl, och de pratar bara sport och drar massa skämt. Kvinnor kan sitta mitt emot varandra, se varandra i ögonen och prata allvar. Öppna sig. Säga sanningar. Det gör inte vi män. Men när vi vandrar skuldra mot skuldra, Paddy, Pete och jag, då pratar vi om allt. Barnen. Svårigheter. Känslor. Det som trycker oss. Så håller vi vår vänskap levande.

Jag har ofta tänkt på det där samtalet sedan dess. Att män skulle 'på-riktigt-prata' skuldra mot skuldra, kvinnor öga mot öga. Om det är sant, då är jag nog mer manlig. För idag har jag vandrat nästan en mil med en vän, en kvinna, och pratat om livet. Livet som tar slut, livet som börjar. Livets utmaningar, svårigheter och glädjeämnen. Och jag föredrar absolut ett samtal skuldra mot skuldra.

Jag fick ett mail

Om jag kunde ge dig en sak här i livet
Skulle jag ge dig förmågan att
kunna se dig själv genom mina ögon
Då skulle du förstå hur speciell
och värdefull du är för mig

Så skrev hon, den människa som gett mig livet.
Tack, älskade mamma.

När allt läggs till ro

Vinden sjunger utanför mitt fönster. Fingrar och tår är kalla, men värme pulserar i min kropp. Är det höst? Vinter? Ska det bli jul nu? Jag är förvirrad och lite vilsen, men det gör inget. Allt är väl.

Jag har fyllt mig med ljusa röster som målat fram toner i en barockkyrka, med sugande vibrato från känslig violinstråke, med dotter M's klingande skratt. Jag har upplevt sinnlighet. Jag vilar i minnet av vandring i sol och regn. Jag har skapat, skrivit och knutit till mig de bästa av medarbetare.

Året håller på att ta slut, men jag är rikare än någonsin.

Om du fick en egen ...

Gick på Kungsgatan i Stockholm när tre barn kom fram till mig.

- Ursäkta, men vi håller på med ett arbete i skolan. Och vi undrar om du har lust att svara på en fråga?
- Javisst.
- Ok ... (smartphone fram, inspelning på - jag känner mig som värsta kändisen): Om du fick en egen enhörning, hur skulle den se ut och vad skulle den ha för superkrafter?

Se där ja. En tanke jag aldrig förut tänkt. En egen enhörning? Jag tänkte först skratta till det och säga att en liten hund duger gott åt mig, men så såg jag att de var mycket allvarliga.

- Jag tror att den skulle vara vit med ljusblå man och silverhorn. Och så skulle den ha kraft göra ledsna och ensamma människor glada.

Barnen tackade och skuttade iväg. Och jag tänkte att just nu behöver jag ingen enhörning, just nu är jag mycket glad. Men det är klart ... man vet aldrig.

Hur skulle din se ut, och vilka krafter skulle den ha?

Människor jag mött: Kurt och Gisela

Skog, skog, skog. Inte en skylt. Inte ett hus. Slingrande väg – inte ens solen gick att följa; ibland lyste den mig i ansiktet, ibland i ryggen och lika ofta från en sida.

Till sist fick jag syn på några människor. En kille i 30 års åldern med svettband och mycket fylld ryggsäck och bakom honom (säkert fem meter) en tjej i samma ålder med betydligt mindre i sin rygga och med sammanbitet ansikte.

Han såg uppgiven ut. Hon såg ut som om hon höll på att explodera. Spänningen dem emellan gick att ta på. Jag hann ifatt, sa hej och presenterade mig.

- Vi tror att vi är vilse, sa han. Vi har gått i evigheter. Min tjej är inte så glad.

Det sista sa han väldigt tyst. Jag förstod och det gjorde ont. Det är väl en sak att vara ensam och van att klara sig själv, en annan att vara i en relation som mår dåligt. Att ständigt undra över vad som ska hända. Frukta uppbrott och ensamhet. Eller ägna kraft åt att hitta botemedel, söka det som reparerar.

- Ska vi slå följe? frågade jag. Om inte annat kan vi kanske dela på en taxi, bara vi kan ta reda på var vi är ungefär.

Vi gick tillsammans. Ganska tysta. Fortfarande bara skog. Han suckade ibland. Hon kved. Mig ville hon inte prata med. Jag tänkte: efter den här vandringen gör de slut. Så synd. Men det är en prövning att gå tillsammans, med skoskav och muskelvärk, i forsande regn eller stekande hetta.

Trekvart senare såg vi äntligen klostret långt nere i dalen.

- Ses vi där? frågade jag.

- Nej, mumlade han, nästan generad. Jag tror att vi måste ta in på hotell.

Så skiljdes vi. Och jag fortsatte min vandring ensam. Bilden av det tyska paret gnagde i mig. Vilken lycka att få vara två. Vilken sorg att förhållanden går sönder.

Och då ... min allra sista dag innan tåget skulle ta mig hem, då såg jag dem igen. Sida vid sida, han med armen ömt runt hennes axlar, kroppar mot varandra, öppna seende ögon. Det strålade om dem. Gemenskap. Hon bar en liten tax i famnen.

- Hej, det är ju ni! sa jag. Har ni fått en hund?

Hennes ansikte var öppet, vackert, leende.

- Det är en hittehund. Den kom till oss, ville vara med oss, vi kunde ju inte lämna honom så vi har fått adoptera honom. Vi åker alla tre tillbaka Tyskland.

Ibland tror jag absolut på änglar.

Människor jag mött: David (epilog)

Det var 2012, då när jag träffade honom den där tidiga morgonen och satt och pratade länge, länge. Vandrare efter vandrare passerade oss. Några sa hej och ångade vidare, några stannade en stund vid fika-vagnen, några märkte inte ens att han var där. Eller trodde kanske att han var en skum uteliggare som man snabbt behövde skynda sig förbi.

September 2014 hade jag bestämt mig för att gå tillbaka. Planerade dagar och distanser så att jag skulle passera fårskjulet, se om David ännu bodde där. Den morgonen det var dags gick jag fel, kom in på en annan väg och fick nästan panik: tänk om jag missar honom!

Men jag hittade en stig som tog mig rätt. Var aningen nervös där jag vandrade uppför i morgondimma. Kallt, rått, fuktigt. Inte alls den sol jag mindes för två år sen.

På långt håll såg jag skjulet. Sen en skylt, ny, den fanns inte 2012, målad med hjärtan, regnbåge, snäckor och solar: välkommen. Vagnen var kvar, ännu mer dignande.

Och där satt han, ensam på sin hårda brits framför en tunna i vilken det brann en eld. Han rostade bröd, petade lite med en pinne på skivorna. Såg så ensam ut. Hans hår var längre, trassligare, han kropp större, starkare, men också mer tyngd och han var fortfarande barfota.

- Vi har träffats förut, sa jag.

Först såg han osäker ut. Borde han ha kommit ihåg mig? Jag smålog, nej vi pratade bara, inget mer, jag stannade inte över natten, men jag har tänkt på dig, berättat om dig och sagt till alla jag mött att de måste gå hit, stanna här, ge sig själva tid att fundera på hur man lever sitt liv.

Då bredde han ut sina armar, log brett med bländvitt leende och glittrande ögon.

Människor jag mött: David (del 2)

David på berget, i fårskjulet. Som går en halvmil varje morgon och hämtar vatten för att kunna bjuda vandrare på kaffe, te och juice.

Han hade varit framgångsrik affärsman i Barcelona. Armanikostym, hightech dator och telefon. Kvinnor. Bilar. Och droger. Han kände sig tom, ihålig. Var det här verkligen meningen med livet?

Så han vandrade. 800 kilometer från Pyrenéerna till Santiago de Compostela. Kom fram. Kände efter. Bättre, men ännu inte riktigt där. Vandrade igen, två månader, denna gång helt utan pengar. Steg för steg utan säkerhet, fullkomligt beroende av människors godhet. Och då förstod han.

Sedan dess vill han inte äga något. En stiftelse skapades: Casa de los dioses. Stiftelsen skrev avtal på fårskjulet med en bonde, och med donerade medel kunde varor köpas in att skänkas till de som passerar. Nu bor David där. Inget vatten, ingen elektricitet. Hjälper pilgrimer, vandrare på vägen.
I sol, i regn, i storm, i snö.

Han ger.

(Det fanns en liten burk för de som ville ge en slant tillbaka. Jag gav hela min dagskassa. Den kvällen bjöds jag på vin och pasta med tomatsås av en vänlig, leende dansk man i 70-års åldern.)

Människor jag mött: David (del 1)

Erkänner direkt: jag blev bergtagen. Inte förälskad eller kär utan bergtagen. Jag tar det från början (och delar upp berättelsen i tre, för det är han värd):

Tidig morgon och allt är stängt i den lilla byn. Skit också, det är fyra timmar till nästa stad, och jag vill ha kaffe! Biter ihop. Börjar gå.

Efter en och en halv timme, när de första solstrålarna kastar sig ut över de gula fälten, ser jag ett litet skjul mitt ute i ingenting. Och framför skjulet står en vagn målad i klara färger, dekorerad med hjärtan, kärleksbudskap och fredssymboler. Hela vagnen dignar av läckerheter; bröd, kakor, frukt, marmelad, ost, juicer - allt organiskt och fairtrade. "Varsågod" står det på en skylt. Jag prövar att trycka lite på termosen. Hett, väldoftande kaffe fyller min mugg och hela världen jublar.

Sitter där med min frukost och ser jordens vackraste man komma gående. Barfota, brunbränd, håret i hästsvans och klara ögon i ett öppet och vänligt ansikte. Han ler brett, kramas, bjuder på mer kaffe och visar mig runt i sitt skjul. Där bor han sedan tre år tillbaka.

Och jag kan bara inte gå vidare, jag måste få veta. Vem är han, David i fårskjulet, som bjuder vandrare på något att äta och dricka, dygnet runt, året om? Är han på riktigt, eller en hallucination av min koffeinlängtande hjärna?

Så jag stannar.
Och David berättar sitt livs historia för mig ...

(Fortsättning följer i del två.)

Människor jag mött: Diane

En blick och vi fann varandra direkt. Där satt vi, sida vid sida, på en träbänk och drack vatten. Hennes skratt var stort och befriande högt. Jag har alltid tyckt om kvinnor som tar plats.

- Nu är det min femte gång här. Jag kommer alltid tillbaks just hit, till de här vidderna, sa hon och spände blicken i mig. There are some issues out there ...

Jag sa att jag absolut inte ville veta mer, utan upptäcka själv. Istället skrattade vi lite till, kramades länge, och sa att om det är meningen, då ses vi igen. Sen såg jag hennes rygg försvinna. Tuff kvinna. Stark kvinna. Härlig kvinna. Var hon kanske 65?

Tre dagar senare tillbringade vi hela eftermiddagen och kvällen tillsammans. All min artighet, alla mina skydd var bortbrända (there were indeed some issues out there ...) och nu var vi vidöppna för varandra.

För fem år sen fick hon cancer. De sa att hon troligen skulle dö och opererade bort en stor del av hennes kropp. Då gav hon sig av. Vandrade, vandrade, vandrade. Över solrosfält. Intill solrosfält. Förbi solrosfält.

När hon kom tillbaka till Kanada var hon helt frisk.

Människor jag mött: Steve

Av en slump befann vi oss i samma övergivna stenby uppe i bergen. Av en slump stod vi bredvid varandra vid bardisken och bokade varsin pilgrimsmeny. Av en slump såg vi på varandra och sa att vi ju skulle kunna äta middag tillsammans.

Det ösregnade. I kaminen sprakade veden. Vi åt och pratade. Två kilometer framför oss låg den kultplats där vandrare i tusen år rent bokstavligt gjort sig av med sin själs bördor. Miljoner stenar har lagts på hög vid ett litet järnkors uppe på en hög påle.

Han var spänd. I ett års tid hade han tänkt på den här platsen. Planerat, förberett, längtat, våndats. Han hade aldrig förut satt sin fot i Europa. I ryggsäcken bar han askan efter sina döda föräldrar och en sten som pappan ritat en gubbe på till honom när han var barn. Nu var det mörkt och sent, men i gryningen skulle han dit upp, till korset, och göra sig fri.

- Kan du gå med mig imorgon? frågade han. Jag vågar inte vara ensam.

Tidigt nästa morgon väntade han på mig. Blek i stor regnponcho och med ryggsäcken hårt i handen. Vi började gå.

- Jag är här, precis bakom dig, sa jag. Hela tiden. Vill du prata finns jag här, vill du vara tyst och ensam håller jag mig en bit bort. Men jag lämnar dig inte.

Vid korset slutade det regna. Precis ovanför sprack molnen upp och en starkt lysande nymåne syntes mot rosa bakgrund.

- Du ser, sa jag. Din mamma och pappa är här med dig.

Han såg alldeles lugn ut. Sen gick han stilla upp på högen av stenar och strödde ut askan. Efter en stund kom han tillbaka, med ett stort leende.

- Ta ett kort av mig nu, när jag kastar stenen, sa han och nästan skrattade. Så kan jag visa min familj därhemma.

När vi vandrade tillsammans utmed bergskammen följde oss en regnbåge på ena sidan, hela vägen. Nu gick vi skuldra mot skuldra. Jag sjöng. Han visslade. Vi pratade om ditt och datt. Solen sken och regncaperna åkte av.

Fem timmar senare stannade jag i en liten by vid en flod. Han skulle vidare, vi sa vi hej då och sågs aldrig mer.

Allt jag vet är att han heter Steve och kommer från Boston. Och att inget kanske var av en slump när allt kommer omkring.

Det är egentligen så enkelt

Säg bara som det är.
Säg vad du tänker. Berätta vad du känner.
Din rädsla är inget misslyckande, dina tvivel inga nederlag.

Var rak.
Du behöver inte vara någon annan. Inget måste döljas.
Så länge du agerar ärligt kan du bara agera rätt.

Det är så enkelt.
Och så oändligt svårt.

Igår stod jag inte ut längre

På ledarsidan i fredagens DN talas om kärlek och medmänsklighet. Inte minst med tanke på de tiggare som numera sitter utanför mataffärerna i varje svensk stad, från sydspetsen ända upp i norr.

"En del klamrar sig fast vid hoppet om att dessa människor bara är lata och inte vill göra rätt för sig. [-] Andra köper sig tillfällig samvetsfrid genom att le och kanske ge en tia. Många tänker i systemtermer och kommer till slutsatsen att allmosor bara cementerar problemet. [-] Vi reagerar olika men ingen kommer undan reflektionen."

Nej. Ingen kommer undan reflektionen. Vi måste ändra vårt sätt att se på världen.

Och plötsligt stod jag inte längre ut. Där sitter en man utanför mitt förorts-närlivs, han är insvept i en filt, han är kall, hans cockerspaniel ögon tittar på mig, han försöker förgäves le. Hej, hej, tack, tack, säger han och viftar med pappersmuggen. Då väller det upp inom mig, vissheten att han är som jag, skit samma om det finns en gömd agenda nånstans, skit samma om han har en iphone, hör till en organisation, bluffar osv osv allt som sägs – vad som helst, jag SKITER i det, för det sitter en människa på gatan en kall novemberdag och jag vill gå genom livet med seende ögon, kärleksfullt och hederligt, och jag vill göra mot andra vad jag önskar att de ska göra mot mig.

Så jag gick in och handlade. En påse till mig. En påse till honom. Sen gick jag ut och satte mig på huk bredvid mannen och sa: varsågod. Jag tog lite av varje, som jag tror du kanske skulle vilja ha.

Det leendet ...

Människor jag mött: Amadeo

Han syntes på långt håll. Stort vitt skägg, svart kostym, svart hatt med rosa fjädrar. Turisterna undvek hans kontaktförsök med uppenbar misstänksamhet. Några gick långa omvägar, andra stirrade blint ner i stenläggningen.

Jag tänkte: den mannen är inte ett dugg farlig, och fortsatte rakt fram.

- Goddag. Får jag lov att vara din guide en stund?
- Jaa tack, sa jag. Hemskt gärna.

Ett leende slog upp. Artigt och ivrigt på samma gång började han visa mig runt.

- Kom, kom! Du ska få se allt. Här, stanna här. Ser du? Ta ett foto, just härifrån. Och här, ser du klockan? I det här huset bodde en poet, och om du vänder dig om, där ja, då ser du palatset från ett annat håll. Ett bättre. Ta ett foto. Och nu ...

Jag togs till en amfiteater. Visades en väg som Napoleon låtit bygga. Fick ett uråldrig träd utpekat. Och släpptes in i en annars mycket stängd klosterkyrka där nunnorna sjöng i koret bakom ett galler och där den som spikats upp på korset var en kvinna med böljande hår och mantel. En sanslöst vacker barockskulptur, nu gömd för världens blickar. Jag hade aldrig sett något liknande.

I en och en halv timme gick vi runt. Amadeo pratade oavbrutet och jag försökte förstå. När vi till sist stod mitt emot varandra igen frågade jag på min nästan obefintliga spanska:

- Vill du ha betalt?

Han tittade på mig. Det lekte i ögonvrån. Jag förstod att han en gång varit en riktig kvinnokarl.

- Nej. Absolut inte! Men jag vill gärna gå på bio med dig. Och se Marilyn Monroe.