Människor jag mött: Amadeo

Han syntes på långt håll. Stort vitt skägg, svart kostym, svart hatt med rosa fjädrar. Turisterna undvek hans kontaktförsök med uppenbar misstänksamhet. Några gick långa omvägar, andra stirrade blint ner i stenläggningen.

Jag tänkte: den mannen är inte ett dugg farlig, och fortsatte rakt fram.

- Goddag. Får jag lov att vara din guide en stund?
- Jaa tack, sa jag. Hemskt gärna.

Ett leende slog upp. Artigt och ivrigt på samma gång började han visa mig runt.

- Kom, kom! Du ska få se allt. Här, stanna här. Ser du? Ta ett foto, just härifrån. Och här, ser du klockan? I det här huset bodde en poet, och om du vänder dig om, där ja, då ser du palatset från ett annat håll. Ett bättre. Ta ett foto. Och nu ...

Jag togs till en amfiteater. Visades en väg som Napoleon låtit bygga. Fick ett uråldrig träd utpekat. Och släpptes in i en annars mycket stängd klosterkyrka där nunnorna sjöng i koret bakom ett galler och där den som spikats upp på korset var en kvinna med böljande hår och mantel. En sanslöst vacker barockskulptur, nu gömd för världens blickar. Jag hade aldrig sett något liknande.

I en och en halv timme gick vi runt. Amadeo pratade oavbrutet och jag försökte förstå. När vi till sist stod mitt emot varandra igen frågade jag på min nästan obefintliga spanska:

- Vill du ha betalt?

Han tittade på mig. Det lekte i ögonvrån. Jag förstod att han en gång varit en riktig kvinnokarl.

- Nej. Absolut inte! Men jag vill gärna gå på bio med dig. Och se Marilyn Monroe.