Hans ögon var klara och mycket ljusblå. Kroppen lång, solbränd, smal och stark. Ryggen rak - ändå fanns något tungt i hans hållning. Nästan uppgivet.
Han drog sin cykel, puttade den framför sig steg för steg. Ville inte cykla - det skulle vara för enkelt. I månader hade han varit på väg, planlöst. Lämnat hemmet, mamman, med några få ägodelar i två slitna cykelväskor. Drivit runt i Europa. Sovit på härbärgen, parkbänkar, kyrksalar. Nu var det mesta trasigt och mycket mycket dammigt. Han var 19 år.
- När ska du återvända hem?
- Jag vet inte, sa han.
Vi blev sugna på choklad. Jag hade pengar och han snabba ben. Sen satt vi där, i trädgården bland katter, flugor och fladdrande tvätt på säckande linor och pratade om livet.
- Men vad vill du? Vart är du på väg?
Ögonen lyste. Leendet var stort, varmt och väldigt sant.
- Jag vet inte. Jag vet bara att först måste jag rädda världen.
1 kommentar:
Å vad kul att du har kommit igång igen. Ser fram emot att läsa - ofta. Redan en bra blandning av lek och allvar. Som livet. Rakt upp och ner. Kram! Ses snart.
Skicka en kommentar