Människor jag mött: John

Stor glad man med bullrigt skratt, snälla ögon och sjömanskeps får syn på mig.

- Hej! Vill du ha hjälp att hitta nånstans?
- Ja tack snälla. Ett café skulle sitta fint.

Han vaggar lite när han går, pratar ivrigt om ditt och datt. Jag frågar om jag får bjuda på kaffe och han blir strålande glad. En stund senare sitter vi mitt emot varandra på ett spanskt torg med varsin cafe con leche; han en pensionerad TV-producent från England och jag, vandrare från Sverige. Han berättar sin historia för mig, och de varma bruna ögonen blir djupa kratrar av sorg.

- Kvinnan jag älskar känner inte igen mig längre. Hon vet inte ens vad hon själv heter. Jag har sett till att hon bor på ett bra hem där de tar hand om alzheimersjuka. Där har hon bott i fem år. Jag hälsar på ibland. Men jag har sålt allt och bor nu i min husbil. Vill du se?

Vi går till husbilen. Ett helt liv instuvat i elva kvadratmeter.

- Jag reser runt i den här och hjälper vandrare med det som behövs. Är det en kall dag har jag alltid något varmt att bjuda på, hettar solen delar jag ut kall läsk. Jag vandrade själv året efter min hustru blivit sjuk, och vet precis var jag ska ställa min husbil. Platser där det är långt mellan vattenhålen så att säga. En dag kom ett par hand i hand förbi. Mannen var blind. Så jag tog fram den lilla souveniren jag har som är en avbild av katedralen och lät honom känna på den. Jag tänkte att han skulle få veta hur det såg ut när han kom fram. Jag har allt i min bil. Allt som kan hjälpa.

Han ser att tårarna rinner på mina kinder. Då blir han plötsligt tyst och alldeles stilla. Sen säger han lite blygt:

- Vill du följa med? Jag tänkte vi kunde bila längs kusten ner till Alicante. Och sen kanske vidare mot Portugal. Du är precis en sån människa som jag skulle tycka om att ha bredvid mig i bilen.