På ledarsidan i fredagens DN talas om kärlek och medmänsklighet. Inte minst med tanke på de tiggare som numera sitter utanför mataffärerna i varje svensk stad, från sydspetsen ända upp i norr.
"En del klamrar sig fast vid hoppet om att dessa
människor bara är lata och inte vill göra rätt för sig. [-] Andra köper sig tillfällig samvetsfrid genom att le
och kanske ge en tia. Många tänker i systemtermer och kommer till
slutsatsen att allmosor bara cementerar problemet. [-] Vi reagerar
olika men ingen kommer undan reflektionen."
Nej. Ingen kommer undan reflektionen. Vi måste ändra vårt sätt att se på världen.
Och plötsligt stod jag inte längre ut. Där sitter en man utanför mitt förorts-närlivs, han är insvept i en filt, han är kall, hans cockerspaniel ögon tittar på mig, han försöker förgäves le. Hej, hej, tack, tack, säger han och viftar med pappersmuggen. Då väller det upp inom mig, vissheten att han är som jag, skit samma om det finns en gömd agenda nånstans, skit samma om han har en iphone, hör till en organisation, bluffar osv osv allt som sägs – vad som helst, jag SKITER i det, för det sitter en människa på gatan en kall novemberdag och jag vill gå genom livet med seende ögon, kärleksfullt och hederligt, och jag vill göra mot andra vad jag önskar att de ska göra mot mig.
Så jag gick in och handlade. En påse till mig. En påse till honom. Sen gick jag ut och satte mig på huk bredvid mannen och sa: varsågod. Jag tog lite av varje, som jag tror du kanske skulle vilja ha.
Det leendet ...
2 kommentarer:
Jaaaa! Det handlar om anständighet, om vetskapen att man beter sig som en riktig människa - om repsekten att de gånger man inte har något att ge, att se någon i ögonen och åtminstone hälsa...och om godheten att lyfta den som ligger. Inte alltid kan jag ge stort, men så fattig blir jag aldrig att jag inte kan ge mannen utanför min affär en kopp varmt kaffe och en påse med en bulle och en frukt.
Precis så Kia. Precis så.
Skicka en kommentar