Mörkrädd

En bekant som jag hyst respekt för delade i morse en länk på sin facebooksida, en några dagar gammal krönika i Expressen. Andemening: sköt dig själv och skit i andra, i spetsigt formulerad språkdräkt.

Skribenten säger sig vara debattör och ungdomspedagog. Måtte ungdomarna han möter säga emot, försvara öppenhet och generositet, stå över marknadsekonomins tanke att "det som är mitt är mitt och ingen annans (staten tar så mycket ändå)". Han hävdar att de 7 miljarder människor som inte är medborgare i Sverige har han ingen tanke på att bry sig om, än mindre hjälpa, trots uppenbar nöd. Rosabandet är ok att köpa. Eventuellt.

Fy fan. Vreden kokar, tankarna snurrar, hur kan detta ens få publiceras?

Men värst är inte hans text.
Värst är att över 44 000 personer har rekommenderat den vidare i sitt eget facebookflöde. De håller med. De vill hjälpa till att sprida budskapet.

Och jag känner mig som en hjälplös hobbit som ser den mörka skuggan närma sig i fjärran. Eller en utsatt Winterfel-invånare, fullt medveten om att Winter is coming.

Hur ska jorden kunna snurra vidare om vi inte hjälps åt, vi som fått ynnesten att rota runt på dess yta?

JÄVLA FÖRBANNADE TERROR

Jag är inte rädd av mig.

Jag har rest ensam till alla världens hörn, sjungit solo inför hundratals och uttryckt åsikter i alla möjliga sammanhang. Jag har knockats fysiskt & psykiskt och alltid rest mig, jag har gjort bort mig, tappat ansiktet och betett mig ovärdigt. Jag har provat nya smaker, dofter, platser, evenemang, aktiviteter. Jag har sett sår, benknotor och blod. Jag har varit på väg att råka riktigt illa ut, men iskallt avvärjt katastrofer. Jag har löst problem, forcerat hinder och klarat av, mot alla odds.

Men idag blev jag rädd.
Sedan länge hade jag sett fram emot den här kvällen. Lite mat på en restaurang i city, sen biopremiär - äntligen! Två års väntan är över.

Kör bil, lyssnar på radion.
Sju timmars stormning av byggnad i en Paris förort på jakt efter terrorist. Flygplatsen i Danmark utrymd, misstänkt bomb. Och plötsligt: Sverige höjer terrorhotnivån. Till fyra. Alltså högt. Någon eller några har för avsikt och förmågan. Terrorattack. Mot oss? Här i Stockholm?

Vi ställer in middagen.
Filmen missar vi inte. Ondskan ska aldrig få makt över min vardag, mitt liv, min glädje.

Jag blev rädd en stund.
Men bara en stund.

Frihet - jämlikhet - broderskap

Det är ounvikligt, dagens tema.
Globen utanför mitt fönster lyser blå-vit-röd. Det twittras och uppdateras, bilder av gråtande ögon delas, Martin Luther King citat sprids. Idag är godheten mycket väl formulerad.

Allt det är bra. Vi som förmår älska måste låta medmäskligheten väga tyngre än hatet. Vi som inte växt upp i desperation behöver bygga demokratiska och humanistiska strukturer. Vi behöver klokt och sansat minnas att Koranen inte tillåter mord, att de som flyr för sina liv till Europa, flyr just från dem som ligger bakom dåden i Paris.

På nyheterna säger fransyskan med barnet i famnen att hon är rädd.

Jag är också rädd.
Att dumheten tar över.
Att fanatismen får fritt spelrum.
Att hatet segrar.
Att vi ger upp, och kryper upp i våra TV-soffor med godispåse och vin.
Att vi sköter oss själva och skiter i andra.
Att vi vid nästa val väljer den som basunerar ut vilket "katastrofläge" landet befinner sig i.

Men starkare än rädslan är min fulla övertygelse att kärleken kommer att segra till sist.

17 år av liv

Jag började skriva ett inlägg här om den sordin som ligger över mig. Pulsen som inte slår lika obehindrat. Andetagen som möter motstånd.

Jag ville skriva om Lisa Holm. Att jag läser allt; vittnesmål, analyser, slutpläderingar. Att bilderna av vad som troligen hänt gör mig yr. Att jag inte förstår hur hennes familj överhuvudtaget orkar stå upp.

Men jag hejdade mig.

Bloggen ska inte smutsas ner av grymhet, maktmissbruk, förvrängda beteenden. Vill vi hålla humanismens fana högt, då får vi inte gegga runt i avarterna.

Det är fullkomligt oacceptabelt att skada en annan människa, oavsett om det är innanför eller utanför regelverket. Ingen drog, inget barndomstrauma, ingen felkoppling i hjärnan kan rättfärdiga. Lagen måste vara glasklar. Och civiliserat mänsklig.

Istället tänker jag på den soliga sommardag när jag bilade genom bördiga fält på Västgötaslätten. Hundratals människor i reflexvästar gick böjda och letade. Engagerade, medkännande, solidariska.

Kahil Gibran, libanesisk författare och konstnär, skrev: "Liv och död är ett liksom floden och havet är ett."
Lisa, du fick sjutton år. Sjutton värdefulla år. Inte mer.
Förlåt.

"... utan bara en liten lort."

Idag skriver vi alla om civilkurage.
På varje sida, i varje socialt medium.
Vi ristar in det med tårar i våra hjärtan.
Vi lagrar det med djupa andetag i våra minnesbanker.

Vi ser bilden av en ung man med varm glimt i ögat, lätt lutad som om han ville fråga hur jag hade det. Om han kunde göra något?
Kavaj, skjorta och slips. Mörkt tjockt hår, en dröm för en ung kvinnas hand att sakta smeka. Eller en ung mans, vad vet jag.

Vi läser hans namn.
Lavin.
Låter som en av Tolkiens alver tänker jag; modig, lojal, handlingskraftig.

Vi vet att han inte lever längre. Att han aldrig ska få bära sitt eget barn i famnen. Aldrig mer sparka boll med ungarna på skolgården. Inte sätta bo. Inte utforska sina drömmar. Aldrig heller bli rynkig och lägga på några förargliga extrakilon.

Men vi vet också att han gjorde det vi alla önskar att vi vågade. För ingen vill väl vara en liten lort? Ändå, lortar är vi alla, lite då och då. Det är mänskligt. Det är okej.

Fast just idag behöver vi skriva om Lavin.
Gång på gång på gång.
Hans handling ska lyftas fram i främsta ljuset.
Den betydde något.
Den betyder något.

För det är bara inte en rad ur en saga.

Det finns saker man måste göra, även om det är farligt.
Annars är man ingen människa, utan bara en liten lort.

All you need is -

I den bästa av världar gör vi allt för att våra medmänniskor ska må bra. Vi ger värme och stöd, vi fyller tomhet med innehåll, vi uppmuntrar och sporrar.

Vi dömer inte hunden efter håren. Kommenterar aldrig vikt, klädval eller livets spår i ansikte och på kropp. Tvärtom, vi gör varandra vackra.

Vi visar förståelse för andras svårigheter och gläds åt deras framgång. Uppriktigt och utan självömkan applåderar vi andras succéer. Vi respekterar oliktänkande, men tillåter oss att ge ett kärleksfullt motstånd. Vi lever oss in i varandras situation.

Vi älskar.

Men kärlek är en kunskap, som inte alla självklart fått ta del av. Som en karaktär säger i Dowton Abbey:

"Love is like riding, or speaking French. If you don't learn it young, it's hard to get the trick of it later."

Så blir några barn vilsna vuxna.
I värsta fall hatiska.

Och så fortsätter samhället att blöda, brinna och skälva ...

Som en jämförelse

Ute kyla.

Öppnar mina sinnen, släpper allt motstånd och andas in höstens lugn och visshet.

Jag är jag och jag räcker.
Allt är bra.

Men det är enkelt att må bra. Jag har ett hem, ett varmt och ombonat hem. God mat på tallriken. Konst på väggarna. Böcker. Elektronik. Pengar på banken. Friska, starka barn.

Kvinnan som satt inlindad i sin sjal utanför affären har inget av det.
Jag gav en peng.
Sa hej.

Sen gick jag hem och kröp upp i soffan. Lite för mätt. Lite för varm.
Och kände tårarna rinna.

"Sluta tänka, börja se."

Orden är inte mina. Men de har följt mig sen jag som 20-åring läste om den indiska filosofen Jiddu Krishnamurti. Han som aldrig ville vara någon ny Messias, utan ödmjukt förklarade att var och en måste finna sin egen väg.

Börja se.
Se det du har.
Uppmärksamma det som finns framför dig.

Upplev det som gör din kropp varm.
Upptäck vad som gör din själ varm.
Förstå vad som får dig att känna dig levande.

Benämn det inte.
Analysera det inte.
Kategorisera det inte.

Bara se.

Och alla färger blir så mycket
klarare.

Validitet och reliabilitet

Jag skriver kontrakt. I tjänst alltså. Ett efter ett.

Koncentrerar mig enormt; siffror måste bli rätt. Uträkningar och formuleringar. Överenskommelsen ska vara valid och reliabel. Glasklar. Trygg.

Efter varje skrivelse måste jag resa mig upp och gå ett varv. Släta ut trådarna i huvudet. Nollställa. Varje avtal är olika.

Och under en av dessa utflykter slår det mig att det finns inga kontrakt i det verkliga livet.

Människa möter människa utan någon som helst garanti. Ingen avtalsperiod kan säkerställa vår tid tillsammans. Inget arvode förmår måttbestämma känslor. Avtalsförsäkring och semestertillägg existerar inte; vad som ligger framför oss har vi ingen aning om. Varje personnummer rymmer en outsinlig källa av minnen, längtan, karaktärsdrag, rädslor, hang-ups och visioner.

Ändå. Jag bekänner mig till någon form av osynliga överenskommelser där trovärdighet och engagemang utgör byggstenar.
För jag orkar inte hoppa runt i nya projekt hela tiden.

Upgrade storage

Alla dessa iclouds. Överallt.
Över oss. Täcker oss. Bevakar oss.

Nu förstår jag varför sommaren varit så fylld av tjocka, tunga moln ...

Att finnas. Kvar.

Häromkvällen fick jag en fantastisk text uppläst för mig. Om hur ett alldeles för stort ego skulle få plats på en vanlig gravsten. Idag talar mitt facebook-flöde om för mig att en död bekant fyller år. Jag går till sidan, och där finns en mängd hyllningar, hågkomster och emojis.

Så dör vi aldrig numer. Vi lever kvar på skärmar och servrar. Våra minnesrunor är aldrig sinande flöden som kan fyllas på, år efter år.

Någonstans i Afrika finns ett folk som har två olika ord för död. Det första när din kropp inte längre lever. Det andra när ingen finns kvar som tänker på och saknar dig.

Kanske måste vi finna ytterligare en benämning här i västvärlden: när datasystemet, i vilket du snurrar runt, en gång för alla brakat ihop?

Oväder part I

Runt om mig stor dramatik. Nervositet, vad händer, hur gör ni? Rykten surrar, hela luften sjuder av oro.

Själv sitter jag kolugn vid köksbordet och dricker mitt te.

Allt är Aftobladets fel:
"Sju dödades av blixt"
"Hoppas allmänheten är förvarnad"
"Är du drabbad? kontakta Aftonbladet"

Vädret.
Ja, det är som det är.
Det bli som det blir.

Och jag vägrar drabbas av panik.

Bullseye

Café i porslinsstaden, väntar en stund ensam.

Bredvid mig en familj; mamma, pappa och två barn varav ett i barnstol och en något större flicka med ljusa lockar och lillgammal uppsyn.

Hon klättrar ner för stolen och ger sig ut på upptäcktsfärd. Pappan hugger blixtsnabbt till:

- Nej, kom. Sitt här. Du får inte gå iväg, du ska sitta här med oss.

Flickan vänder sig om, ser pappan rakt i ögonen och svarar:

- Men ni sitter ju bara och tittar på era telefoner hela tiden.

Junikväll

Satt en stund i parken utanför det gamla trähuset. Var lite omtumlad efter ett samtal, behövde sluta mig mot omvärlden, så där som en organism som skyddar sig genom att dra ihop, dra in, vända sig bort. Dessutom var det en ljummen kväll, mättad av gräs- och blomdoft.

En man kom emot mig. Han såg sliten ut. Hej kompis, tänkte jag.

Men så började han prata med mig:

- Du ... har du några droger eller så?

- Va? Ähm ... nej.

- Ingenting?

- Nej, jag tycker inte om droger. Håller inte på med sånt.

- Då får jag gå till sjukhuset då ...

Han gick. Jag önskade verkligen att han skulle få hjälp, men kanske inte på det sätt som han själv tänkte sig.

Sen gick jag in, hamnade i soffan och slängde i mig en påse kola i någon slags tröst alternativ belönings-princip.

Och då slog det med att jag hade ljugit; jag höll visst på med droger. Fast mina finns att köpa på Ica.

Teknisk störning

Kände irritationen komma, var på väg att skriva något bittert någonstans. En upprörd facebook-status kanske. Eller ett beklagande blogginlägg. Eventuellt få till en kort och slagkraftig tweet. Jag tänkte utgjuta lite frustration över ett tekniskt fel på internetbanken, som nu har pågått timme ut och timme in, – för här ligger ett par räkningar som bara måste betalas.

Men tanken varade bara någon sekund.
En fläkt som drog förbi, ett fladder i min ljuslåga.
Ett drivande mörkermoln som skuggade och skymde min sikt.

Sen tänkte jag:
Nej, jag vill inte utnyttja mitt skrivande till mentala spyor.
Jag vill inte använda sociala medier såsom slasktrattar.
Jag vill inte fylla mig själv med slagg - jag vill tänka på det som är gott.

Ska ett gäng ettor och nollor få rubba min balans? Nu, i denna tid som är min, denna min bästa tid som är nu?

Nej. Teknisk störning gör mig inget.
Mänsklig disharmoni däremot.

Men det har jag ingen.

SE MIG! (åtminstone på facebook)

Halva meningar. Dolda hintar. Budskap mellan rader. Offentligt vrål - men bara för de initierade.

Detta läser jag på sociala medier. Det är statusar som jag antagligen borde sätta en tumme upp på, eller knacka in ledsen gubbe under. Eller åtminstone skriva "stackars dig". Men jag gör ingenting. För jag förstår inte.

Det är citat-tecken, punkt punkt punkt och hum-hum, och det är alltid minst ett par kommentatorer som verkar förstå exakt vad som står ovan. Själv begriper jag ingenting. Varför är du på sjukhus? tänker jag. Vad var det som hände igår? Eller, i värsta fall: planerar hen att ta livet av sig?

Outtalade meningar är bland det värsta jag vet. Och facebook är en farlig fälla: här vräks inre smärtor och yttre olyckor ut som vore det vardagsmat. Omgivningen klickar vilt på gilla. Avsändarens tragik lindras en aning av X antal kommentarer inklusive rara hjärtsymboler - allt detta sedan nedskuffat i nästa dags logg-flöde. Quick-fixen är över, och jag antar att mörkret, ensamheten finns kvar.

Ingen facebook-status i världen kan läka dina sår.
Varken de yttre eller de inre.

Bygget sker inifrån och ut. Inte tvärtom.

Med Tjechov malandes i mitt inre

Jag vet ju. Jag har uppfostrats så. Jag har förmedlat det vidare till mina egna döttrar. Att det du bär i ditt inre är din skönhet. Vad du ger är viktigare än vad du får. Dina handlingar, reaktioner och riktningar är vad som gör dig vacker och värdefull. Inte din yta.

Ändå.

Bilden av mig själv sjunker ihop till en liten rishög. Förlåt mig, omvärld, för det ni tvingas se. De extra kilona, dallret, skrynklet, krumheten, löjligheten. Instinkten säger; göm dig, skyl dig. Du är inget värd. Bara vackra människor är. Smala. Tränade. De med karaktär. De smarta (för överviktiga är korkade, det vet vi ju). De som passar in. De som vi vill presenteras tillsammans med.

Sonjas monolog börjar åter ringa i öronen. "Jag vet att jag är ful, jag vet det." Ledarens ord "You don't look good on stage." Och käftsmällen ... "Du attraherar mig inte längre."

Sen läser jag Mia Skäringers artikel.

"Hälsostress är det nya ordet. Och andefattighet.
Vi är snart bara kroppar som förlorat sin medvetenhet.
Dumhuvuden, tomburkar och falska stora leenden."

Och känner mer än nånsin att jag längtar efter ett samhälle där vad vi gör betyder något. Inte hur vi ser ut i bikini.

"Hej hej ..."

Liten, äldre, böjd och krumbent man på tunnelbanan:

"Hej hej. Har du möjligen en krona eller två till en kopp kaffe?"
"Hej hej. Har du någon liten peng till en kopp kaffe?"
"Hej hej. Inga droger eller sprit, jag vill bara ha lite kaffe."

Käre lille farbror! tänkte jag med ett hål i bröstet. I min plånbok ligger inte en enda peng. Inga sedlar. Ingenting i fickorna. Tomma sidofack i väskan. Jag vet ju det, det är ingen idé att leta. Men jag skulle så gärna ha gett.

"Hej hej ..." Den skorrande, vänliga rösten närmar sig platsen där jag sitter.

"Förlåt. Jag har inga kontakter. Ingenting. Det är sant. Jag kan inte hjälpa dig." sa jag och tryckte hans utsträckta hand mellan båda mina.

"Det gör inget. Men jag kanske kan få en kram? För att du är så snäll?"

Hans kind var skrovlig och orakad. Gammelmans-doft. Men inga spritångor.

När han stapplade vidare genom vagnen tänkte jag att det finns inget jag önskar mer i världen just nu än att han får ihop till sin kopp kaffe.

Nationell stolthet?

"Grattis Charlotte Kalla" står det i den rullande texten på Pajala kommunhus (strax efter klockslag och temperatur-angivelse).

Och jag slås av vissheten att jag själv aldrig skulle smälla upp en sådan text. Jag känner inte nationell stolthet. Har aldrig gjort, trots OS-vinster, tennispokaler och schlagersegrar. Jag kan känna djup respekt och högaktning för individer som gör något riktigt bra. Som spränger gränser och töjer rekord. Eldsjälar. Inspiratörer. Artister och atleter. Upptäcktsresanden och forskare.

Att däremot tycka att hela landet är lite lyckligare idag, på grund av Charlotte Kalla, eller att vara extra stolt över den nation jag fötts i, bara för att en skicklig skidåkare också råkar ha Sverige stämplat i sitt pass, nej ... det kan jag inte.

Vad jag däremot är stolt över är den pjäs som formas framför mina ögon. På scenen talas nu fem språk: ukrainska, arabiska, tigrinja, meänkieli och svenska. Åtta asylsökande vuxna har valt att lägga tid och energi på att berika vår föreställning. Fylla den med kroppar, med ljud och rörelse.

Allt hör samman. Människor, djur, stjärnor, skogar och hav - allt är del av samma gudomliga ström vi kallar liv.

Tandpetar-logik

Övningskör med dotter M. Kommer till den stora handelsplatsen som vi inte längre passerar eftersom vi satt ner våra bopålar på annan plats. Handelsplatsen har växt. Kanske till det dubbla?

Här kan nu shoppas bildelar, kläder, elektronik, sänglinne, möbler, leksaker, apparater, akvariefiskar, smycken, bensin, hamburgare, skor, pizza, cyklar, väskor, CD-skivor, verktyg, klockor, trisslotter, barnvagnar, böcker, vitvaror, krukväxter, golfklubbor, köksartiklar, Björn Borg-kalsonger och ta-med-latte. Med mera.

Och jag tänker på en rad ur den pjäs jag just nu arbetar med:

"Vi konsumerar och konsumerar
mat och kläder och prylar, 
ni har hundra gånger mer kläder
än de fattigaste på jorden 
– och mat och vatten och luft –
vem tänker ni dela mer er till, 
era goda jävla skitstövlar?!"

Själv skäller jag helst inte ut folk. Men jag citerar gärna en vettig man som jag pratade med i veckan:

"Här i Sverige har vi tandpetare med mintsmak. Vi har råd att ta emot flyktingar."