Häromkvällen fick jag en fantastisk text uppläst för mig. Om hur ett alldeles för stort ego skulle få plats på en vanlig gravsten. Idag talar mitt facebook-flöde om för mig att en död bekant fyller år. Jag går till sidan, och där finns en mängd hyllningar, hågkomster och emojis.
Så dör vi aldrig numer. Vi lever kvar på skärmar och servrar. Våra minnesrunor är aldrig sinande flöden som kan fyllas på, år efter år.
Någonstans i Afrika finns ett folk som har två olika ord för död. Det första när din kropp inte längre lever. Det andra när ingen finns kvar som tänker på och saknar dig.
Kanske måste vi finna ytterligare en benämning här i västvärlden: när datasystemet, i vilket du snurrar runt, en gång för alla brakat ihop?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar