onsdag, november 14, 2018

Genom vidderna

Lång tågresa med barnet.
Stora ögon, lätt smutsig ruta.
Titta ett flygplan!
Och titta, en pojke där uppe i molnet!

Solen smeker över landskapet. Snö, rimfrost, dimma mellan trädstammar, dansande älvor och smygande småfolk.

Tågbyte.
Väntan.
Vi trampar sönder is på pölar.

Sen kö till luckan där vi ska köpa lunch. Vänliga medresenärer säger: gå före ni.

Barnet äter polarklämma och delar av min korvrätt.
Solen dalar. Släpljus över skog och skog och återigen skog.

Går solen ner nu? Snart, svarar jag.

Vi är på väg till det stora sjukhuset. Han och jag, hand i hand. Fast just nu har han somnat på sätet, vaggad av tågets rörelser.

Jag ser ut genom fönstret.
Förundrad över skönheten.
Glad över det lilla ljus som finns.

Om bara några timmar ska vi åka hela vägen hem igen.

söndag, november 11, 2018

Söndag

Det finns en katt i min närhet just nu. Vit som snö.
Det finns snö i min närhet också.

Sen finns det bastu, magnesium, ekologiska grönsaker och Mozart. Boots, skivrelease och badkar. Torr näsa, tomflaskor, tomflaskor och åter tomflaskor.

Och mörkret faller; inbäddande och tärande på samma gång. Ögonlocken vill falla ner, benen stillna. Små flämtande ljuslågor. En lågmäld maskin i bakgrunden. Båda sofforna upptagna.

Det är söndag och jag känner att energierna tagit höstlov, samtidigt som det stora tunga faktiskt verkar ha vänt.

... och en liten hoppfull öppning syns där borta, lekande i ljuset.

söndag, november 04, 2018

“Oh, he knows how to play, little bitty baby Potter.”

Jag har alltid haft en genuin ovilja inför Halloween. Tycker det är hemskt med alla dessa köp-upprop, trist med plast-häxhattar och onödigt att skrämmas med blod och benrangel.

Men just idag fick jag en sån enorm lust att vara Bellatrix Lestrange.  Fråga mig inte varför.

Hittade klänning, brett bälte och en peruk med mörkt, i alla högsta grad risigt, hår. Svärtade ögon och lät kinder sjunka in. Till sist blekrött läppstift. (Märket sitter ännu kvar på dotter M's kind.)

Till detta mitt trollspö – tänker att hon tog det från Sirius Black när hon fällde honom. Och speldosan med ledmusiken.

Förvandlad och förtjust.

Sen blev jag mig själv igen.
Snäll, inkännande, empatisk.
Nu kurar jag i en stor tröja, avsminkad och med eget rufs.

Men det var skönt att vara illvillig, om så bara för ett ögonblick.

fredag, november 02, 2018

Jag, en lodis

Det säger nog lite om i vilket skick jag befinner mig i just nu ...

T-bana fredag.
Söders höjder.
Och där en uteliggare, med tidningen som han säljer högt hållen i luften. Stolt och uppmanande på samma gång.

Så ser han mig. Jag är på väg rakt dit.

Då sänker han handen. Ser han rakt in i mina ögon, ler varmt och säger 'hej'. Som om vi var kompisar.  Vi slitna, värkande, smutsiga och lite hemlösa.

Jag borde ha stannat och köpt en tidning, förstås. Men hejade bara snabbt tillbaka och gick förbi. Kände ett stygn av skuld; jag har råd, han behöver sälja sina tidningar, men han trodde nog att jag var en lodis, jag med.

Och så mindes jag den stolhet jag kände den gången när en hippie la en hand om mina axlar och började presentera mig för bohemerna runt Piazza Navone. "Det där är Philippe, han är från Frankrike, och där är José ..."

Jag var 20 år och glad att jag välkomnades av människorna, inte av kapitalet.