fredag, februari 29, 2008

Can't buy me love...





Paris Hilton mutar medfånge...

Ett montage, en tankeställare, en provokation av fotokonstnären Alison Jackson.

Fler bilder finner du här!


Andra bloggar om , , ,

Ord på vägen (som jag tänker på - 'ipland')

Fenomenal finlandssvensk koreograf skapar rörelser till en teaterföreställning som jag regisserar. Han instruerar skådespelarna så pedagogiskt han kan. Men den manliga huvudrollsinnehavaren har det svårt.

- Du, ska jag lägga tyngden först på höger, och sedan flytta till vänster när jag flyttat foten så här, eller ska tyngden liksom direkt till vänster fot, om du förstår hur jag menar?

Koreografen är tyst en stund. Han bara tittar på fötterna i fråga. Så drar han ett djupt andetag och säger stilla:

- Ipland är det pra att int’ tänka så micket.

onsdag, februari 27, 2008

Vetenskapliga fakta?

Om kraften sitter i håret, så förlorar jag min idag.
Å andra sidan: om ensam är stark kommer den att återställas.

måndag, februari 25, 2008

Intimt samtal (ett minne)

Hon: Varför viskar vi egentligen?
Han: För att det man vill ska finnas kvar, ska man inte säga högt.
Hon: (skriker) BILRINGAR!

söndag, februari 24, 2008

Love at first sight

Han går förbi och ser mig rakt i ögonen. Jag är helt oförberedd, pilen träffar. Pang bara!
Hej, säger jag, med min allra varmaste röst.
När hans ansikte skiner upp i ett brett leende ramlar nappen ut.

lördag, februari 23, 2008

Irritationsmoment

När jag äntligen hittar lösa stift till blyertspennan så är det fel tjocklek. Effekten uteblir inte. Mitt inre lugn låter sig rubbas av 0,5 mm.

fredag, februari 22, 2008

Konsten att kalla på en hund

Fel: Ropa, ropa, tjata, tjata, snälla, snälla, gå emot med armarna utsträckta, kom då vännen, kom till mig!
Rätt: Vänd ryggen till och spring. Han följer garanterat efter.

torsdag, februari 21, 2008

"Kan svara kort."

Tre ord skrivna av en nyfunnen människa. Ord som fick mig att skratta gott åt mig själv.

För jag vet! Jag skriver och vecklar ut mig, och in mig, jag lägger till bisatser (vad vore mitt liv utan kommatecken) och parenteser (vad vore mitt liv utan parenteser) och lusten att hoppa från association till association tar aldrig slut.

Det är heller ingen skillnad på min talande verksamhet. Jag pladdrar på tills någon avbryter mig, för jag har så mycket att säga hela tiden, jag uttrycker åsikter om allt (gud vilken jobbig människa) och jag hörs alltid på möten och samlingar (mamma, det är faktiskt pinsamt).

Men ställ mig vid ett öppet hav och jag tystnar. Tänd en brasa och jag säger inget mer den kvällen. För jag ’kan svara kort’!

Tänker bevisa detta genom att de kommande dagarna ägna mig åt Snabbisar. Skrivna alltså.

onsdag, februari 20, 2008

Words words words

Surfar till bloggkollegors sidor med glädje och nyfikenhet. Några av mina vänner bloggar. Men de flesta texter jag läser är skrivna av främmande människor, alias. Män och kvinnor som jag aldrig kommer att träffa. Eller redan har suttit bredvid på tunnelbanan.

Vi är alla neonarcissister. För att vi bloggar. För att vi söker bekräftelse. Och för att vi bekräftar varandra. Så har de lärde i alla fall sagt.

Fine with me! Kalla mig vad ni vill, jag vet att ingen rubricering eller kategorisering biter på mig!

Men ord är viktiga. Vi är vad vi skriver. Eller?

Mer Shakespeare, nu från ”The Two Gentlemen of Verona” (titeln kom från "Hamlet", men det visste ni redan):

”That man that hath a tongue, I say, is no man, if with his tongue he cannot win a woman.”

(PS - Är övertygad om att Shakespeare hade bloggat om han levt idag. Tänk er alla digitala sonetter han hade kunnat lägga ut på nätet! Under pseudonym förstås. Undrar vilken?)


Läs andra bloggar om , ,

tisdag, februari 19, 2008

GAME OVER

Skit också!
Hjälp.
Aaaahhhh!
Å nej. Aj aj aj aj aj.
(hopbitna tänder)
Nej, jäklar också, ååååh, nej, inte igen, inte e n g å n g t i l l.
AJ!
Men… nu… tyst nu!
(hög puls)
Yes! Det gick!
(kort paus)
AJ FAAAAN!
(ansiktet skrynklar ihop sig)
Snälla snälla snälla –
Kom, kom igen då!
Nu…
(håller andan)
JAAA! Bra. Och nu – nej!
Akta! Vad i helvete - - -

NEEEEEEEEEEEJ! Fan jävla helvetes skit, jag har fastnat, nej, åh! saaatan också, jag blir galen, vänta, sluta nu, vänta, men va fan, piss också -

*****
Nej jag kan inte. Jag lever mig alldeles för mycket in i leken för att klara av att köra ett vanligt simpelt bilrally-TV-spel.

Läs andra bloggar om , , ,

söndag, februari 17, 2008

Nu är jag riktigt rädd

Sorterar post efter en veckas frånvaro från mitt hem. Det är inget konstigt med det. Men då ser jag plötsligt ett brunt avlångt kuvert som ramlat ner under köksbordet. Jag böjer mig ner och lyfter sakta upp det. Och genast börjar pulsen slå snabbare.

Jag har fått ett militärbrev. Med ”klassificerat innehåll”. Hjälp. Jag som är pacifist och humanist, jag som vill odla tusenskönor på minfält, klä taggtråd med vit tyll och brodera peace-märken på uniformsjackor. Nu har de hittat mig. Ställt in sina kikarsikten på mig. Jag kommer inte undan längre.

Svettpärlorna rinner ner för pannan. Tankarna irrar i panik. Jag vill kasta brevet ifrån mig, helst bränna upp det, eller i alla fall borra ner det i soporna, knyta ihop påsen och omedelbart slänga den i bostadsföreningens gemensamma container.

Men måste jag inte öppna? Vad händer om jag trotsar överheten?

Jag samlar mig. Tar ett djupt andetag och sprättar upp kuvertet med skakig hand:
Erbjudande om medlemskap i Svensk Militärhistorias Bokklubb.

Ach so…

Och ja, jag erkänner. Jag överdrev. Men det finns ett korn av sanning i min text, för genom min kropp flög blixtsnabbt inlevelsen i hur det skulle kännas att vara flykting från en militärdiktatur eller ett krigshärjat land, och få den här typen av reklam rätt ner i sin svenska brevlåda.

För jävligt, helt enkelt.





Est est est (inte vinet)

Veckans Pest
P-böter. Jag erkänner! Brukar man inte få lindrigare straff då?
10% off?


Veckans Bäst
Årskort på gymet tvärs över gatan, present från arbetsgivaren. Allt finns, allt ingår. Frågan är nu bara när jag ska hinna jobba i framtiden.

Veckans Rest
Grytan med kyckling, broccoli & grön curry. Huka dig Tina Nordström!

Veckans Fest
Nopp. Himla posten som jämt slarvar bort alla mina partyinbjudningar.

Veckans Test
Ok, vilken är nu godast:
ProViva Päron/Kiwi, Vattenmelon/Tranbär eller Mango?


Veckans Läst (blifv hwid din)
Inte jag. I keep moving on.

Veckans Mest
- orättvisa resursfördelning: i USA såldes Alla Hjärtans Dag produkter för 112 miljarder kronor den 14/2. Hur många hungriga magar hade inte kunnat mättas för dessa pengar?

Etiketter , ,

lördag, februari 16, 2008

Tema Kärlek Lördag

I could give you all of my dreams
If you’d help me find a door
That doesn’t leed me back again.
Take me away.

Lånar Peter Gabriels ord för att avsluta min Kärleksvecka, garanterat Valentin-fri.

Jag vet inte om ni fick några nya tankegångar i och med mitt kretsande kring temat, men nånting hände med mig själv. Plötsligt, där jag står med nydiskad tallrik i ena handen och kökshandduk i den andra, hör jag mig själv uttala en mening hög och tydligt. Jag har ingen aning om var orden kom ifrån. Men de drabbade mig. En glasklar insikt.

Vad jag sa? Det är min hemlighet. Men det hade med kärlek att göra.

torsdag, februari 14, 2008

Tema Kärlek Torsdag

Vadå Alla Hjärtans Dag? Ska det inte vara Allas Hjärtan? Det pulserande organ som vi bär mellan halsgrop och solarplexus, A och O i processen som kallas "jag lever". Vi har ett, varenda en. Oavsett hur många ben vi tar oss fram med.

När jag var liten hade jag tydligen hjärtfel. Jag minns inte så mycket, och det växte bort sägs det, men det kan förstås förklara min känslighet som dessvärre envisas med att inte gå över.

Men just idag tänker jag extra mycket på min mamma. För nästan exakt tio år sedan sa hennes hjärta stopp. Det la av. Hjärtinfarkt. Först en, sen en till, sen en till. Och så vidare. Hon dog till och med, min mamma, några minuter.

Men hon finns kvar hos oss nu. Trots trasigt hjärta. Och hon kämpar. Jag tror inte att någon av oss andra egentligen förstår hur det är att leva med en kronisk hjärtsjukdom. Ibland ser jag i hennes rödsprängda ögon hur smärtan och ångesten väller över henne, hur hennes mest livgivande organ bara skriker. Då är hon alldeles tyst. Och vi andra ser på. Sedan fortsätter vi att proppa i oss skit som sakta men säkert bryter ner våra egna hjärtan.

Älskade mamma. Älskade hjärta. Jag ska försöka bli bättre på att ta hand om er båda.

Läs även andra bloggares åsikter om

onsdag, februari 13, 2008

Tema Kärlek Onsdag

Ju mer jag tänker på det, och känner efter, desto mer kommer jag fram till att det är just det som är hela grejen: Kärlek. Pengar, prylar och karriär är bara substitut. Från första till sista stund av våra liv är kärleken vårt enda mål. Älska och bli älskad. Bli älskad och älska tillbaka.

Jag har älskat två män. Och lämnat dem båda; den förste för att jag var kär, den andre för att han var det. Ändå har jag upplevt andlösa stunder av fullkomlig, ogrumlad kärlek. En man grät för att min ögonfrans nuddade hans kind. Själv släppte jag taget om precis allt jag var och trodde på, för att andas in doften av en fortfarande främmande människas hud.

Ibland tror jag att jag har använt upp min pott. Förbrukat min beskärda del, den kärlek som tilldelats just mig. Å andra sidan hörde jag talas om en kvinna som ska gifta sig i maj. 70 år och nyförälskad.

Ja, det måste vara det som är vitsen med allt. Kärlek.

tisdag, februari 12, 2008

Tema Kärlek Tisdag

Av amerikansk film lär vi oss att bara vackra kvinnor och starka män är värda att älskas. Det är lätt att gå på den lögnen. Men kan man bli älskad precis rakt upp och ner som den man är? Måste man inte på ett eller annat sätt förtjäna kärleken?

Hon får mer kärlek när hon går ner i vikt. Han får mer kärlek när han byggt upp sina muskler. Båda får mer kärlek om de lyckas i sina yrkesroller, och som bevis på detta har bra lön. Barn får mer kärlek om de är välartade och lillgamla.

Eller förlåt, jag förväxlar kärlek med bekräftelse. Så klart.
Den riktiga varan behöver ingen ansträngning. Det handlar inte om att åstadkomma något. Bara att släppa.

Men hur det nu än är, så kan ingen (eller inget) fylla tomrummet inuti. Det finns bakom revbenen; storlek Small, Medium eller Large. Vi kan stånga oss blodiga för att få bekräftelse och kärlek, som minskar tvivlen och krymper det svarta hålet. Men det hjälper inte.

För den som ger kan plötsligt försvinna

-

Det sant, som så många säger: för att uppleva sig som verkligt älskad måste man först älska sig själv. Lätt som en plätt. Eller?

måndag, februari 11, 2008

Vägra Valentin!

Ingen ska tala om för mig när jag bör överraska mina kära. En vänskaplig viskning i örat tycker jag om (”pst, du, ett tips, NN känner sig lite bortglömd just nu…”) men inte köptvång. Inte färdigproducerade kort med hjärtan, glittriga rosor eller industriflott-choklad i nydesignat omslag. Organiserad Omtänksamhet har jag inte mycket till övers för.

De jag älskar, respekterar och vill vara rädd om, de får tecken på detta av mig ändå. Då och då, året om, när de minst anar det. Troligen inte den 14:e februari, men inte heller det är en självklar sanning. Den otvungna själen vill inte bli styrd, och friheten att välja själv är mitt viktigaste verktyg för att fungera som människa.

Jag vet. Musen-som-röt. Min hållning betyder inte ett dugg för den kommersiella handeln. Självklart ska ni dela ut Alla Hjärtans Dag kort på torsdag – tänk vad ledsna många annars kommer att bli.

Själv låter jag mina tankar kretsa kring tema Kärlek denna vecka. Så helt opåverkad är jag inte…

söndag, februari 10, 2008

Ekipage

Hans mankhöjd är 178 cm. Min totala 156. För att få sadeln över ryggen måste jag hoppa jämfota i boxen. Sedan får jag klättra på stege för att komma upp.

Han är kolsvart. Mitt rufs ännu solblekt, trots flera höst- och vintermånader. Han har långa slanka ben, mina är korta och tjocka. Men vi har båda varma ögon och stort behov av kommunikation, så vi samspelar ordlöst och kärleksfullt i ridhuset.

Don S och Donna C; faktiskt ett ganska stiligt ekipage.

lördag, februari 09, 2008

Värdelöst vetande kanske, men likväl en iakttagelse

Jag har sedan länge noterat att antal läsare av REGIPUNKTNU är färre på lördagar & söndagar än under veckorna.

Det skulle kunna bero på:

1. Att ni inte har datorer hemma (tvivlar starkt på denna hypotes)
2. Att ni smygsurfar på jobbet (jag lovar att inte säga nåt)

Eller också alternativ 3: Ni ägnar all ledig tid åt era barn, kärlekar, vänner, familjemedlemmar, natur, kultur, sport och självförverkligande. Och struntar i mig.

Om det är så, är jag den första att säga: BRA VAL!

Punchline

Vilda och galna spelar vi kort i köket, jag , N+M. Maxad ljudnivå. Skratt och flams. Slängiga replikskiften. Snacka om yra höns. Eller möjligen knäppgökar?

Vi spelar gin rummy, stress och vändtia. Och det är min kväll, ikväll. Med inget annat knep än Tur blir jag av med alla mina kort först av alla.

- Yes! Jag vann!

Blixtsnabbt replikerar N, med intelligent glimt i ögat.

- Jaså, har du vunnit mamma? Jag trodde du var ute.

fredag, februari 08, 2008

Jag har ett problem:

Jag spelar inte golf!

Jag är 44 nu, dvs medelålders, och singel sedan ett år tillbaka. Och de herrar jag eventuellt skulle kunna para ihop mig med söker Golfpartner alternativt Vinprovarpartner eller framför allt Både Och.

Men om man hellre brottas, leker baklängeskurragömma, spelar brännboll, dricker isvatten eller sveper en kall öl – vad gör man då? Måste jag bli ihop med en tonåring? Jag vill ju ha en mogen och livsklok man vid min sida. En med mycket på fötterna och rejält bagage, som jag kan prata med, vila hos och utmanas av.

Nåja, jag sitter inte i sjön. Jag och Gröna Häxorna har bestämt att om vi ännu är solokvist när vi blir gummor, då bildar vi ett kollektiv. Ingen doft av föruttnelse ska bli det sista minnet av mig, inte.

Å andra sidan är jag beredd!
Jag hittade en fullkomligt oumbärlig pryl idag:
a kneeling pad.

Så om det skulle dyka upp en friare så kan jag tyvärr inte erbjuda en fräsch & fläckfri flick-kvinna, men definitivt mjukt och skönt under knäna!

torsdag, februari 07, 2008

Mitt liv som tvättsvamp


(Ur en projektledares vardag.)

Slurp! In med varje liten droppe av utspillda trådar, säljande rubriker och målande texter, planering, samordning, telefonsamtal, beslut och besked, inventering, sammanfattning, bildsök, personsök, synonymsök, budgetposter, fler telefonsamtal, mail, mail, mail, mail, mail, mail, mail -

Nu blev det hack i skivan... Beror antagligen på slitage.

Tennisarmbågen (låter bättre än musarm, speciellt som jag anar min oförlösta talang för sporten i fråga) värker värre än vanligt. Blicken, torr av strålning från det intensiva dejtandet med min boyfriend Mac, är dimmig och ofokuserad. Mitt huvud är en tvättsvamp, fullständigt överfull.

Jag tittar upp på klockan. Hoppsan. Barnen har kommit hem, men har jag sagt 'hej'? Antagligen inte. Jag inser plötsligt att jag inte ens har borstat tänderna, att jag livnärt mig på ProViva och latte och att jag inte satt foten utanför porten.

Nu går jag, banne mig, ut i friska luften och kramar ur skallen!

tisdag, februari 05, 2008

Inte vilken tisdag som helst

Vetebulle, gott. Marsipangodis = mums. Grädde på toppen av en Irish Coffee - aaah! Men kombinationen har jag aldrig förstått mig på.

Visst, jag köpte dem idag, jag också (kön på bageriet var enorm). Till de mina. Sen tittade jag på när kletet pressades in i vidöppna munnar. Till slut smakade jag en bit, mest för att föregå med gott exempel ("man måste inte tycka om, men man ska alltid våga prova"). Det var lite gott. Tyvärr.

Ändå har jag bestämt mig för att fortsätta vara den som inte tycker om semlor. Det är originellt och folksjäls-mässigt inkorrekt.

God semmeldag önskar jag er, trots allt!
Själv knaprar jag på en morot.

måndag, februari 04, 2008

Ode till småbarnsföräldrar

90-tal. Radarpar. Picnic på en klippa.
”Jo, jag vill berätta en sak.”
”Vadå?”
”Du ska bli pappa.”
Han blev alldeles tyst.
Sedan låg hon med huvudet i hans knä resten av kvällen medan solen sakta gick ner över Mälaren.
De skulle bli jordens lyckligaste familj.

Idag 17 år senare bor han och hon i varsin förort, och de två döttrarna får flytta fram och tillbaka med sina datorer, fioler och gymnastikläder.

Mellan dessa två punkter rinner en aldrig sinande ström av blöjbyten, vaknätter, dagishämtning, smutstvätt, BVC, ABC, VAB, gympapåsar, storkok, barnkalas, galonisar, utvecklingssamtal, ryggvärk, barnbalett, ponnyridning, friluftsdagar, läxläsning, föräldramöten, magsjuka, vattkoppor, avbrutna tankar, avbrutna samtal, avbrutet (eller obefintligt) sex.

Mitt ode till småbarnsföräldrar blir ingen högstämd dikt. Ingen lyrisk skildring över doften av den nyföddas hud eller samspelet mellan vuxen och barn i lekfull inlärning. Inte heller ett klingande versmått om det porlande skrattet och de underfundiga formuleringarna. Det skulle det kunna ha blivit. För allt det där finns.

Istället blev det en bild av den verklighet som väntar många föräldrar.

Han och hon har inte kvar varandra.
Men de har barnen; det viktigaste och mest dyrbara i deras liv.
Och varenda sekund av trötthet, slitningar, isande tystnad eller högljudda skrik var värt det.

Med kärlek till de två barn som gör varje dag värd att vakna upp till.
Med ömhet till barnens pappa och de minnen vi för alltid delar.
Med beundran för alla småbarnsföräldrar som kämpar på, trogna varandra och den familj de en gång valt att bilda.
Med respekt för alla som gått isär, men ändå låter barnens behov stå i centrum.
Med förtvivlan för de som lämnar, sviker och utnyttjar sina barn - vår gemensamma framtid.

Titeln "Ode till småbarnsföräldrar" gavs till mig av SMYG.
Och efter dagens inlägg lämnar jag vidare Bloggstaffett-pinnen till Snurrmaggan. Ditt ämne?
”Våren – dripp, dropp eller depp?”.

lördag, februari 02, 2008

En dockhus-såpa (modernt Ibsendrama, IRL)

Första gången jag hörde namnet ”Bonde söker fru” var i ett Hey Baberiba-avsnitt på TV. Jag skrattade högt. Jag tyckte det var en otroligt intelligent och snillrik parodi på dokusåpa-företeelsen!

Då visste jag inte att det fanns ett program som faktiskt hette så. När jag insåg faktum, var det inte lika roligt längre. (Programmet i sig har jag aldrig orkat titta på, trots att jag själv växt upp i ett torp invid en kohage. Lantlolla söker kompis. Ungefär.)

Sedan 2004 har jag jobbat i Lappland varje vinter, och jag har ofta tänkt att grabbarna som hanterar sina skotrar bättre än kvinnokroppar skulle kunna bli TV-stjärnor hur lätt som helst. Tänk er en blonderad (eller just det, brunhårig numera) puma från fjollträsk' som fryser sina välgymmade ben av sig (vem vill gå i gigantiska täckbyxor?) samtidigt som killen med kniven hängade likt en reserv-kuk, lyfter sin vrålande maskin på en skida och gasar fram i full fart genom snömassorna. Utan hjälm, givetvis.

Bönderna har valsat vidare, nu är det dags att bjuda in en norrbottning med ordentligt putande överläpp i våra vardagsrum.
Frusen man söker kärlek” tror jag blir nästa hit.
(”Ensamstående mamma söker” blev väl aldrig någon braksuccé? De är ju så vanliga, de där mammorna. Slitna, lite fattiga och ständigt sömniga, utan tid att gå på vare sig solarium, ansiktsbehandling eller manikyr. Tacka vet jag Top Models! Så ska en kvinna se ut.)

Funderar redan nu på vad som sen kommer att avlösa Norrlands-haussen.

Kärv öbo söker hustru som rensar fisk

Ful kvinna söker människovärde” (Hoppsan, den fanns visst. Hette ”The Swan” vill jag minnas. Fullkomligt vidrig.)

Stjärntenor söker ligg” (Starring Tito. M fl.)

Och jag själv? Vilken reality show skulle jag figurera i? Kanske, för att använda en textrad ur en av Barbro Hörbergs vackraste visor:

”Frusen flicka hoppar lätt i galen tunna”.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

fredag, februari 01, 2008

Till sist politikerna

Fråga:
Vilka kvalifikationer är önskvärda av en ung man som vill bli politiker?
Winston Churchill:
Förmåga att förutse vad som kommer att hända imorgon, nästa vecka, nästa månad och nästa år. Och förmågan att i efterhand förklara varför det inte hände.

Eftersom politiker aldrig tror på vad de själva säger, blir de alltid lika förvånade när andra tror på det.
Charles de Gaulle

Jag är utomordentligt tålmodig, förutsatt att jag får som jag vill i slutändan.
Margaret Thatcher

Ibland tycker jag att premiärministern bör injaga fruktan. Det är väl ingen mening med att vara en svag och mesig person som bestämmer.
Margaret Thatcher igen

Behöver jag kommentera dagens citat-kvartett?
Nej, jag tänkte väl det.

Och om någon undrar så avslutar jag detta tema imorgon. Sen är det återigen bara mina egna ord och tankar här på bloggen. Om jag inte trillar på något nytt förstås – jag har alltid främst hämtat inspiration från människor och miljöer runt om mig.

Ha en härlig fredag!