Vadå Alla Hjärtans Dag? Ska det inte vara Allas Hjärtan? Det pulserande organ som vi bär mellan halsgrop och solarplexus, A och O i processen som kallas "jag lever". Vi har ett, varenda en. Oavsett hur många ben vi tar oss fram med.
När jag var liten hade jag tydligen hjärtfel. Jag minns inte så mycket, och det växte bort sägs det, men det kan förstås förklara min känslighet som dessvärre envisas med att inte gå över.
Men just idag tänker jag extra mycket på min mamma. För nästan exakt tio år sedan sa hennes hjärta stopp. Det la av. Hjärtinfarkt. Först en, sen en till, sen en till. Och så vidare. Hon dog till och med, min mamma, några minuter.
Men hon finns kvar hos oss nu. Trots trasigt hjärta. Och hon kämpar. Jag tror inte att någon av oss andra egentligen förstår hur det är att leva med en kronisk hjärtsjukdom. Ibland ser jag i hennes rödsprängda ögon hur smärtan och ångesten väller över henne, hur hennes mest livgivande organ bara skriker. Då är hon alldeles tyst. Och vi andra ser på. Sedan fortsätter vi att proppa i oss skit som sakta men säkert bryter ner våra egna hjärtan.
Älskade mamma. Älskade hjärta. Jag ska försöka bli bättre på att ta hand om er båda.
Läs även andra bloggares åsikter om Hjärtinfarkt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar