söndag, februari 17, 2008

Nu är jag riktigt rädd

Sorterar post efter en veckas frånvaro från mitt hem. Det är inget konstigt med det. Men då ser jag plötsligt ett brunt avlångt kuvert som ramlat ner under köksbordet. Jag böjer mig ner och lyfter sakta upp det. Och genast börjar pulsen slå snabbare.

Jag har fått ett militärbrev. Med ”klassificerat innehåll”. Hjälp. Jag som är pacifist och humanist, jag som vill odla tusenskönor på minfält, klä taggtråd med vit tyll och brodera peace-märken på uniformsjackor. Nu har de hittat mig. Ställt in sina kikarsikten på mig. Jag kommer inte undan längre.

Svettpärlorna rinner ner för pannan. Tankarna irrar i panik. Jag vill kasta brevet ifrån mig, helst bränna upp det, eller i alla fall borra ner det i soporna, knyta ihop påsen och omedelbart slänga den i bostadsföreningens gemensamma container.

Men måste jag inte öppna? Vad händer om jag trotsar överheten?

Jag samlar mig. Tar ett djupt andetag och sprättar upp kuvertet med skakig hand:
Erbjudande om medlemskap i Svensk Militärhistorias Bokklubb.

Ach so…

Och ja, jag erkänner. Jag överdrev. Men det finns ett korn av sanning i min text, för genom min kropp flög blixtsnabbt inlevelsen i hur det skulle kännas att vara flykting från en militärdiktatur eller ett krigshärjat land, och få den här typen av reklam rätt ner i sin svenska brevlåda.

För jävligt, helt enkelt.





3 kommentarer:

Anonym sa...

Jag får regelbundet brev från dem. En gång i månaden, närmare bestämt.
Jag har varit medlem i många år nu, och det är en synnerligen trevlig bokklubb. I alla fall om man är intresserad av andra världskriget...

Fast man får ju verkligen inga medlemmar genom att skrämmas på det där viset...

A propos något annat...vill du hälsa din mamma från mig? Jag träffade henne, duktigt gravid i somras och vi pratade om dig, din bror och hans prinsessor och om min mage och vår fruktansvärda diagnos. Vi pratade länge och hon sa hon skulle tänka på mig och hålla tummarna för ett mirakel. Hon tyckte vi valt så vackra namn åt vår mage...(Benedicte Lovisa Cecil)
Krama henne och säg att vi fick det mirakel hon skulle önska oss.

Kram
Kia

Catarina sa...

Kia min vän!

Klart att jag hälsar!
Läser dina makalöst vackra texter, ofta med tårar i ögonen. Kommenterar ibland, men det tycks inte gå fram till dig, det är något med inloggning. (Kan det bero på att jag är allergisk mot Aftonbladet? Diagnostiserad?)

Vill ses! Krama dig och klappa flickan på kinden.

Anonym sa...

Kände likadant när jag fick brev från militärmyndigheterna. Fast mitt brev på riktigt.

Sedan gick det som det gick och det blev aldrig någon militär av mig. Fast å andra sidan är jag medlem i SMB sedan många år. De har mycket bra urval om Europeisk historia. Det gillar jag!

Må bäst