Från min salong

Jag flydde. Packade bok, banan och en flaska vatten och körde iväg. Åkte till Vänerns riviera, den där strandmattor och solstolar står lika tätt som stockholmare på en t-baneperrong en fredag eftermiddag. Men nu drog det mot kväll, och jag gick en bit bort från kiosken och toaletterna. Stranden var nästan helt tom.

Stilla sjönk solen mot vattenytan. Och sakta började min energi komma tillbaka. Älskade sol, vad du gör gott.

Dagen efter fyllde jag bilen med allt mitt och flyttade över till huset i parken. Rymd! Luft! Atmosfär! Äntligen får själen dansa utanför kroppen utan att krocka med väggar och snedtak, äntligen får ögat fri sikt, äntligen får energierna spelrum. Inspirerad av de olika möbelgrupperingarna skyndade jag till affären. Här behövdes karameller, nötter och frukt.

Och nu sitter jag här, i min salong. Ser ut över vidderna. Räknade 12 steg från den enorma dubbelsängen till köket, ytterligare 10 till det matsalsbord där jag nu sitter och skriver och så till sist 13 till den bortersta soffgruppen (den med nötskålen).

Förlåt, ni världens fattiga, utsatta, trångbodda eller bostadslösa. Jag tillåter mig att njuta av en stunds lyx. Jag behöver det just nu.

Regissör i arbete

Nej det blir inte så mycket skrivet här nu ... Jag berättar på annat sätt. I 3D. Med en så där 20-25 lagspelare runt om mig.

Jag berättar om svårigheter att mötas, retsamma pilar, improviserade rim och suckar i skymningen. Berättelsen pågår i mitt sinne; från det jag vaknar på morgonen med stela lemmar, tills dess jag somnar med värkande dito. Plus några stunder varje natt där hjärnans iver vinner över kroppen utmattning.

Det är vansinnigt roligt. Det är också tärande. Att ge och åter ge. Stå utanför. Hålla kursen rak trots vind och vågor. Balansera mellan prestigelöshet, lösa tyglar och att peka med hela handen. Iakttaga varje individs process. Försöka hitta rätt näring till rätt planta. Leta nycklar som låser upp. I något fall mötas av tyst motstånd. Släppa in, lyssna och riskera att bli ifrågasatt. Inte förlora sikte på målet. Alltid vara förberedd, ha plan B i bakfickan och ett 360-graders synfält.

Men nu är det ledigt. Ikväll har jag krupit in i en stor rock och stängt in mig för omvärlden. Jag ska inte ta ett steg till. Inte kläcka en enda idé. Inte formulera ens den enklaste instruktion. Jag ska vila ben och ögon och rygg och känslor och tankegångar. Jag tar time-out.

Jag längtar redan till söndagens repetition ...

Småstad

Jo, här är så vackert, med de låga husen, närheten till allt och alla, med torg och bodar och cyklister och skuttande hundar.

Men det finns ett problem, som jag plötsligt upptäcker den korta stund jag kan lägga mig raklång i sängen för en minuts tyst vila mellan intensiva arbetspass:
Folk har trädgårdar. Med gräsmattor. Som skall trimmas.

Så jag blundar och förs tillbaka hem, med hela Huddingeleden mellan mina öron.

Storfiskare

La ut mig själv som bete.
Agnade med min lust och längtan.
Tvekade, skälvde, avvaktade.

Såg stimmen lystet vända mot det som serverades, drog hastigt in och gömde mig för en stund i vassen.

Men sen ...
Nej, nappet gjorde inte alls ont.
Ingen käft som slöt sig, bara ett mjukt nafsande.
Som en omfamning.

Sakta halar vi nu in tillsammans.

Ännu mera du

Rufsig och skäggig och sandig och solvarm.
Skuttande över klippor, hoppandes jämfota på bryggor.
Lyssnande, berättande, inkännande, kommunicerande.
Leende ögon, skrattande mun.
Med huvudet i mitt knä, eller med mitt huvud på din mage.
Sovandes på soffan eller pysslandes vid spisen.

Så har jag fått se dig.
Och jag är så tacksam för allt du visar.

När bägaren rinner över

Vet inte varför, men jag grät en stund i morse.

Kanske var det trötthet, då dagarna och kvällarna är intensiva just nu.
Kanske var det glädje över ett fruktbart och kreativt arbetsklimat.
Kanske längtan efter hans famn. Kanske ett kryddmått nervositet, det där ständiga tvivlet att inte räcka till.

Eller också tanken på att den älskade dottern, hon som nyss borrade sitt huvud mot min hals, nu går ut i vuxenlivet. Rakryggad, god, vacker och stolt. Jag bar henne nära, den lilla, blundade, och vips ska hon nu stå på flak och vråla ut sin frihet över hela city.

Oavsett ... Gråt är bra.
Som Shakespeare skriver:

Inga ansikten är renare än de som blivit tvättade av tårar.

Teknisk störning

Kände irritationen komma, var på väg att skriva något bittert någonstans. En upprörd facebook-status kanske. Eller ett beklagande blogginlägg. Eventuellt få till en kort och slagkraftig tweet. Jag tänkte utgjuta lite frustration över ett tekniskt fel på internetbanken, som nu har pågått timme ut och timme in, – för här ligger ett par räkningar som bara måste betalas.

Men tanken varade bara någon sekund.
En fläkt som drog förbi, ett fladder i min ljuslåga.
Ett drivande mörkermoln som skuggade och skymde min sikt.

Sen tänkte jag:
Nej, jag vill inte utnyttja mitt skrivande till mentala spyor.
Jag vill inte använda sociala medier såsom slasktrattar.
Jag vill inte fylla mig själv med slagg - jag vill tänka på det som är gott.

Ska ett gäng ettor och nollor få rubba min balans? Nu, i denna tid som är min, denna min bästa tid som är nu?

Nej. Teknisk störning gör mig inget.
Mänsklig disharmoni däremot.

Men det har jag ingen.