onsdag, december 31, 2008

Jo, det finns något litet vi kan göra

Petition to the UN Security Council, the European Union, the Arab League and the USA:

We urge you to act immediately to ensure a comprehensive ceasefire in the Gaza Strip, to protect civilians on all sides, and to address the growing humanitarian crisis. Only through robust international action and oversight can the bloodshed be stopped, the Gaza crossings safely re-opened and real progress made toward a wider peace in 2009.

Klicka på länken och skriv under HÄR.

tisdag, december 30, 2008

Ännu en -

Nu skrivs det årskrönikor så det ryker om det.
Så även hos "Catarina - rakt upp och ner".

2008 var året då jag:

  • åkte skoter till en stuga mitt ute i Lapplands öde vildmark för att övernatta i bras-skenet tillsammans med goda vänner
  • hade mitt livs första årskort på ett gym - och använde det flitigt!
  • gick barfota på Saharaöknens förtrollade sand
  • dansade tills solen gick upp flera ljusa sommarnätter
  • arbetade och arbetade och arbetade - ibland långt över 60 timmar i veckan, men på en fast tjänst för första gången någonsin, med ekonomisk trygghet och kreativa utvecklingsmöjligheter
  • mötte människor som berikar och inspirerar mig och som jag vill ha kvar i min närhet
  • strosade på gator och torg i London, Mariehamn, Lidköping, Arboga, Kiruna, Trosa, Göteborg, Stockholm, Iggesund, Hammamet, Halmstad och Jakobsberg
  • planterade idéfrön som skall skördas kommande år och sjösatte hela projekt som tidigare bara guppat runt i min fantasi
  • såg mina döttrar växa till än mer generösa, kloka, vackra, varma, lekfulla, ansvarstagande och livsbejakande personer
  • varje dag tänkte med tacksamhet på vad som kommit till mig (och att jag uppnått det mesta av egen kraft, kapacitet och uthållighet)
Jag ser fram emot 2009 med stor tillförsikt.
Det känns i luften att det kommer att bli ett strålande år.

Och jag önskar dig
Allt gott inför det nya året.

måndag, december 29, 2008

Om man ser jorden från rymden existerar inga landsgränser


Jag ville så gärna skriva något av värde idag, något stort och klokt om skiten i Gaza, men jag är liksom bedövad.

När jag var 19 reste jag runt och sjöng "Tear down the walls bit by bit, pull up the fences stick by stick" för tusentals människor och drog så mitt strå till stacken för en bättre värld. Men vad gör jag idag?

Konflikten Israel - Palestina har funnits i hela mitt liv. I alla fall så länge jag kan minnas. Alltid har jag också fått höra hur komplicerad frågan är.
Men vad i helvete! Nu kan vi byta organ mellan döda och levande, vi kan klona och klyva och se längst in i en mänsklig cell eller långt, långt ut i rymden. Varför kan inte frågan om en bit stenig mark lösas, oavsett historisk bakgrund? Finns inte den intelligensen än hos nutidsmänniskan? Eller är det så enkelt att parterna egentligen inte vill ha fred?

Jag ville så gärna skriva ett banbrytande inlägg i debatten.
Istället sätter jag mig vid pianot en stund och sjunger tyst för mig själv:

"Will the fighting ever cease if we sing a song of peace?"

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

söndag, december 28, 2008

Efterdyning

Julhelgen känns mycket avlägsen. Om det inte vore för barnbacillerna som härjar i min kropp skulle det vara som om den nästan aldrig funnits.
Granen, som var så innerligt välkommen för bara en vecka sen, står där och påminner om mörka hemmakvällar, men mitt intresse riktas numera framför allt mot dagsljuset.


Fast jag fick oerhört fina julklappar.
Jag fick ett barn bredvid mig i sängen en tidig morgon, ett annat en sömnlös natt. Jag fick en flickas kärleksfulla leende och en ung kvinnas intelligenta iakttagelser. Jag fick döttrarnas lekfullhet under framförandet av Shakespeares tragedier i lövteatern, jag fick allas otvungna skratt över elvisp-scharaden eller smällkaramells-gestaltningen. Jag fick en fyraåring i knät, en tvååring i famnen och stoltheten över mina egna barns värme, omtanke och osvikligt goda humör.

Vad fick du i julklapp?

lördag, december 27, 2008

Vid världens ände


Skvallerspeglar och punchverandor. Kullersten och snickarglädje.
200 år gamla hus som lutar charmigt åt olika håll.
Stilla flyter ån där kloka änder simmar medströms.

Jag vandrar runt i staden som tycks hämtad ur en barnbok från förr. Idyllen är slående, men inte tillrättalagd, om man bortser från den smaklösa belysningen på torget - resten är äkta vara.
Det är en vänlig liten stad, fullständigt förtjusande pittoresk.

Då ikläder jag mig fågeldräkt och ger mig av upp och iväg. Jag behöver inte flyga långt för att finna uteliggare eller gömda flyktingar. En liten bit till och jag möter än mer orättvisa. När jag till sist ser hela jorden utifrån blandas ordlös förtvivlan med den malande frågan. Världen sargas och slits, människor blöder och hungrar, smärta och kamp för överlevnad är naturliga delar av så mångas vardag. Trots mänsklighetens hisnande framsteg och samlade kunskap har den inte kunnat utrota något så primitivt som krig eller låta alla äta sig mätta.
VARFÖR INTE?

Staden vid världens ände är inte representativ för verkligheten.
Men den är en alldeles underbar plats att vila en stund i.

torsdag, december 25, 2008

Triss i tomtar

Lätt snöfall. Lång promenad i skog och på berg med utsikt över havet.
Sen dansade vi. Åt och skålade och sjöng och skrattade.
Så plötsligt knackar det på rutan och in tittar -
ja, du gissar rätt:
TOMTEN

Han har kommit! Jubel i hjärtat - det var 20 år sen sist, men jag kände genast igen hans varma, glada ögon. Tomten stannade på både snaps och svampstuvning, innan han var tvungen att dra vidare till nästa trähus med spröjsade fönster.

Sen kom det en till. En med stor säck. Barnbarnet skrattade högt åt skägget som växt några decimeter sen efterrätten.
Och sist av allt, den sötaste av dom alla:



Det var en riktigt fin julafton.

måndag, december 22, 2008

Till er som är två

Så här när året-som-varit-tröttheten kryper längre in under skinnet än kylan, hör (och ser) jag många par som hela tiden gnisslar mellan sig. Vardagsirritation, undertryckt missnöje, gnäll och gnabb, klagomål på varandra i största allmänhet och på något specifikt i synnerhet.

Jag förstår på sätt och vis, det kanske har funnits för lite tid, för lite pengar, för lite utmaning och/eller för få realiserade drömmar det senaste året. Osäkerheten inuti sig själv - den lilla gnagande känslan att man kanske inte är där man vill vara, eller den person man skulle vilja vara – den går lätt ut över någon annan. Närmaste vännen, partnern eller (gud förbjude) barnen.

Men du som har en livskamrat, en älskad, en följeslagare: stanna till ett ögonblick. Andas djupa andetag och tänk på vad du har (och vad alternativet är).

Det kan vara så enkelt att nån annan sätter på kaffet ibland. Att lamporna är tända när du kommer hem. Att du har nån att berätta nåt för som du nyss har upplevt. Att det finns en hand att sträcka sig efter om det är halt på vägen. Att ni är två om ni ska flytta en soffa eller skruva upp en bokhylla. Att ni delar på hyran, elen, försäkringar, tv-licens och bredbandsavgift. Att du har sällskap när du äter. Att nån kan klia dig på ryggen där du aldrig når, eller till och med massera en öm punkt.


Om jag nånsin får ynnesten att älska igen lovar jag att stanna upp en stund – varje dag. Respektera, stå över småsaker, lyfta mig ur slentrianträsket, vårda, vara rädd om. Och tacksam.

Snälla ni som är två: tänk er för.
Lägg ner gnisslet.
Det är faktiskt riktigt trist för oss ensamstående att höra.

söndag, december 21, 2008

Vintage Reading

Jag behöver inte önska mig nya böcker till jul. Min bokhylla är full av berättelser som jag längtar efter att - än en gång - få drunkna i.
Har du inte läst någon av dessa? Se det som boktips från mig.
Har du? Då har vi något att diskutera om vi stöter på varandra under mellandagarna!

Den vidunderliga kärlekens historia
Carl-Johan Vallgren
Jag älskar skrönor. Berättelser som inte stannar vid det logiska. Här är hjälten inte bara en dövstum dvärg, han saknar helt öron och armar, han har päls och utväxter på ryggen och ett stort hål i ansiktet istället för näsa och mun. Och han är vidunderlig, liksom hela historien.

Rövarna i Skuleskogen
Kerstin Ekman
Mer skröna. Troll lever i 500 år men blir mer och mer människa under tiden. När jag ändå är inne på Ekman kan jag läsa om Vargskinns-trilogin också.

Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna, Sista brevet till Sverige
Wilhelm Moberg
Bättre än så här blir det inte.

Gösta Berlings saga
Selma Lagerlöf
Det skulle väl vara den här i så fall…

Bröderna Karamasov
Fjodor Dostojevskij
En tegelsten om det onda och goda i människan. Om religiösa grubblerier och köttets lustar. Ett mästerverk.

Mästaren och Margarita
Michail Bulgakov
Mer ryss. Mer mustig historia. Mer hisnande berättarkonst.

Röde Orm
Frans G Bengtsson
Jag ler hela tiden när jag läser den här boken!

Berättelsen om Pi
Yann Martel
Pojke och tiger ensamma i en överlevnadsflotte på havet. Smärtsamt suggestivt.

Grå är hoppets färg
Irina Ratusjinskaja
Sann historia om en kvinnas tid i Sibiriskt fångläger. Makalös.

Samlaren
John Fowles
Min ungdoms stora läsupplevelse. Frihet och fångenskap, i två olika perspektiv. Made me what I am.

Calvinols resa genom världen
P C Jersild
Burlesk novellsamling. Helt absurd. Utmärkt högläsning!

Livläkarens besök
P O Enquist
Stark historia. Läste den när den berörde mig som mest. Kanske skulle jag uppfatta den helt annorlunda idag?

Drömfakulteten
Sara Stridsberg
Det var inte länge sen jag trollades bort av fantasin om Valerie Solanas, hon som skrev SKUM-manifestet och sköt Andy Warhol. Men jag längtar redan efter att få vistas i texten på nytt.

Ett mycket litet krig
Rune Pär Olofsson
Parafras på det kalla kriget, placerad i svensk landsbygd. Minns att jag tyckte den var suverän, men det var nog 30 år sedan jag läste den.

Trollvinter
Tove Jansson
Mumintrollet vaknar och allt är färglöst, kallt och dött. Solen har övergett dem. Först blir han förvånad, sedan sorgsen, så rasande och till sist försonas han med vintern. Då kommer solen tillbaka.

Står nedanför min bokhylla och känner mig likt en utsvulten som precis bjudits in till ett dignande smörgåsbord. Jag har redan börjat med Vallgren. Nu är det jul igen!

Tags , ,

lördag, december 20, 2008

Det blev ingen blogg idag

Istället blev det
  • chokladkola snyggt inslagen i smörpapper
  • vit tryffel med lime
  • nybakade pepparkaksgranar dekorerade med kristyr-snö
  • marsinpankulor
  • krokantbollar
  • samt en repetition av hallonmoussen som behöver justeras lite inför onsdag
Dagen avslutas med en knäckemacka.
Aldrig har väl Wasa Sport Extra Fibrer smakat så gott som just ikväll!

fredag, december 19, 2008

God Jul Catarina (från Catarina)

Idag går jag lite långsammare än igår.

När alla andra springer runt mellan möten, avslutningar, presentaffärer och sin egen arbetsplats - där en hel lista måste bockas av innan helgen, då tar jag en heldag på Stockholms Brunnsbad med en vän. Med lätt saligt leende på läpparna vandrar jag sedan genom stan: ångad och knådad, gymmad, simmad och bubblad.

Ikväll äter vi våfflor.

Och du, stressa inte. Andas bort din julångest.
Här nere får du en länk till ett alldeles underbart julkort.
Ingen spam, inget chockerande.
Bara ett leende.

Det är för mörkt där ute för att vi inte ska tända våra inre ljus.

Klicka HÄR!


Läs även andra bloggar om , , , , ,

torsdag, december 18, 2008

Bara mellan oss två

Vill du veta en hemlighet? Säg det inte till nån, det är bara för dig jag berättar.

Igår låg jag kvar i sängen till halv ett. Sen masade jag mig upp, jag tror knappt jag klädde på mig; träningsbyxor och en halvlång bomullsklänning. Ingen hårborstning, inget smink. Fick i mig lite mat, sen hamnade jag på soffan med min bok ända tills det blev mörkt.

Så förflöt min gårdag, samtidigt som alla andra arbetade, studerade, kanske städade eller gjorde något annat av vikt.

Jag gjorde ingenting.

onsdag, december 17, 2008

På mitt mjölkpaket står:

"Ny forskning visar att den som är generös och bryr sig om andra lever ett friskare och lyckligare liv. När vi hjälper någon minskar nämligen våra flykt- och attackreaktioner, och det dämpar desutom negativa känslor som ilska och avund."

Heja forskningen! Tänk om det blev vetenskapligt bevisat att det lönar sig att vara en bra medmänniska. Då kan ingen längre prata om flummig humbug och illusorisk andlighet eller påstå att den enda religionen har mer rätt än den andra. Att göra goda handlingar är väl kärnan i de flesta trosläror, oavsett om du pratar om karma, nirvana eller paradis?


Jag tror stenhårt på mitt mjölkpaket. Men just idag ska jag ta paus, för jag har inte gjort annat än hjälpt till den sista veckan. Nu är jag helt slut.

"Att hjälpa andra är att hjälpa sig själv."
Det är en god spiral.
Idag ska jag hjälpa mig själv - och eftersom det går runt, så borde jag också på detta sätt hjälpa andra - eller hur?

tisdag, december 16, 2008

Övergivna platser

Ramlade på den här sidan häromdagen. Fascinerande.

Och eftersom jag inte hinner varken tänka, känna eller skriva idag skickar jag dig dit. (Idag ska jag bara göra. Ånga på. Vara verksam. Hålla i trådarna.)

Värtans tomma gasklockor, det glömda 60-tals hotellet i Tänninge, ett öde semesterpalats i Marstrand. Tag time-out från julstress, luta dig tillbaka och sätt på Jornmarks bildspel.

Du kommer inte att ångra dig.

måndag, december 15, 2008

Öga mot öga

Sen eftermiddag. Kylslagen december. En hinna av vitt över landskapet, det underskönt vackra, det uråldrigt äkta. Jag lämnar slottet för sista gången i år och kör ut på landsvägen.

Då ser vi varandra. Hans blick som en laser rakt in i min. På mindre än ett ögonblick förstår vi exakt samma sak. Möts i insikten.

Han sprang så fort han kunde.
Jag bromsade så fort jag kunde.
Öga mot öga under en evighetslång sekund hjälptes vi åt att rädda varandras liv.

Rådjuret och jag.

söndag, december 14, 2008

Dagens present

En som rider, en som sjunger och deras mamma ensam hemma en sömnig söndag. Hon fastnar framför datorn som vilken hösäck som helst, onödigt surfande.

Men plötsligt - som om någon sagt det till henne - far en mening igenom hennes huvud:
Det gäller att skapa balans mellan det du vill och det som är bra för dig.

Pang i solar plexus! Upp, joggingkläder på, ut, spring, andas!
Och allt blir glasklart.

En timme senare har hon löst ett kreativt problem. Känner sig glad och stark. Mörkret faller men inte energin.

Tänk att det kan vara så enkelt.

lördag, december 13, 2008

Gossar i strut

Jag avskyr skönhetstävlingar. Det är för mig fullständigt obegripligt att en sån företeelse som Fröken Sverige ännu finns kvar i vårt upplysta, emanciperade, medvetna samhälle. I en modelltävling ska deltagarna åtminstone prestera något (alla vet hur svårt det är att bli bra på bild...) - men tänk Miss Universum: vem är bäst i hela världen på att ha på sig baddräkt? Vilken kvinna med självrespekt vill knalla runt med vetskapen om att man är något att ha för att man har snyggast ben, hals, midja? Och för att man kan le ständigt utan att fråga varför?

Lucia är också en skönhetstävling. Jag tillhör dem som jublade över den nya dagis-given: alla som vill får vara lucia. Även pojkar. I flera år har jag suttit och njutit av ett dussin lucior med plastljus i håret som förvånat tittat ut över en enormt stor publik med kameror i högsta hugg, och förgäves försökt sjunga sånger i alltför låga tonarter.

Igår reste jag runt med en musikklass som sålt luciatåg till olika företag. Tjejerna turades om att bära kronan, stämningen var hög och glädjen stor. Sången klar och ren, och när stämmorna inte ville kugga ihop sig bestämde vi tillsammans andra lösningar. (Det gör fortfarande ont i huvudet där jag slog stämgaffeln för att hitta ton.)

Men än en gång ömmar mitt hjärta allra mest för killarna. Tänk att stå där i vitt nattlinne med pappstrut på huvudet. Vilket mod! Gårdagens stjärngossar var rakryggade och stolta, inte en sekund tvekade de inför Staffansverserna eller det fåniga pinnbärandet. Om det var morgondagens ledare jag reste runt med, manliga som kvinnliga, då tror jag på framtiden. Här fanns varken skam, konkurrens, revanschlust eller pyrande missnöje.

Förra årets luciablogg läser du här.


Etiketter , , ,

torsdag, december 11, 2008

Kvällstanke

Tar du tillfället i flykten när det står framför dig?
Vågar du?

Det är lätt att sluta sig, som skydd. Jag vet, jag har haft visiret nedfällt i ett par års tid nu. Nödvändigt, men tråkigt i längden. Nu räcker det.

Nu vill jag vara vidöppen. Låta saker ske.
Törs jag?

onsdag, december 10, 2008

Nej, jag menar inget religiöst. Jag menar naturkrafterna. Och mina krafter.


Det blir lite dimmigt ibland, men det gör inget.
För det finns ett ljus som till sist alltid bränner igenom.

tisdag, december 09, 2008

Eller?

Kom, ta min hand
Leende ögon mot din sårbarhet
Inget ska få skrämma dig
Jag är inte främmande, eller hur?

Dansa med mig
Du får föra, om du vill
Men vi kan också bara lyssna
Vi har samma puls, eller hur?

Sitt en stund hos mig
Innan du ger dig av
Det finns så mycket där ute
Men vi träffas igen, eller hur?

måndag, december 08, 2008

The dark side of the moon

Låt oss nämna saker vid sina rätta namn. Svartsjuka är en sjukdom, otrohet är ett svek, misstänksamhet är bristande tillit.

Erkänn ditt missbrukarbeteende och du kan ändra dig.
Stå för dina misstag och du kan bli förlåten.
Inse att din sanning inte är allas sanning.

En ros är en ros är en ros.

söndag, december 07, 2008

Tack

Vi drack öl och snaps och pratade om att bära fram det svåra till ljuset, att vara öppen och mottaglig för de goda krafterna, att vara en magnet till vilken det vi ber om dras, och att tacka.

Nästa dag lång promenad i skogen. De tama kråkorna skuttade efter min vän som matade dem med hundgodis. Samtalet fortsatte. Kosmos pinnade på framför oss.

Sen åkte jag hem med Robbie Robertson i bilstereon och tänkte på hennes ord:
Överös dig själv med godhet så kommer det som fortfarande gnager i ditt inre helt enkelt smälta bort.

Det var en vanlig helg i december. Men den gav mig ett fullständigt nytt perspektiv. Igår var jag nära att ge upp. Idag är mina ögon rena och klara.

lördag, december 06, 2008

Lördag i konditoristaden

Specialagent Dale Cooper, FBI, säger att man ska ge sig själv en present varje dag.

Jag vaknade och kände att idag var behovet akut. Det kanske var idag som jag till sist skulle köpa mig ett par vettiga vinterstövlar? Eller gå på den där massagen som min rygg önskat i ett halvår? Fast allra troligast var det här dagen då jag skulle skaffa mig ett skrivbord till arbetslägenheten för att minska det eviga golvsittandet. Två loppisar öppna - kunde inte bli bättre.

Tre timmar senare och bilen är lika tom som magen. Tröttheten slående, inget har jag orkat handla, inget kafé har blivit besökt.

Eller jo förresten; jag köpte mig ändå två presenter idag. En diskpropp och en vitlökspress. I'm worth it!

torsdag, december 04, 2008

Eleanor Rigby

Det blir mörkt så fort nu. Och jag fryser. Om händer, fötter, näsa. Kör hem ensam från kompisen på Kinnekulle som har hus och man och katt. Men det finns inga svårigheter i mitt liv. Jag handlar färsk kycklingfilé, tar en varm dusch, hettar upp olja i wokpannan och tänder stearinljus omkring mig.

Det är värre för de där ute. De utan hem. De utan resurser. De ensamma.

Hur kan jag hjälpa? Jag ger pengar, jag lämnar kläder. Sedan sitter jag förmodligen med allt för mycket mat i magen på julaftonskvällen, omgiven av de jag älskar, omsluten av trygghet.

I mitt kvarter ligger en frikyrkoförsamling.
På anslagstavlan sitter ett stort anslag: FIRA JULEN MED OSS.
När jag läste det första gången grät jag.
För att mänsklig godhet finns.

Tags: , , , , ,

onsdag, december 03, 2008

Popart

Jag är född 1963. Jag läser Farbror Sids retro blogg med nöje, allt mer fascinerad. Var får han alla bilder och artiklar från? Tar de nånsin slut? Antagligen inte. Och vilken kunskap han besitter!

Vaga minnen av min barndoms bilar, mammas klänningar, av cigarettmärken eller spritsorter och av (vad man tyckte då) extremt vågade tidskrifter klarnar allt mer. Jag - som har fullt upp med att hinna leva här och nu - tycker om att stanna till några minuter om dan och se tillbaka.

Nostalgi? Icke. (Mitt 60-tal var ödsligt och mitt 70-tal gräsligt, innan teatern kom in i mitt liv i alla fall.) Men roligt! Och lärorikt.

Så tack Farbror Sid! Du får mig som popart som tecken på min uppskattning. Motivet är autentiskt 60-tal även om tekniken andas 2008...

Onsdag...

Först sov jag riktigt illa. Sen fanns det ingen parkeringsplats vid mitt jobb. Och till sist, när jag tar bakvägen upp i hissen får jag syn på en riktig skräckbild:

Hjälp! Halshuggen i hissen!
Jäkla tur att min datorväska inte är så stor...

tisdag, december 02, 2008

I väntan på -

Vitlöksånga i hela lägenheten. Stearinljus tända. Haricot verts med pinjenötter i stekpannan och spenatpaj i ugnen. Håret blött och köksgolvet torkat.

Ikväll bjuder jag min höger och vänster hand från sommaren på middag. Jag fick en receptbok i present av dem. Nu är det upp till bevis...

Håll tummarna.

måndag, december 01, 2008

Önskelista

Du kanske söker spänning, passion, njutning?
Lever för att ständigt lära dig något nytt, träffa nya människor, upptäcka nya platser?
Eller strävar du efter bättre lön, bekvämare bostad, tystare bil och en och annan semesterresa?
Vill du helt enkelt bli berömd?
Du kanske vill ha mer utmanande arbetsuppgifter, mer tid med dina närmaste, eller ett par timmar för dig själv?

Just nu längtar jag bara efter ett knä att lägga mitt huvud i. Och ett gott samtal.

söndag, november 30, 2008

Momentskifte

Jag fullständigt hatar dagen då flickorna flyttar tillbaka till sin pappa igen. Blanka ögon, klump i halsen och värk i bröstet. Hela jag är i uppror, jag slår i dörrar och överreagerar, skriker, tycker synd om mig själv och börjar grina. Barnsligt, omoget, ocensurerat.

Men det är kärlek det handlar om. Och sorgen över att jag bara delar halva deras liv. Jag tror att de förstår mig: de är också ledsna. De ville aldrig förlora sin familj.

Sen ser jag hur glada de blir över att träffa sin pappa och hans nya samhörighet. Och jag åker hem till min tomma lägenhet. Rättar till överkastet på den enas säng, plockar undan lite saker i den andras rum.

Om två veckor ses vi igen.

lördag, november 29, 2008

Julkula från St Petersburg

Minnen sitter ofrånkomligt fast i vissa saker. Det är kanske därför man inte ska äga så mycket? Släng tingen och därmed också situationer och människor som är förknippade med dessa. Rensa ut. Skär bort. Gör plats.

Eller låt det vara.
Det är ju ditt liv det handlar om.
Sitt där du och fingra på din pryl och fundera över hur det kunde bli som det blev.

Blir du klokare av detta? Icke.
Nå, släng den. Eller lär dig leva med det som hänt. Både skiten och saligheten.

Sen går det alltid att fylla på med nya saker. Jag menar minnen!

fredag, november 28, 2008

Nu är det så där förföriskt igen

På pressbyrån luktar det nygräddade saffransbullar. I blomsteraffären spelas julmusik och på Konsum finns högar av chokladaskar med blanka, röda snören.

Mitt förortscentrum har "handla-julklappar-öppet" fram till 21.
Smart - direkt efter lönen, strax innan räkningarna dras! (Egentligen borde studielånet betalas i slutet av oktober istället, då skulle våra julshopping-resurser vara ännu starkare. Smällen tas i januari.)


Själv strosar jag lugnt förbi allting. Jag har aldrig varit särskilt mycket för shopping.

Men en frestelse kan jag inte motstå...
Den här:

torsdag, november 27, 2008

Ingen politisk karriär här inte

Det ringde en journalist igår och jag funderade länge innan jag svarade uppriktigt på varje fråga. Först efteråt kom jag på att jag förstås skulle ha tänkt ut ett pärlband av välformulerade svar i förväg. Att jag skulle planerat budskapets innehåll utifrån en medveten strategi för att nå mitt mål.

Och då förstod jag att jag skulle bli en usel politiker. Jag är alldeles för spontan, mån om sanning och samförstånd och dessutom själv alldeles för lätt att manipulera. Visst kan jag använda mig av antik retorik när jag vill, men jag kommer alltid att säga som det är, hur naivt det än låter.

Fast det är klart: "inga kommentarer" är en effektiv fras när man inte har något att säga. Den kan jag säkert lära mig att ha i bakfickan i framtiden...

onsdag, november 26, 2008

Sanning eller konsekvens?

Nog för att jag är nyfiken och öppen och vansinnigt förtjust i alla former av fantasi, tankelekar och skapande processer, men nån måtta får det vara.

När andevärlden tog kontakt med mig och pratade länge och djuplodande om mina gardiner ("du kanske ska sätta upp julgardiner?") insåg jag hur väl förankrad på jorden jag står. Skärgårdsjänta. Barfotabarn. Sommarkatt.

Vidare såg min kontakt på andra sidan ett hem med starka färger (fel), ishockey (fel), ett nyss avslutat doktorsbesök (fel igen) och orange (jättefel).
Alltså tror jag inte heller att det ska komma någon till mig på en motorcykel eller att låset i min dörr kommer att krångla.

Däremot tipsade andarna mig om att ägna mer tid åt matlagning, och det rådet ska jag följa ikväll. I flera veckor har jag levt med snabba matlösningar, eller ätit ute, trots vetskapen om att en Riktig Mamma lagar Riktig Mat.

Men några julgardiner blir det inte. Jag har aldrig haft några, och kommer aldrig att ha. Jag är fullständigt ointresserad av julgardiner.
Sen får andevärlden säga vad den vill!

Andra bloggar om , , , ,

tisdag, november 25, 2008

There and back again

Jag har varit i London över helgen. På vägen hem kände jag hur mycket jag saknade skrivandet. I tre dagar har jag levt utan penna i handen - det händer nästan aldrig! - inte ens ett litet anteckningsblock hade jag i väskan för betraktelser och formuleringar.

London var kallt men stämningen på den franska restaurangen hettande! Vi åt och skrattade och musicerade tillsammans med den franske gitarristen och min kusin konstnären och jag slogs om crème bruléen.

London var dyrt men mitt underbara ressällskap bjöd på allt. Mina slantar hamnade hos flöjtkvartetten vid Covent Garden istället. Cellisten dansade runt samtidigt som han spelade. Jag har faktiskt ingen aning om hur han höll fast sitt instrument.

London var jul-igt, men hur mycket ding-dong-merrily-on-high det än var infann sig inte den rätta känslan. Inte förrän nu, mitt i natten, äntligen hemma efter först inställt, sedan försenat flyg pga snöstorm i Sverige. Utanför mitt fönster är bilarna helt täckta av vit snö.

Glo-o-o-o-o-o-o-oria hosanna in excelsis!

fredag, november 21, 2008

Mitt Ålands hav


Jag minns inte hur många gånger jag har seglat över Ålands hav, men jag kommer aldrig att glömma den första.

Styv kuling, Karlskronavigg, avgång Arholma. En bit ut möter vi Svenska Kryssarklubbens eskader: de vänder, vinden är för hård. Men Viggenklubben fortsätter, i grupper om tre.

Rätt snart befinner vi oss mitt på havet, båten lutar kraftigt och seglar in vatten i lä, samtidigt som vågorna slår in i lovart. Havsytan är stålgrå, vågorna höga. Vi ser i stort sett bara masttoppen på vår grannbåt. Vinden tilltar. Och lite senare börjar också regnet piska.

Ombord har vi bara ett regnställ: det bär skepparen som står där så lugn vid rodret. (Jag vet inte om jag någonsin sett min pappa rädd.) Mamma håller sig i ruffen för att fixa knäckemackor och inte bli för blöt. (Jag förstår fortfarande inte hur hon klarade det utan att bli sjösjuk.) Själv sitter jag i aktern och sjunger för full hals. 13 år och livshungrig. Då och då måste jag gå ner i kajutan och byta kläder.

När vi till sist kom fram hade vi 150 liter vatten i båten. Den natten sov vi alla tre i förruffen under det enda torra täcke vi hade. Nästa dag sken solen. Allt var så lugnt och stilla och välkomnande. Vi stannade på Ålands rosa klippor och försökte smälta vad vi varit med om. Och torka!


***

Däremot har jag lite svårt för färjorna. Jag körde ombord, hittade en fin fönsterplats och tänkte titta på havet, men plötsligt var där dansband och frågesport och kvinnorna mitt emot mig var redan fulla. Ölstanken var påtaglig. Klockan hade nyss slagit 10.

Om det inte tog så lång tid skulle jag segla till jobbet i vår...

torsdag, november 20, 2008

En snabbis

Tidig morgon, snart iväg, har en färja att passa, ska till Åland för ett möte. Duschad och hårtvättad. Noterna i väskan. Lagom snyggt klädd med konstnärlig touch. Fokuserad.

Då händer det. Det finns ingen hårborste i hela huset!

Nåja. Lite tovor och trassel gör väl inget. De får ta mig som jag är...

onsdag, november 19, 2008

Ge er!

Det kom post idag också. Och idag, liksom nästan alla andra dagar, har jag slängt ett par reklamerbjudanden i pappersåtervinningen.

Jag kan inte riktigt förstå att de inte känner mig bättre, i detta digitaliserade kommunikationssamhälle där varenda prostituerad, klockförsäljare eller lotteri-ansvarig tycks ha min mailadress.

Att de inte begriper att jag är en frihetstörstande, superanalyserande, barnslig kulturmänniska med adligt blod blandat med självförbrännande konstnärer i mig. Att jag aldrig i hela mitt liv kommer att prenumerera på Hemmets Journal eller gå med i Postkodlotteriet. Ni kommer inte se mig öppna luckor i Bingolotto eller rabbla låttexter i Singing Bee. Jag blir beklämd av relations-reality-såpor eller blodiga rekonstruktioner i Efterlyst.

Alltså, kära Rickard Sjöberg: tänk så mycket vinstpengar det skulle bli över om du slutade skicka reklam till mig hela tiden!

tisdag, november 18, 2008

Akt två?

Kylan slog ned som en istapp igår, och jag fick hämta upp dunjackan från källaren. Nu ser jag åter ut som en svart liten boll, nästan lika bred som lång. Det gör inte så mycket, jag lär inte bli gift p g a mitt utseende ändå, och det värsta jag vet är att frysa.

Men plötsligt kände jag att jag definitivt passerat första halvlek av mitt liv; dotter N smet utanför porten sent på kvällen för att säga godnatt till sin pojkvän.
Ung, vacker, förälskad.

Själv låg jag i sängen och läste en bok.

måndag, november 17, 2008

Snooze, please!


Väckarklockan måste vara den strukturhungriga människans mest inhumana uppfinning. Är det inte helt idiotiskt egentligen att med våld avbryta en sovande hjärna, en vilande kropp? Jag menar, vi sover ju inte för att jävlas med någon. Vi sover för att vi behöver. Och när behovet är tillfredsställt, då vaknar vi.

Dotter N går i skola inne i stan så reväljen gick tidigt imorse. Mobilens polyfona toner avbröt en dröm fylld av packade väskor (symbolisk? nej, snarare reell: jag flyttar på mig, hela tiden). När sedan dotter M en och en halv timme senare borstade tänderna satt jag på köksstolen och nästan somnade.

Var det verkligen nödvändigt att uppfinna väckarklockan?

lördag, november 15, 2008

Ni skulle se oss nu!

Tre vänner i en stuga långt ute i skärgården. Havet nedanför är grått, himlen är grå, regndropparna gråa. Båten vaggar lite stillsamt vid bryggan. Tallarna rör sig då och då i vinden.

Stugan är grå och vacker. Högt i tak, spröjsade fönster, ljusa oljemålningar med skärgårdsmotiv på väggarna. På bordet står två vinglas kvar från igår. På köksbänken utblåsta stearinljus och koriander i kruka.

Dagsljuset faller in, milt och lugnande.

Det är alldeles alldeles tyst.

Med undantag av små klickande och pickande ljud:
vi sitter alla tre med varsin Macintosh i knät...

Tags ,

torsdag, november 13, 2008

Trikoloren

Jag fick en present: Kieslowskis filmsvit "Troi Coleur". Den blå filmen, den vita och den röda. Tre kvällar i rad har jag drabbats av dessa makalösa berättelser, ännu en gång.

Vad är frihet? Att inte ha någon eller något som binder oss, att aldrig släppa någon inpå oss, att bara förlita sig på sig själv?
Vad är jämlikhet? Att du ska få uppleva och känna det jag kände när du svek mig? Blir det balans inom mig då?
Och broderskap? Att dölja oss - eller visa oss för varandra?

I slutscenen i den tredje filmen samlas huvudkaraktärerna från de olika delarna, ovetandes varandra. Alla har de gått igenom en stor förändring i livet. Den gemensamma nämnaren är att de också rent konkret har överlevt en färjekatastrof i Engelska kanalen.

Det är försoning: att överleva.

onsdag, november 12, 2008

...

Kärlek är en mycket allvarlig sak.

Visst vill vi vara charmerande inför varandra; vi skrattar och nojsar, glittrar med ögon och spirrar i hud mot hud. Lekfulla, strålande, förtrollande.

Men samtalet. Förtroenden och frågor. Min öppna kropp.
Allt det ur djupet av min själ, det är för dig och bara dig, det är min litenhet och min sorg, min längtan och mina tillkortakommanden. Jag ger dig mig med risk för mitt eget liv.

Du kan förbruka mig.
Du kan värna mig.
Du kan välja att stå ut med mig eller du kan tröttna på mig.

Kanske kan du också älska mig?

tisdag, november 11, 2008

Dagens Dravel

Nu är det november och beckmörkt. Ett etappmål är nått. Det har varit intensiva dagar, men roliga, och ikväll skruvar jag upp flygplats-spriten och unnar mig en hutt.

(Super hon en tisdag? Ajajaj, alkoholistvarning... Vad har hon att säga till sitt försvar?
- Snälla ni! Jag lever ju ett nästan helvitt liv! Mitt missbruk är snarare arbete; alla dessa projekt hela tiden - analyserna, alla människor, jakten på smarta lösningar! - låt mig slappna av en smula. Because I'm worht it!)

Men jag har ingen aning om vad jag ska skriva.
Det får helt enkelt bli Fullständigt Utan Substans.
Skål och Godnatt.

lördag, november 08, 2008

Äventyr i Nordafrika, del 6

Jag pratade aldrig på riktigt med någon tunisiska. Men jag såg dem; unga kvinnor klädda i jeans och med självsäker blick, äldre i traditionella kläder, slöja och tunga kroppar. Ungefär en skolflicka av tre bar sjal. Över hälften av de inskrivna på universitetet är kvinnor. (Jag tror att just detta kommer att ge Tunisien försprång framför sina grannländer. Utbildning - av båda könen - är den säkraste vägen till utveckling.)

På beduinshowen i tältet såg vi folkdans, magdans, konstritt, balansakrobatik och en ormtjusare. Plus en fakir. Han låg på spikmattor, gick på krossat glas, drog in kedjor i sitt eget kött och hade ett varierat antal personer ur publiken på sig under tiden. Eller ett stenblock.

Och nu blundade jag. Kobrorna hade inte gjort mig förskräckt, inte heller skorpionen, men att se någon plåga sig själv för pengar, det är fruktansvärt. (Jag har t o m skrivit ett manus om detta, med frågeställningen: Hur långt är en människa beredd att gå för att bli älskad av sin publik?)



Sista dagen strålade solen mot oss. Jag gjorde sandskulpturer och förlorade mina solglasögon någonstans mellan Sfinxen, Medusa och hästhuvudet. Bra! Om man glömmer något på en plats betyder det att man kommer tillbaka.

Så där ja. Nu är det slut på reseskildringen för denna gång. Jag vet inte när jag kommer iväg någonstans igen. Men iväg ska jag. Jag har ju möjligheten.


Med blicken vilandes på medelhavets horisont tänker jag på vilken makalös planet vi bor på. Och hur priviligierad jag är som kan åka runt och ta del av den. Vare sig det gäller Lapplands vita vidder, Godahoppsuddens klippor eller allting däremellan.

Vi vore ingenting utan vår jord.

Äventyr i Nordafrika, del 5

Tunisiska män. De är vänliga, de är stiliga och de är överallt. I söder såg jag aldrig en enda kvinna på ett café – det är mannens revir. Men i Tunisisk lag är det fastställt att mannen skall vara delaktig i hushållsarbetet och vid uppfostran av barn.

Utanför vårt hotell arbetade en kamelförare. Han var en av de vackraste män jag någonsin sett.
Vi pratade en stund varje dag. Mitt journalistiska jag ville veta allt:
”Vad kostar en kamel? Hur gammal kan den bli?” i början utvecklades till ”Vill du arbeta med det här resten av ditt liv, eller vad drömmer du om egentligen?”. Det var spännande att lära känna en tunisisk man. Dessutom fick jag rassla igång min franska som jag inte talat på 20 år.


Sista dagen drack vi en kopp kaffe tillsammans efter hans arbete. Och den kvällen följe han med mig och flickorna till hamnen för att äta en glass. Vi gick arm i arm längst strandpromenaden, det kändes tryggt och avslappnat och vänskapligt, och jag skämtade och sa att vi var som en familj.
Sen flög jag tillbaka till Sverige.

Nu hör han av sig varje morgon och undrar hur jag mår. Och varje kväll önskar han mig god natt. Jag kan inte låta bli att tycka om det – det var flera år sen en man brydde sig om mig på det sättet – men jag är lite orolig för att han inte förstod att det var ett skämt. För hustru till en kamelförare vet jag med all säkerhet att jag inte vill bli. Nån måtta får det vara med nyfikenheten!

fredag, november 07, 2008

Äventyr i Nordafrika, del 4


Solen hade gått upp över den mäktiga saltslätten. Jag svepte ett glas hett kaffe och köpte en ökenros, en säregen skulptur av salt, sand, vatten och mineraler som kan hittas ett par meter under Saharas sanddyner.
Sedan rullade vi vidare mot fordonsbytet: från buss till jeep.

Nu blev det full fart! Arabiskt pop på högsta volym och gasen i botten, rakt ut i det gulvita, oändliga! Ju mer entusiastiska vi blev, desto mer trixs bjöds vi på av vår tunisiske chaufför. Uppför kullar, nerför kullar, fast i sanden, ingen mark under framhjulen, slalom mellan vallarna - och det skumpade och bumpade och jag blev så in i helvete kissnödig!

På klockren skolfranska lyckades jag förklara mitt nödläge. Och ja, ni gissar rätt: jag har kissat bakom den enda busken i hela Sahara...

Så kom vi fram. In the middle of nowhere ligger "Star Wars-byn", ett helt set av kvarlämnade kulisser som få kan undvika att känna igen. Märkligt. Och häftigt.

På vägen tillbaka passerade vi vandrande beduiner och deras djur; dromedarer, åsnor, getter. På åsnekärrans flak satt en grupp flickor och vinkade glatt till oss. Vid den ödsliga brunnen vilade en ensam gammal kvinna.

Inte bara solen värmde mig, där i jeepen, på väg hem från Sahara, på väg norrut mot badorten igen.

George Lucas och jag.
Vi är lika kära i landet, landskapet och människorna båda två.


torsdag, november 06, 2008

Äventyr i Nordafrika, del 3


Det är det där med att kunna se långt. Att vara en liten tråd i en stor väv, inte någon slags härskande skapelsekrona.

På eftermiddagen stod jag på det mäktiga berget och var lycklig.

Senare, i skymningen, hade vi tagit oss vidare genom en oas-stad till kamelstallet. Med arabisk sjal virad runt huvudet satte vi oss upp på varsin dromedar. (Det är en rolig berg-och-dalbana: först reser djuret sig på bakbenen och man håller på att ramla ner på hans hals, sen på frambenen och då är man på väg mot rumpan istället och till sist finner det balansen i mitten. Då sitter man riktigt skönt - trots puckeln.)

Jag har drömt att rida rakt ut i Saharaöknen i hela mitt liv. Och nu satt jag där på en vaggande dromedar. Det höll på att bli mörkt, så det gick inte att se så långt. Men när vi klev av, mitt ute i evigheten, och kände sanden under fötterna var det fullständigt magiskt.
Vi jublade, skuttade, hoppade i backarna, försökte åka rutschkana (snö är en klar fördel här) och till sist la vi oss på sanden och rullade ner för dynerna i full fart.

På vägen tillbaka sjöng N och jag svenska folkvisor för Nasser som ledde våra dromedarer. Han kontrade med arabiska sånger.

Minnet av den lena sanden mot mina fotsulor.
Gungande varm djurkropp under mig.
Kolsvart himmel över mig.

Det var kvällen på min 45:e födelsedag.


Imorgon ska jag berätta vad det är för likhet mellan mig och George Lucas - fortsättning följer!

onsdag, november 05, 2008

Äventyr i Nordafrika, del 2

"Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att tillbringa min födelsedag på än så här" skrev jag i min resedagbok, den dag vi lämnade turistorten och drog söderut, mot Sahara.

Vägarna kantades av oändliga olivträdsodlingar. Varje Tunisisk man måste göra 12 månaders värnplikt: tre av dessa är militär träning och vapenhantering, de andra nio är samhällstjänst - som att hjälpa till med olivskörden till exempel. Vettigt!
(Lönen däremot är femton kronor och ett paket cigaretter om dagen. Kanske inte lika upplyst...)

Vi stannade vid Ej Djem, världens bäst bevarade amfiteater, byggd av romarna på 200-talet. Under marken låg cellerna där djur och människa förvarades innan tvekampen. På den tiden rådde där nästan totalt mörker, så att solljuset skulle förvirra dem när de kom ut på arenan. Djuret matades inte sista veckan, och gladiatorn smörjdes in med honung för att bli extra aptitlig.
Människans brutalalitet har inga begränsningar.


När vi fortsatte söderut byttes olivträden ut mot dadelpalmer och olaglig försäljning av bensin från Libyen. Polisen låter det ske, det finns inte många sätt att försörja sig i södra Tunisien. Sedan kom vi fram till Ksour-regionen, ett fullständigt makalöst vackert bergslandskap.

Här bor berberna, ursprungsbefolkningen, i grottor. Ingångarna är målade med vitt för att reflektera dagsljuset, men utöver ljusa fläckar här och där mellan de karga kullarna syns inte några spår av människor.
Landets förste president byggde en helt ny stad till berberna i närheten, så att de skulle få ett mer civiliserat liv. Men berberna flyttade snart tillbaka till bergen igen. Det är nämligen där de kan försörja sig, genom att öppna sina hem för besökande turister.

Och jag tänkte på ekoturism, hur man räddar utrotningshotade arter genom att låta människor betala för att titta på dem, inte skjuta dem. Turism kan vara otroligt kreativt, kan bidra till ökad förståelse och jämnare resursfördelning, turism är en del av vår verklighet och framtid och när vi rika I-landsmänniskor reser runt i världen är det vår plikt att aldrig gnälla på att alla vill ha betalt för sina tjänster.


Jag gav kvinnan som malde sitt mjöl i en av hålorna en stor peng i skålen.
Det var ingen allmosa. Det var respekt.

måndag, november 03, 2008

Äventyr i Nordafrika, del 1

Tunisien. Landet som var en fransk koloni fram till 1956 och som idag är en sinnlig blandning av europeisk, arabisk och afrikansk kultur. Den förste presidenten avskaffade månggiftet, tillät skilsmässor - även på kvinnans initiativ, införde skolplikt och uppmanade kvinnorna att ta av sig huvudslöjan. I öster medelhavet. I söder Sahara. Spår av romarriket mellan oasstäder, vidsträckta vidder och olivodlingar.

På marknadgatan skrattar vi oss genom affärs- uppgörelserna. Ingen slänger snuskiga ord efter oss, men de vill gärna få in oss i sin affär. Havet är salt, sanden len och vinden ljum. Lugnet letar sig in i mig. Och jag tycker mer och mer om Tunisien, ju mer jag ser.

Ändå. Jag hann knappt sätta min fot på hotellet förrän vår väskbärare lurade mig på tusen kronor. Lägenheten vi skulle bo i var mörk och tråkig, och jag frågade om det fanns något alternativ. Portiern visade oss en underbar tvåvåningsbostad vid poolen, med utsikt över minareten och stadsmuren. Den tar vi sa jag och betalade glatt för uppgraderingen! - Rätt i handen på honom, såsom han sa. (Människor menar det de säger.)

Lite senare tänkte jag att det var konstigt att jag aldrig fick något kvitto. Och nämnde det hela för vår researrangör, lite så där i förbigående.

Nästa dag blev jag kontaktad av en mycket artig och stilig hotellchef. Han såg mig respektfullt i ögonen och bad tusen gånger om ursäkt. Den anställde hade handlat helt på eget bevåg, och nu, när affären kommit i dager, hade han inte dykt upp på sitt jobb. Han skulle självklart få sparken, och inte heller tillåtas att arbeta på orten överhuvudtaget. Allt jag behövde göra var att gå till polisen och göra en anmälan.

Hotellchefen följde mig dit, satt och pratade vänligt med mig och försäkrade mig om hur tacksam han var för att jag berättat. Själv blev jag plötsligt lite orolig. Jag hade ju skvallrat! Vad skulle hända om jag - ensam kvinna med två döttrar - träffade väskbäraren på stan en mörk kväll? Chefen gav mig sitt visitkort och skrev dit sitt privata mobilnummer.

"Ring mig omedelbart om du ser honom. Han är förbjuden att prata med er."

Pengarna fick jag tillbaka. Och resten av veckan behandlades vi som kungligheter av alla på hotellet. Fruktskål på soffbordet. Sängar bäddade med rosenblad. Chokladtårta i kylen på min födelsedag. Varma leenden och hövliga hälsningar.

För första gången kände jag att min blåögda, naiva godtrogenhet var en tillgång. Dessutom har jag fortfarande direktnumret till en Tunisisk hotellchef i plånboken. Det känns tryggt!

söndag, november 02, 2008

Den här gången har jag tagit bilden själv


I morse vaknade jag i Afrika.
Ikväll har jag skrapat frost från min bilruta.
Och imorgon kommer jag att sätta igång skrivandet igen.

Vill du höra om hur jag fick hotellchefens privata mobilnummer, kamelskötaren som tror att jag är hans blivande fru och hur jag tillbringade min födelsedagskväll rullandes ner för Saharas sanddyner? Och vill du se bilder på en man liggandes på krossat glas med en stor sten över sig, på kvinnan i grottan som maler sitt mjöl för hand eller på George Lucas kvarglömda kulisser?

Häng med under veckans bloggande. För nu är det slut på semestern!

fredag, oktober 24, 2008

Ett meddelande



Jag gör som Snusmumriken och drar söderut.

Tillbaka i början av november, förhoppningsvis fylld av historier och bildberättelser.
Välkomna tillbaka då, ni välkända, främmande, slump-surfande, varje-dag-besökande och nyfikna läsare.

Må era kameler aldrig sakna vatten.

onsdag, oktober 22, 2008

Ny utmaning antagen

Vi bloggare är ett listigt släkte: vi förser varandra med listor och teman till kommande inlägg på våra personliga sidor. Praktiskt - och roligt! Men säkert inte lika spännande att läsa andras svar som att komma på egna. Varsågod att anta utmaningen vidare alltså.

Var ligger din mobil när du sover?
På sängbordet (designat av min egen morfar).

Hur känns det när du inte har din mobil på dig?
Då är det semester.

Hur många samtalsminuter har du ringt?
218 timmar, 59 minuter och 48 sekunder.

Hur många mobiler har du haft det senaste året?
Bara denna. Nokia, slide, en kameramobil. Tjänstetelefon. Grym.

Blir folk irriterade över att din mobil ständigt är med dig?
Nej. Antagligen har de sina egna med sig hela tiden också.

Vad står det i det 4e sms:et i din inkorg?
”köp honung”

Vad står det i det senaste skickade sms:et?
Långt och personligt till en vän, så det tänker jag inte skriva här.

Vem är överst på listan över missade samtal?
"TROSA".

Vem är 6a på listan över mottagna samtal?
Musikhögskolan i Stockholm.

Vem är 2a på listan över uppringda nummer?
En pianist.

Vad har du som bakgrundsbild?
Jag väljer alltid en bild som ska påminna mig om var mitt fokus skall ligga. Just nu bild på N+M.

Vem är den första på bokstaven “G” i din kontaktlista?
En arbets-kontakt i Hälsingland.

Den bästa låten på din mobil?
”Triohatala” med Stimmhoren (låten är underbart osannolik).

Den sämsta låten på din mobil?
”Triohatala” med Stimmhoren (den är fullständigt galen).

Den första bilden du ser när du går in på dina foton på mobilen?
Huset på Bedarö.

Hur mycket är klockan när du gör detta?
För sent. Men det är väl någon slags "nedvarvning" ändå, innan läggdags.

Tags , , ,

22 oktober

November är på väg att krypa in under mitt skinn och jag kryper ner i sängen en stund till när flickorna gett sig av till sina skolor. Jag har frusit i flera dagar fast jag är alldeles för tjock. Under duntäcket slappnar kroppen av till sist. Då sätter den stora tröttheten in.

Sist jag var ledig var augusti 2008. Igår, i full fart mellan heltidsjobbet, extra-föredragen, på fritiden-regisserandet och mamma-ansvaret, klantade jag mig rejält i en trång parkeringslucka och skadade både min och en främmande mans bil. I stället för att gräma mig över pengarna, besväret och sveda och värk tänkte jag bara:

Man måste ha marginaler.
Jag måste skaffa mig marginaler.


måndag, oktober 20, 2008

En liten TV-krönika efter en slö söndagkväll

Ibland kanske saker och ting ska få vara kvar på sina naturliga platser. Liksom företeelser.

För ett tag sen cirkulerade klipp ur japanska humorprogram på Facebook. Och jisses vad jag skrattade åt fnissiga vuxna män som turas om att låta sig straffas på det mest larviga sätt (bli pussad av pensionär till exempel) - allt detta i en
seriös biblioteksmiljö där tystnad råder. Eller när rymdklädda karlar måste göra akrobatiska konster för att slippa bli nerknuffade i vattnet, ackompanjerade av en hysteriskt skrikande och skrattande publik.

Men nu. Här? Nej...
Förlåt, men "Hål i väggen" fungerar inte i lagom-Sverige, Artighets- och Blyghets-landet, vi-är-så-få-att-nästan-varenda-en-kan-bli-kändis- nationen. Japansk humor går ut på det osannolikt roliga i själva fallet, att tappa ansikte och kontroll, en barnslig befrielse från rådande sociala mönster.

Det är kontrasterna som skapar komik. Motsatserna. Och det är betydligt roligare med en gravallvarlig Johan Ulvesson som skäms över universum än semi-kändisar som förstör frigolit.

Tags , , , ,

söndag, oktober 19, 2008

Veckans Och Så Vidare

Veckans Ensam Mamma Söker
Kulturpengar till egna projektidéer. Något för TV4?

Veckans Itma Hoha M'botenbaba
Jag. Vaknar mitt i natten. Har så ont att jag får yrsel. Men göra något åt det? Nähä. Jag reder mig nog.

Veckans Comeback
Fluortant i klassrummet. Äntligen blir det ordning på ungdomen igen!

Veckans Krig
De är fler men jag har starkare vapen. En efter en sugs bananflugorna in i dammsugaren.

Veckans Genväg
Hämtmat.

Veckans Wagner
Jag håller fullständigt med min opera-älskande far att det är på tiden att det sänds ut föreställningar i TV, även om konstarten avnjutes bäst live och det riskerar att bli lätt överspels-teater i närbild. Kunde inte helt ta till mig Elsa Beskow-estetiken, men när Anna Larsson dök upp som Erda i ”Rhenguldet” upphörde allt annat runt om att existera.

Veckans Trängande Behov
Dags att köpa almanacka för 2009. Jisses vad tiden går.

Veckans Power Pinuppa
Hon är grym. Och modig. Premiär på Mosebacke i Stockholm tisdag kväll.

lördag, oktober 18, 2008

Namnlöst

Kvinnan i jeans tittar rakt framför sig men möter ingens blick. Ansiktet är blåslaget.

På tunnelbanan vankar en man fram mellan stressade kroppar. Han talar inte svenska men gesten är tydlig och min femkrona besvaras med en lätt bugning.

På trottoaren sitter en tonåring med luvan dragen långt ner i pannan. ”Hjälp en hemlös” står det på den tomma papplådan. Jag försökte.

Dessa öden har också med mig att göra, de vilar på mina axlar, hugger i mitt hjärta. Jag tog inte hennes hand och sa att jag skulle följa henne in på en annan väg. Jag förmådde inte ge mannen trygghet eller den
unga människan ett hem.

Men jag delar frivilligt med mig av mina resurser. Jag betalar gärna mer skatt så att de slagna och utslagna kan få organiserat och kunnigt stöd. Och jag skulle vilja säga till alla jag möter: snälla, kan vi inte hjälpas åt att skapa ett samhälle som tar hand om alla?

Tags , , , ,

fredag, oktober 17, 2008

Flashback

Allt vi gör får konsekvenser.
Till exempel: du letar efter ett dokument i en låda. Lådan är fylld av oplanerat kvarlämnade spår av ditt liv. Gamla lappar, kort, brev, formuleringar på papper.

En timme senare har du återupplevt allt igen. Hettan i passionen, sorgen vid olika avsked, uppgörelserna, hyllningarna, vänskapsbanden och festerna.

Du undrar om du egentligen inte skulle bränt upp allt det där för länge sen.
Men å andra sidan fick du chans att scanna av dina erfarenheter än en gång. Och du tänker att du nu förstår det som då var obegripligt.

När man vet bättre gör man bättre.
Men allt du gör får konsekvenser.

torsdag, oktober 16, 2008

Väntans tider

Det förut så ihåliga kylskåpet är nu fyllt av mjölk, ost, youghurt och juicer. I frysen har bullar och bär möblerats in tillsammans med köttfärs och fisk. Fruktfatet är fullt. I de två mörka rummen har välkomnande lampor tänts och kortleken ligger redo i köksfönstret.

Snart kommer de jag älskar mest av allt. Dotter N och dotter M.

Tags
Allt vi gör får konsekvenser.
Till exempel: du letar efter ett papper i en låda. Lådan är fylld av oplanerat kvarlämnade spår efter ditt liv. Gamla lappar, kort, brev, minnen.

Två timmar senare har du återupplevt allt igen. Hettan i passionen, sorgen vid ett avsked, uppgörelserna, hyllningarna, vänskapsbanden och lekarna.

Du undrar om du egentligen inte skulle bränt upp allt det där för länge sen.
Men å andra sidan får du chans att scanna av dina erfarenheter än en gång, också i belysning av andras formuleringar. Och du tänker att du nu förstår det som då var obegripligt.

När man vet bättre gör man bättre.
Men allt du gör får konsekvenser.

onsdag, oktober 15, 2008

Ett 88-öres inlägg

Om jag tappar en åra kan jag inte längre ro, men jag finner säkert råd. En man sa till mig att jag har smedhänder, så jag kan alltid sätta mig i fören och paddla fram i tillvaron.

Om mina pengar tar slut är det inte hela världen. Jag har en gitarr och jag har redan sjungit på gatorna i Paris, Avignon och San Sebastian.

Men när laddaren till min mobiltelefon är försvunnen och displayen visar att det snart är nattsvart, då blir jag orolig och nervös. För allting går med elekricitet och hur ska jag kunna kommunicera med omvärlden utan det som strömmar runt som ni vet - härs och tvärs igenom tråden?


Etiketter: , , ,

tisdag, oktober 14, 2008

Fem frågor (som är sex)

Hittade en utmaning på nätet som jag antog.
Skickar också den vidare till dig – om du har lust!

1. Vilken mat äter du ofta?
Är periodare. Wok-period, italiensk period, salladsperiod, kryddstarkt-period. Just nu är jag inne i en ”jag-har-inte-lust-att-äta-överhuvudtaget”-period. Trist.

2. När du är på kalas, är du den person som sitter still eller hjälper du till att duka av?
Hjälper till. Tveklöst.
Brukar gå hem sist av alla, eftersom det ju måste städas också…


3. Var sitter du helst när du bloggar?
Där jag kan vara ensam och höra mig själv tänka.

4. Köper du ofta Triss?
Aldrig. Tror inte på lotterier.

5. Vilket land eller stad har varit din bästa semester?
Seglade i Adriatiska havet som tonåring med min pappa och hans Jugoslaviske arbetskamrat. Satt i fören och sjöng med delfiner simmandes under mina fötter. De tittade upp på mig och log.

6. Vilken TV-kanal tittar du på mest?
På den där det går nyheter eller film eller en bra dokumentär. Ser minimalt på TV. Men på måndag börjar Prison Break - då sitter jag på nytt klistrad framför TV3!

måndag, oktober 13, 2008

See, how she leans her cheek upon her hand!

I nästan hela mitt vuxna liv har jag levt i olika lägenheter med balkong. I lyan i staden vid Vänern är balkongen en utstickande fyrkant med räfflad plåt. I hemmet med döttrarna är det ett större inglasat rum med egenhändigt nylagd trätrall, lätt bohemiskt inrett med blommor, ljusstakar och skulpturer.

Men hur länge jag än står på mina olika balkonger, så når mig aldrig några toner från dragspel, fiol eller mandolin. Ingen reciterar blankvers, ingen sjunger italienska serenader eller franska chansoner. Inte ens ett grötrim bjuds jag på.

Ändå: jag har varit med om det, en gång. Gymnasiet, sista ring. Jag hyrde en etta för att slippa pendla, och plötsligt, en försommarkväll mitt i student-yran, hörs hög och klar sång under min balkong. När jag böjde mig över balkongräcket stod där en manlig klasskompis med ros i hand. Om det var för att jag hade H3A’s inköpta låda med champagne i min lägenhet vet jag inte – men jag ler fortfarande vid minnet.

Du är också välkommen att sjunga en trudelutt någon kväll.
Jag väntar!




Tags