Jag avskyr skönhetstävlingar. Det är för mig fullständigt obegripligt att en sån företeelse som Fröken Sverige ännu finns kvar i vårt upplysta, emanciperade, medvetna samhälle. I en modelltävling ska deltagarna åtminstone prestera något (alla vet hur svårt det är att bli bra på bild...) - men tänk Miss Universum: vem är bäst i hela världen på att ha på sig baddräkt? Vilken kvinna med självrespekt vill knalla runt med vetskapen om att man är något att ha för att man har snyggast ben, hals, midja? Och för att man kan le ständigt utan att fråga varför?
Lucia är också en skönhetstävling. Jag tillhör dem som jublade över den nya dagis-given: alla som vill får vara lucia. Även pojkar. I flera år har jag suttit och njutit av ett dussin lucior med plastljus i håret som förvånat tittat ut över en enormt stor publik med kameror i högsta hugg, och förgäves försökt sjunga sånger i alltför låga tonarter.
Igår reste jag runt med en musikklass som sålt luciatåg till olika företag. Tjejerna turades om att bära kronan, stämningen var hög och glädjen stor. Sången klar och ren, och när stämmorna inte ville kugga ihop sig bestämde vi tillsammans andra lösningar. (Det gör fortfarande ont i huvudet där jag slog stämgaffeln för att hitta ton.)
Men än en gång ömmar mitt hjärta allra mest för killarna. Tänk att stå där i vitt nattlinne med pappstrut på huvudet. Vilket mod! Gårdagens stjärngossar var rakryggade och stolta, inte en sekund tvekade de inför Staffansverserna eller det fåniga pinnbärandet. Om det var morgondagens ledare jag reste runt med, manliga som kvinnliga, då tror jag på framtiden. Här fanns varken skam, konkurrens, revanschlust eller pyrande missnöje.
Förra årets luciablogg läser du här.
Etiketter luciatåg, lucia, stjärngosse, könsroller
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar