Till er som är två

Så här när året-som-varit-tröttheten kryper längre in under skinnet än kylan, hör (och ser) jag många par som hela tiden gnisslar mellan sig. Vardagsirritation, undertryckt missnöje, gnäll och gnabb, klagomål på varandra i största allmänhet och på något specifikt i synnerhet.

Jag förstår på sätt och vis, det kanske har funnits för lite tid, för lite pengar, för lite utmaning och/eller för få realiserade drömmar det senaste året. Osäkerheten inuti sig själv - den lilla gnagande känslan att man kanske inte är där man vill vara, eller den person man skulle vilja vara – den går lätt ut över någon annan. Närmaste vännen, partnern eller (gud förbjude) barnen.

Men du som har en livskamrat, en älskad, en följeslagare: stanna till ett ögonblick. Andas djupa andetag och tänk på vad du har (och vad alternativet är).

Det kan vara så enkelt att nån annan sätter på kaffet ibland. Att lamporna är tända när du kommer hem. Att du har nån att berätta nåt för som du nyss har upplevt. Att det finns en hand att sträcka sig efter om det är halt på vägen. Att ni är två om ni ska flytta en soffa eller skruva upp en bokhylla. Att ni delar på hyran, elen, försäkringar, tv-licens och bredbandsavgift. Att du har sällskap när du äter. Att nån kan klia dig på ryggen där du aldrig når, eller till och med massera en öm punkt.

Om jag nånsin får ynnesten att älska igen lovar jag att stanna upp en stund – varje dag. Respektera, stå över småsaker, lyfta mig ur slentrianträsket, vårda, vara rädd om. Och tacksam.

Snälla ni som är två: tänk er för.
Lägg ner gnisslet.
Det är faktiskt riktigt trist för oss ensamstående att höra.