Sen dansade vi. Åt och skålade och sjöng och skrattade.
Så plötsligt knackar det på rutan och in tittar -
ja, du gissar rätt:
TOMTEN
Han har kommit! Jubel i hjärtat - det var 20 år sen sist, men jag kände genast igen hans varma, glada ögon. Tomten stannade på både snaps och svampstuvning, innan han var tvungen att dra vidare till nästa trähus med spröjsade fönster.
Sen kom det en till. En med stor säck. Barnbarnet skrattade högt åt skägget som växt några decimeter sen efterrätten.
Och sist av allt, den sötaste av dom alla:
Det var en riktigt fin julafton.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar