torsdag, juli 12, 2018

4-5 liter blod

Yttre hetta, tryck, vibration.
Luften dallrar, jorden gungar en aning.
Alla försvar smälter i 32 grader, och kroppens rörelser mattas av.

Idag är jag ett enkelt offer.

Men det är idag jag sänker ner mig i det klara, friska vattnet. Naken. Kyler mitt blod, det livgivande.

För jag har ynnesten att ha en egen klippa.

tisdag, juli 10, 2018

... är bara jag

Väver osynliga mönster av längtan.
Tvinnar en tråd mellan det som varit och det som är.

Viskar minnen, målar ögonblick, kommunicerar tyst och trevande; är du där? Finns du kvar?

Så vilar kroppen trött i natten.
Medan tanken vandrar.
Bort.
Långt bort.

lördag, juni 30, 2018

Skarpt läge

Sätt mig i karantän.
Eller räkna i alla fall inte med mig just nu.
Jag är i en bubbla.
Ett stadium.
En fas.

Full verksamhet; i huvud, i kropp, i själsliv. Däremellan korta stunder av återhämtning. Med betoning på korta.

Försök inte nå mig.
Stöd mig, om du förmår.
Om inte, vänta på mig.

För jag kommer tillbaka.
Det är bara några veckor kvar.

Den som finns kvar då, den är min vän - på riktigt.

onsdag, juni 27, 2018

-

Jag pratar.
Jag pratar väldigt mycket.
Jag kanske pratar för mycket till och med.

Hjärnan behöver att munnen kniper igen.
För att utvecklas och skapa nya banor.
Minst två timmar om dan.
Läste jag.

Och med ens visste jag vad jag ska bli när jag blir stor:
Tyst.

söndag, juni 24, 2018

Ibland blir man bara så jädrans glad

Sand under fötterna.
Sand mellan tårna.
Sand i sängen.

Och så en lysmask på trappan.



söndag, juni 17, 2018

"Romanleva"

Han har helt rätt, professorn som ser ut som en rockstjärna, och som utstrålar ödmjuk klokskap lik en indisk guru. Livet är som att läsa en bok.

Jag har kastat mig in i kapitel efter kapitel. Ibland slarvläst, ivrig att få veta hur det ska gå. Vissa partier har jag läst om och om igen, eftersom jag inte begripit hur det kunde blivit som det blev.

När jag var yngre fantiserade jag om slutet, skrev det själv i gränslandet mellan dag och natt när jag skulle somna. Eller, om något stort pågick, fullt vaken mitt i natten. Scenario efter scenario målade jag upp. Så att jag skulle vara beredd.

Jag har också försökt vara logisk. Orsak och verkan. Samband. Förklaringar. Jag har mött människor som jag försökt nå och situationer som jag trott mig kunna hantera, om och om igen, istället för att bara låta saker och ting vara.

Professorn skriver: ditt liv kan vara en krimbok, eller en roman. I krimboken är storyn: nån död (du) och resten handlar bara om hur. I romanen är det: saker händer (livet). Det finns inget facit. Allt går alltså inte ut på att få svar på gåtan i slutet.

Livet pågår, du fyller sidorna i romanen av egen kraft. Skumma inte, för det är det som pågår nu som är grejen.

Och nu ska jag börja läsa, nej leva, ord för ord. En sida i taget.

Jag börjar med ett morgondopp!


fredag, juni 15, 2018

I do, too.

Jag har knackat på hotelldörr och hämtats i båt. Jag har överraskat i vardagsrum och sjungit på tornterass eller NK:s tak. Jag har fått besöka Livrustkammare, herrgårdar och nedlagda fabriker, upptäckt paviljonger och parker, och fått lyssna till en antik orgel i hemligt kapell. Och inte minst; jag har gått i procession ledd av man iklädd kaftan och hatt med fjädrar.

Snart fyra år med hedersuppdraget vigselförrättare och fylld av minnen.

Paret som grälade in i det sista.
De två med den oerhört starka kärleken.
Männen som gav mig en sån fin present.
Musikstycket som aldrig tog slut.
Söndagsmiddagen.
Finaste vännen, vars glädje är min.

Nu börjar jag tycka att mitt mandat ska ta slut. Tiden räcker inte. Jag vill inte bara mata på. Jag vill göra ett bra jobb, skapa nån form av personligt möte.

Och dessutom ...
Nästa gång är det faktiskt min tur.

onsdag, juni 13, 2018

Trollformel mot mina ovänner

Jag står upp en morgon
ifrån alla mina sorger
jag binder mig med vredens linda
från man och från kvinna
ifrån svärd
ifrån värld
ifrån all min ofärd

Så skall hat och avund smältas på mig
som saltet smältes
i det friska vattnet

söndag, juni 10, 2018

Ligga sked


Det sägs att man ska ligga på vänster sida när man sover. Låta hjärtat vila lugnare mot underlaget. Ja, hela kroppen mår lite bättre av att falla ner åt det hållet. Än åt höger.

Jag tänker att allt som har med människor, medmänsklighet och samhörighet behöver falla åt vänster. Att se till helheter, att sträcka sig över gränser, att vara generös. Att ge och hjälpa, utan dold agenda som har med egennyttan att göra.

Så jag faller åt vänster.

Och bakom mig ligger min pusselbit, tätt intill. Inte en skarv, inget som nöter, inget oklart eller outtalat. Bara två kroppar som är skulpterade för varandra.


-->

onsdag, juni 06, 2018

Vilse i djungeln

Trasig tvättmaskin. Svettig storstad. Härligt intensiv projektstart – många människor, många frågor, många trådar.

Då blir det som det blir. De tar slut, trosorna. Och jag tänker att det är väl bara att knalla in genom första bästa dörr där inne i city. (Nu hör det till saken att jag inte gärna handlar kläder, alltså jag är ovan. Men lite underbyxor ska väl inte vara så svårt? Jag rattar ganska komplicerade saker då och då.)

Hittar standardaffären, letar mig fram genom pastellerna till damavdelningen, siktar en avdelning som tycks erbjuda det jag söker, och gläds åt att snart vara ute i friheten igen.

Men nej.
Icke.

Jag irrar runt, fullkomligt vilse. Här finns string och bling, spets och strass, låga midjor, höga midjor, mellanmidjor, hipsters och boxers och trunks och ännu mera spets, och lite nät till och med, och så en rosett, blompynt, en genomskinlig och så en i nån slags plastimitation. För att inte prata om shapers.

20 minuter senare får jag äntligen syn på ett par enkla, svarta i bomull. Utan tortyrtråd som skär in eller dekorationer som river sönder. Några som mjukt täcker både bakdel och framsida och som vårdar det dolda, inte säljer ut det i värsta Bollywoodstil.

Roffar åt mig tre trosor och tar mig därifrån så fort jag kan.
Lättad.

Nästa gång det blir så här, då gör jag som Marilyn Monroe.

fredag, juni 01, 2018

Jag, ett naturbarn. Och en alkemist.

Saknar maj. Redan.

Fåglarnas förälskelse, lusta, längtan - allt som gör att världen kvittrar. Och bo byggs. Och barn blir till.

Blommorna som spränger fram; först de små – starkare och modigare än alla andra. Sen de mer pampiga, som påskliljorna och deras vänner, och så till sist alla träden. Rosa tak, vita tak, rosavita tak! - alla luftiga, mjuka böljande, alla med ljus- och luftinsläpp. Just såsom livet ska vara. (Nej, inte rosa ... men fyllt av ljus- och luftinsläpp alltså.)

Det isande vattnet som biter på huden under de första vårdoppen. Vinterkylan i väggarna, som sakta trängs bort av mänsklig värme. Och av veden i spisen.

Förväntningarna inför sommaren - ibland härligare än själva sommaren själv.

Allt ligger framför oss.
Väntandes.
Lockandes.
Fyllt av outtalade löften.

*

Sen kommer juni & juli. Månader jag absolut kan hoppa över. Eller i alla fall arbeta mig över (vilket jag också gör). Mest regn, kyliga vindar, besvikelser och stress över att sommaren går så fort och ingen stund hinner man fånga ordentligt.

Och så ... I augusti.
Då svallar livet igen. På ett annat sätt.
Försonande. Avtagande. Avskedstagande.

Saknar maj.
Ser fram emot augusti.

Och däremellan ska jag göra guld av idéer.

tisdag, maj 29, 2018

... the rest is silence

Sådärja!
Nu dog telefonen.
Precis när allt börjar hetta till och alla vill nå mig.

Men jag bara andas ut och tänker:
Så skönt.
En liten stunds tystnad.

Jag har aldrig riktig förlikat mig med telefon-livet ...
Behöver apparaten i tjänst, men föredrar samtal öga mot öga. Samtal där jag ser hur det leker i ögon, rycker i mungipor eller kanske darrar i underläppar. Där jag är delaktig med fler sinnen än hörseln, som ju är lite nedsatt och som konkurrerar med både sus och surr.

Och så tycker jag om att skriva.
Tack och lov för att datorn fungerar!


lördag, maj 26, 2018

Nu är jag lite trött ...

Trött på att vara David som slåss mot Goliat. Trött på 50-åriga dokument och hundraåriga traditioner. Trött på att ha fötts in under spinnsidan, den som fick huka, den som ignorerades och förfördelades.

Less på gamla minnen och oförätter från förr. Less på revirbevakande och ägande. Less på att höra att jag brer ut mig, lägger beslag på, gör till mitt, tar över.

Så jag tänker: mitt nu-jag är som vattnet. Friskt, i rörelse, forsande. Vattnet hittar alltid en väg förbi hindren.

Låt andra ägna sig åt dåtid, mitt och ditt. Låt andra stoltsera med titlar, positioner och rättmätigheter.

Jag lämnar VO och seglar mot horisonten.

måndag, maj 21, 2018

Måndag. Köksbord. Filosofi.

Är det nåt som livet lärt mig, är det detta:
Tänk utanför dig själv.

Var uppmärksam på dina reflexer.
Tag drömmar och rädslor på allvar.
Låt andningen få ditt fokus, i alla fall en stund varje dag.

Var stolt över din intuition - du är en organism i en värld av energier, och sammanhangen är så mycket större än vi kan begripa från vår egen horisont.

Låt känslorna få fri fart. Vi vet ju att de kommer och går, ändrar klang, riktning, intensitet. Känslor är bra, de är barometrar på hur vi mår. Men de kan vara också vara droger. Eller felkopplingar. Låt dina känslor vara det barn du älskar och vårdar, men ibland också ställer krav på.

Men tankarna ...

Om du tänker "Jag vill ..." riskerar du att bli väldigt ensam.
Om du tänker "Jag behöver ..." hamnar du i egoismens fälla, och den betyder ofta besvikelser. Med självömkan som baksmälla.
Tänker du "Jag ska ..." kan du visserligen komma ganska långt i samhället, men priset du betalar kan bli högt. Vad får närhet kosta? Och samspel?

Var större än dina tankar.
Gå utanför din box.

Kroppen är en farkost, inte en racerbil som ska köras i mål före alla andra.

onsdag, maj 16, 2018

Dubbelt upp

Det har inte bara seglat in en man i mitt liv. Utan två. Två!

Ni anar kanske ...?

Lyckoruset när två killar kommer ner från rulltrappan på flygplatsen med varsin dragväska i handen. Värmen i hjärtat när båda somnar tryggt, medan bilen rullar i 10 km/h in mot Norrtull. Den självklara kärleken när jag bäddar ner först den ene, sen den andre i varsin säng. Jag sjunger lite för båda och känner den ena kroppen efter den andra bli tung och lugn.

Nu sitter jag i köket. I natten, i mörkret, i tystnaden.
Men inte ensam.
Jag är rikare än rikast.

För inte en, utan två, har idag sagt till mig:
Jag älskar dig.

Den ene sa det bara med lite ljusare röst.
Och på barnspråk ...

måndag, maj 14, 2018

www = worship, whirl, waste?

Det borde heta asociala medier.

Av flera skäl. Det är inte ovanligt att nån sitter alldeles intill dig, på klart kel- och smekavstånd (eller prata-lugnt-och-stilla-avstånd) och är helt uppslukad av den lilla skärmen i handen. Om inte det kallas att vara asocial, då vet jag inte.

Men också för att vi borde vara mer asociala på de sociala medierna helt enkelt. Inte mingla där för mycket, för ofta eller med för många.

Skulle du verkligen orka omge dig med hundratals personer varje dag; studsa runt och se vad alla gör, hur de mår, hur de ser ut, och sen dessutom välja att pussa på kinden, göra en glad tumme upp eller kanske till och med stanna upp i en liten hjärtlig gest? Och om nån fyller år behöver du anstränga dig ännu mer och kanske kasta en serpentin, sträcka fram en tårta, vifta med en flagga och öppna en flaska skumpa.

Och skulle du orka kommunicera med alla dina hundratals vänner? I det riktiga livet alltså? Lyssna och sen kommentera, och så kanske kommentera igen på kommentaren som följer, likt ett replikskifte i svensk riksdag?

Jag skulle ta slut om jag behövde sprida ut mig på det viset. Fullkomligt. Har fullt sjå att finna tid för samtal med mina närmaste och samtidigt hinna lyssna på mig själv.

Från och med nu kommer jag vara mer aktiv på asociala medier helt enkelt. Och skulle vi träffas IRL lovar jag att jag sätter mig ner med dig för en pratstund på tu man hand. Utan telefon i handen.

söndag, maj 13, 2018

Jag, en flyttfirma

Nu är jag trött. Ganska mycket faktiskt.
För jag har flyttat myror.

Inte en.
Inte hundra.
Utan nästan tusen.
Gissar jag.

Nej, en myra är inte särskilt tung.
Inte ens tusen är någon match för mina rätt vältränade biceps.

Men nu levde myrorna ett glatt liv på och mellan det kasserade taket, det som legat i en hög bakom stugan sen tre år tillbaka. Svart och varmt och böljande vågigt. Jag ser framför mig hur de lekt i nedförsbackarna, vaggat sig i vågdalar och fått schysst myrbensträning på uppåtvägen.

Ergo.
Nu har jag i dagarna tre släpat ner bit för bit av mitt ex-tak till stranden. Fyllt min stora båt tills jag knappt såg fören, kört iväg i två omgångar till återvinnings-bryggan och släpat upp allt på kajen. Inklusive myror.

Och nu sitter jag på min trappa och undrar om de är skitförbannade på mig på grund av denna tvångsutvisning. Eller om de rent av är tacksamma?

Vem vill inte vidga sina vyer lite då och då?



fredag, maj 11, 2018

Island living

Koltrasten ligger blick stilla på sina ägg, trygg under tak i vårt vedskjul. Svanen tronar likt en förtrollad kunglighet på sitt bo i vassen. Gudingarna har ännu inte (likt andra pilska fransmän) dragit utomlands för att slippa ta konsekvensen av sitt kuttra-sju.

Myror gillar äppelmust. Helt säkert lika mycket som jag. Ormar trivs under gammal takpapp och spindlar lägger sig hela tiden i min inredningsdesign.

Brorsbarn spelar kort, släkting klyver ved och grannar vill ha det som det alltid har varit.

Själv bara ÄR jag.

Avklippta jeans, mycket rufsig, skitig under naglarna. Jag öppnar en ingefärs-öl och lägger upp fötterna på relingen.

Och jag vet.
Jag har ynnesten att få leva min dröm.

tisdag, maj 08, 2018

I dur och moll

Kom, möt mig på en gemensam planhalva.
Låt oss vara fria att vara dom vi är, likväl spelare i samma lag.
Altruister. Humanister. Pacifister.

Kan vi skapa balans?
Varken spela aggressivt eller defensivt?
Vi siktar ju mot samma mål.

Och kom, låt oss vara varsin sträng på en gitarr.
Var och en i sin melodi.
Tillsammans i ett klingande ackord.

Så skapas musik.

måndag, maj 07, 2018

Mellan hägg och syren

Det regnade blomblad från körsbärsträden i Kungsan.

Kappan över armen. Solglasögon.

Vi pratade om livets törnar. Hur man växer av svårigheter, blir mindre rädd när man kommit ut på andra sidan. Och hur man aktar sig för att riktigt lita på nån igen.

Sen pratade vi om själen som lever i kroppen, inte utanför, om renässansmänniskor och tonartsbetydelser.

På väg hem kändes allt lite lättare.
Ljuset, luften, det goda samtalet.

Maj.

söndag, maj 06, 2018

Edge

Mjuk majvind mot mitt ansikte och doft av åker i näsborrarna. Ljud av en biker i fjärran. En intensiv helg är över; benen trötta men glada.

Och jag tänker på marginaler och kraftkällor. På att när mottagningen i min telefon markeras med E, då är det svårt att kommunicera. Att svagt batteri förminskar tryggheten.

Jag fyller gärna källan till bredden. Lagrar, laddar, bygger reserver. En power bank per sinne. Och en för tillitens skull. Jag vill skapa marginaler. Inte leva med distans, skygglappar eller principfast stolthet.

När jag själv är på gränsen, då vet jag att en back-up finns.

onsdag, maj 02, 2018

On fire

Jag vet inte om jag har nåt häxaktigt över mig, är ett icke-bränt barn eller bara är klantig. Men jag är helt klart brännmärkt.

På ena armen ett långt ärr från en het ugn. På den andra ett sår stort som en femkrona, efter att ha kommit i vägen för het luft, menad att ånga mjölk, inte underarm.

Och häromdagen eldade jag sly i ett stort oljefat. Med stor kraft och lyckoruset över att behärska eldkonsten lyckades jag få glödande kol på ena vaden och en del av den rufsiga kalufsen svedd. Sen vinglade jag till och tog emot mig mot oljefatets övre kant, varpå arbetshandsken brändes fast vid min knoge.

Ändå sjöng jag för full hals - Jag vill bli en man, en människa, och kunna allt ni kan - bröt ner fler kvistar och tänkte att ja, där eld finns, där finns liv, kunskap och makt.

Nu sitter jag inomhus i en kall lägenhet och studerar stolt mina blessyrer.

Eldkysst.

söndag, april 29, 2018

Båt i sjön!

Äntligen.
Äntligen, äntligen, äntligen.

Nu väcker vi stugan.
Nu ligger vi sked för att hålla värmen, medan ännu vinterdraget sitter kvar i stockarna.

Vi röjer och vårdar. Vi eldar. Vi skapar.
Vi skrattar, älskar och andas.

Vi planerar framtida byggen utan nutida stress.
Vi utbyter erfarenheter, för att än mer lära känna varandra.

Nu är det vår.
Vår vår.

torsdag, april 26, 2018

All of me

Man kan förstås leva med lager på lager.
Skydda sig mot omvärlden. Hålla distans.

Man kan akta sig för vargen.
Sitta still i båten.
Springa till och stanna vid pass.

Eller så kan man möta farorna.
Utmana sig, utsätta sig – och utvecklas.

En människa, som jag aldrig träffat, sa att jag var modig. Jag tror det var menat som ett litet nålstick, och inte ens till mig. (Ensamhet och besvikelse gör gärna så; kommer ut i besk, syrlig form.) Men jag väljer att höra orden, inte undertext.

Och ja, jag är modig.
Men jag ser ingen annan väg att välja, än att blotta strupen.

Först då kan vi mötas.
Längst inne.

onsdag, april 25, 2018

Den tjufemte

Jag försöker något nytt.
Försöker att inte använda plånboken längre. Eller kort. Eller något alls i den riktningen.

Jo, självklart måste jag handla mat. Och tanka bensin eller SL-kort.

Men bortsett från det försöker jag konsumera så lite jag kan.
Tänka bort pengar ur mitt liv. De ska inte styra mig.

Och friheten finns där.

Fast ...

Idag kom lönen.
Det var rätt fint!

måndag, april 23, 2018

Inte för mig, inte

Jag har väldigt svårt för människor som tror sig vara bättre än andra. Vars blick på den överviktige slår fast "dålig karaktär". Eller som i en dialog alltid tittar lite ner, himlar en aning med ögonen och förmedlar undertext på suckande utandning: nu är du där igen ...

Jag håller mig gärna borta för de som anser sig ha finare titel, smakfullare hem och mer väluppfostrade barn. Som positionerar sig. Som entusiastiskt pratar själv, men gäspar när någon annan gör sin röst hörd.

Jag tycker det är knepigt med människor som tycker att tystnad är bästa svaret. Och jag ogillar skarp de som tillåter sig komma med 'sanningar' utan att de efterfrågas. Såsom "du är en bra människa, men du gör dåliga val".

Men till varma, vänliga, ödmjuka människor dras jag som ett bi till söt honung.

söndag, april 22, 2018

Strunt i vett och etikett

Välj en relation som gör dig till den bästa versionen av dig själv.

Det är det enda som är viktigt.
Inte om relationen inleds för tidigt, i fel ände eller för snabbt.

Möter du någon som får dig att må bra, som gör dig lätt och glad och som lockar fram det bästa ur dig - go for it.

Fler regler behövs inte.

torsdag, april 19, 2018

Cyberbotox


Tänk om man vore slät. Ja, om man såg ut som på Snapchat.

Len och fin i hyn, ofta med coola glasögon - inte läsglasögonen från bensinmacken. Inte gårdagens mascara, lätt klumpad och utsmetad under ögonen, utan sirligt tecknade ögonfransar som bjuder in till sensationer, såsom en röd matta leder fram till gala-showen.

Och tänk om det flög små skimrande hjärtan runt om mig, vart jag än gick. Eller fåglar, löv, guldflagor - vad som helst, bara det rör sig i sensuell dans.

Jag vägrar botox, pålimmat och annat fusk. Jag vill inte bluffa - ta mig som jag är. Skrynklig och rynkig, dammig och rufsig.

Men ändå ...
Man måste ju prova!

Turnerhimmel och tokiga tankar

Tidig morgon. Tankar. Känslor.
Allt är lagrat. Allt hinner ikapp.

Arbete. Ritsch ratsch fillibombombom på nåt sätt.

Sen iväg, iväg. Hjulen rullar, radion surrar.
Fem timmar med P1 blir rätt tjatigt till slut.

När jag till sist är framme är allt målat i ljust gult, lätt rosa och försiktigt orange. Vårkvällen är andlöst vacker och jag vill vara poet, konstnär och kompositör på samma gång. Jag vill fånga himlen i en ram och lagra allt som kvittrar i graverade spår.

För ett ögonblick blir allt NU.

Sen fortsätter FRAM i full fart.
Och DÅ molar ännu en aning.

måndag, april 16, 2018

Mitt nästa projekt

Jag när en dröm.
Jag har inte förstått hur det blev så här, men jag vet när allt började.
Och sen dess har tanken rört sig i utkanten av mitt sinne, länge.

Det var en het dag.
Solen rev upp damm från marken, de smala asfaltsgångarna ångade.
Vi tog oss upp till toppen av berget och såg ut över det magnifika landskapet. Skikt efter skikt av toppar. Blånande, bländande.

Vi satte oss i en slags amfiteater och väntade.

Sen hördes vingslagen.
Jag slutade nästan andas.
Fullkomligt bergtagen. Hypnotiserad. Och förtrollad.

Efteråt var det som om en drog började spridas i mig.
En tanke. En längtan. En dröm.

Nu har den fått fäste.
Nu vet jag att jag måste lära mig detta en dag.
Jag vet också var.

Och drömmen har fått ett ord:



Falkenering.






måndag, april 09, 2018

Glesbygdsgirl

Aprilkväll.
Pastelligt ljus.
Milt för sinne och öga.
Kristallklar luft.

Världen är krispig och mjuk på samma gång.

Och det är nu jag blir en glesbygdsjänta. Lantis. Naturbarn.
En som vill stoppa fötterna i aningen för stora gummistövlar, dricka en kopp the på egen trätrappa och kanske till och med killa lite på en hund.

En dag, om inte allt för länge, ska det bli så.
Öppet landskap.
Eldstad.
Extern brevlåda.

Jag blundar.
Sen öppnar jag ögonen, söder om söder, och ser alla möjligheter ligga framför mig.

söndag, april 08, 2018

Snuvig söndag 13:10

Värme, vatten, vila.
Vetekudde, vitlök och honung.
Netflix och filt.

Förkylningsknepen är många, men om det är sant att det bara finns omkring 200 förkylningsbaciller, och att man blir immun efter varje överlevd attack, så är detta av godo. Jag fyller mig med goda tankar - heja snuvan! - och njuter av olycksaliga händelser och wordfeud.

Fast egentligen vill jag vandra i skogen, klättra i träd, leta vårtecken och doppa mig i havet (mest av princip).

Godmorgon världen.
Jag är ännu i pyjamas ...

måndag, april 02, 2018

Ljuset alltså, ljuset

Nej, det sitter inte i blodet.
Jag har inte växt upp med det.
Men satan vad jag fascineras av det.

Ljuset i Norrland.

Vit vit vit ligger snön.
Böljande över sjöar och älvar.
Dignande från hustak.
Belastande grenar och toppar.

Lika ljus är himlen.
Solen varm i sitt strålande vita.

Vi plöjer igenom, pulsar över, vilar ovanpå.
Och sakta dalar solen bakom orörd mark.

Idag är jag liten och låg.
För jag måste snart återvända till mitt gråa stenlandskap i söder.

Fylld av ljus, fylld av luft, fylld av närhet.

onsdag, mars 28, 2018

Fundering över en kopp the

Kan man gå tillbaka?
Kan man vara nånstans där man redan varit?
Kan förändringen ändras, vägen krökas och tiden byta riktning?

Eller är vi i ständig förnyelse, cell för cell, hudflaga för hudflaga?

Är jag ens idag den jag var för bara några år sen?

lördag, mars 24, 2018

Mot toppen

Fick en bild i huvudet.

Det är som att åka upp igenom molnen.
Först blir det bara lite mörkare och allt tappar sin lyster.
Sen börjar slöjorna dra förbi.
En efter en.
Sakta intill dig, bärandes löften om det mörka som kommer.

Så blir det helt tjockt. Du ser ingenting. Bara en formlös, utsuddad värld. Du fortsätter styra uppåt och undrar om det nånsin kommer att vara annorlunda. Det går trögt. Du tror inte mer.

Då händer det.
Plötsligt är du igenom.
Allt strålar, färgerna är starkare och mönstren tydligare.
Du är ovan molnen, och det som var mörkt och rått ser bara ut som mjuk böljande grädde under dig.

Du klarade det.
Du nådde toppen.

söndag, mars 18, 2018

Inget sudd här inte

Läser om tid. Eller snarare; läser en helt underbar bok av en ekonomie doktor som sätter allt under lupp, ställer allt på sin spets och räknar på precis allt. Hans resonemang är fullkomligt logiska - och helt sagolika. Jag ler.

Så nu går jag runt och undviker 'livssudd'. Skapar lyckostunder (till skillnad från lyckokvartal) och är helt medveten om att tiden varken går fortare eller långsammare.

Men jag måste relatera till de faktiska sekunderna och minuterna på ett aktiv sätt, så att de dagar jag har att uppleva (han räknar bort förkylningar, nätter man sover och de första levnadsåren innan man är fullt medveten, och kommer fram till en summa av möjliga livs-timmar som jag nu glömt, men som fick mig att inse att jag aldrig nånsin vill bränna dyrbar tid på att sitta i bilkö eller vara bakfull) är värdiga och vettiga. (Ja, jag vet att det var en för lång mening, men jag skrev fort för att hinna med allt. Tiden är ju som sagt konstant, och jag vill göra mer idag än att fundera över hur jag ska formulera mig på bloggen.)

Varje dag unik. Varje dag ett äventyr. Friheten ska vara luften jag andas, och möjligheten den stig jag går på. Nyfiket. Jag ska undvika rutiner, gråzoner och lågvatten.

Min tid är begränsad, men oj vad jag tänker fylla den med skratt, upptäckter och innerlig gemenskap.

torsdag, mars 15, 2018

Rapport från paradisön

Jag hackade sönder en gigantisk kackerlacka med Paulo Coelho. (Förlåt mig alla fans där ute, men för mig är det det enda han duger till.) Sen spolade jag bort hundratals myror med duschslangen, och lät dem rinna ut i avloppet innan jag fortsatte att tappa upp mitt bad.

Vi fann en övergiven gård, en fyr som sett bättre dagar och ett ruckel där vi skämtade om att jag skulle skriva min bok medan han lagade tak och murade om väggar.

Solen hettar i skinnet.
Håret lockar sig mer än nånsin.
Hav och värme och milda vindar.

Jag vill stanna här, naken i paradiset.

tisdag, mars 13, 2018

Team E - G

Allt har sin tid.
Allt sker när det ska ske.
Allt som händer har en mening.

Och så vidare och så vidare och så vidare.

Fast.
Just så.
Faktiskt.

Ikväll, i bred säng på sydlig breddgrad. Lite svettiga, lite solbrända, aningen ömma i benen efter motsvarande 40 våningar (enligt app). Mätta magar. Varsin skärm; hans liten och pigg, min stor och tillmötesgående. Sida vid sida. Skratt och gäsp och fullkomligt naturlig samvaro.

Och jag fylls av en enda stor glädje.
Så enkelt det kan vara.

söndag, mars 11, 2018

Ett tillstånd

Tänkte skriva om djupa saker. Som hemligheter, ytskikt och lager på lager. Hade en rubrik i huvudet; "Det handlar om trygghet". Ville verkligen förmedla nåt av vikt, nåt som läsaren reagerade på med ett "Wow, det är en klok tjej det där."

Så jag gick ut, ensam i trädgården. Satte på kaffe och ställde datorn på det stora bordet av mörkt, tungt trä. Hörde duvor och småfåglar improvisera sina morgonserenader och vände mig mot bergen.

Solen höll på att gå upp. 
Diset låg som en smekning över femtio nyanser av brunt, och strålarna sträckte på sig, långt. Ända till fram mina rufsiga lockar.

Luften var alldeles stilla.
Rik.
Klar.
Och alla tankar försvann.

*

Solen i mig och jag i bergen.

Ett nu. Ett varande.
Kanske det sannaste, det mest värdiga.
Och mest enkla.

Orden sinar, inget klokt kommer till mig.
Men i huvudet rör sig sakta en ny rubrik:

"Det handlar om energi."

måndag, mars 05, 2018

Ett hölje som tar emot en pil men bryter lansar

En anekdot om en paxad solstol igår, en rejäl djupdykning i livets roller idag, och lite småhuttrande hoppar jag över snömodd med matkassen i ena handen och inser plötsligt – med full kraft – att det är min förbannade plikt att se till att jag mår bra. Att balansen måste skapas i mig. Av mig. Nu.

Så ska jag gräva ner mina rötter i marken, inte brutalt undanträngande, utan medvetet deltagande. Sen ska stammen lodas in mot jordytan; stadig, utan stöttor eller linor. Och när det stormar rister jag till, men faller inte.

Allt annat är ovärdigt.

söndag, mars 04, 2018

Early bird catches the worm (if awake)

Singlade ner som en ivrigt dansande snöflinga, eller möjligen lekfullt virvlande höstlöv, i min säng i går. Tidigt.

Precis lagom mjuk madrass, ljuvligt duntäcke, lena lakan och alldeles perfekt temperatur i sovrummet. Allt var som gjort för en god natts sömn.

Det finns dom som somnar här och nu.
Det finns dom som tycker om att sova.
Jag känner flera.

Jag, jag tycker om att vara vaken.

Vill inte släppa taget om dagen liksom.
Det är ju så roligt att leva.
Och spännande.
Det kan ju hända nåt nytt.
Nåt jag missar.
Om jag somnar alltså.

Så jag ligger där. Vaken. Bara liiiite till.

Som sagt.
Jag tycker om att vara vaken.

Men ...

Just det gills inte klockan 6:30 en söndagsmorgon.
Jag tar tillbaka allt.


fredag, mars 02, 2018

Skapelsens krona? No way!

Snöoväder, snöyra, snökaos. Så hette det.
Bilar i krock, bilar i diket.
Isgator och blixthalka.
Stanna inomhus människa - världen ryter!

Själv känner jag mig inbäddad och trygg.
Naturens storhet lugnar mig.

Vi är blott ynk i jämförelse med de väldiga krafterna; människans värsta fiende är människan själv. Ingen eller ingenting annat. Nu smälter hon isen kring polerna och förfäras över resultatet. Balansen är rubbad men människan sörjer mest att hon inte kan köra sin rättmätiga bil i alla lägen. Ja, för det där dramatiska kaoset och den verkligt usla snöröjningen och allting är säkert nån annans fel.

Jag borrar ner fötterna i den mjuka snön.
Älskade natur.
Älskade jord.
Vad kan jag göra för att ta hand om dig lite bättre?

onsdag, februari 28, 2018

Gele

Mitt skelett är av skumplast, mina muskler spända bultband. Håret är en tuss rostig stålull och munnen fylld av fnöske. Vågorna i bröstet känns som flipperkulor som kastas hit och dit, samtidigt som jag sitter i kontrollhytten med beslutsamt grepp om spakarna.

Med sammanbitna käkar och full styrka försöker jag ratta min farkost så att den kommer på rätt köl igen.

Och hoppas att seglen håller.

söndag, februari 25, 2018

Idag, till dig

Du somnade när jag höll en hand på din mage. Du låg på sidan, trygg som ett barn med händerna under hakan. Du hörde min röst, trots djupa drömmar, och mumlade ett obegripligt svar.

Du är den sannaste, mest rakryggade och modiga människa jag mött. Vet hur det blåst runt om, byiga kastvindar från sidan, motvind, kanske också stunder av stiltje. Vet att jag vill vara din natthamn. Nu, och alltid.

Vi är inte så offentliga i sociala medier. Men idag blev texten här till dig. För att jag älskar dig så starkt, så enkelt, så ogrumlat.

Stormen har lagt sig. En varm bris smeker oss.
Läkande.
Sjungande.
Och kärlekande.

torsdag, februari 22, 2018

Precis vad jag behövde

Knarr, knarr, knarr, knarr.

Går en promenad mellan meterhöga snövallar, solen strålar genom snöklädd skog, husen - alla av trä för uppvärmningens skull - är frostklädda och luften krispig och klar.

Passerar människa efter människa. Alla stirrar de framför sig, ingen säger hej. Jag vet inte om det är så man gör här uppe i glesbygden eller om det står skrivet 08 i min panna. Men jag känner mig främmande. Ovälkommen.

Så ser jag en stor hög med snö. Mycket lockande. Jag gillar ju att gå upp på problemfria höjder.

Sätter fart.

Då kommer två korta och ivrigt pulsande personer över krönet från andra sidan. De ser mig och ropar högt med klara röster:

- Heeeej!
- Vad heter du?

Jag vinkar och ropar mitt namn och frågar efter deras. Vill ju veta.

- Får man komma upp på er kulle? ropar jag sen.
- Jaaa! Det är soligt här.

Jag nästan springer upp, lätt i sinnet. Där står dom, med åk-madrass och rosiga kinder. Världen är plötsligt andäktigt vackert.

Vi pratar, de swichar nedför och skrattar, frågar om jag såg (klart jag gjorde), sen kommer de upp, åker ner, rullar runt, kommer upp igen och åker ner igen. Ja, ni förstår.

När jag till sist vänder neråt och hemåt ropar de efter mig.

- Vi ska åka här länge! Om du vill komma tillbaka.

Jag vinkar.
Och sen:

- Ikväll ska vi äta tacos!!

onsdag, februari 21, 2018

Hej livet

Igår var en krävande dag. Rent fysiskt.
För jag hatar att kräkas.
Hatar. Att. Kräkas.

Han höll mig i handen, matade mig med vätskeersättning och lyssnade på berättelser om magsjukeupplevelser från förr. Och efteråt slog det mig att jag nu har mer bakom mig än framför. Om jag inte blir 108 år det vill säga, men det har jag ingen lust med.

Så är jag full av minnen, historier, dramatik & romantik, jag har klarat av, orkat med, lyckats, njutit och berikats, jag har lärdomar och erfarenheter och inte så många rädslor för jag vet vad jag går för, och jag har skrattat, skrikit, hulkat, lekt, älskat, misshandlats och missförståtts.

Med allt detta i mig vandrar jag framåt. Jag vill skratta mig in i mål, leka mig stark, älska mig ren och nyfiket fortsätta lära och uppleva. Varje dag räknas.

Utom möjligen framtida vinterkräksjuke-dagar ...

måndag, februari 19, 2018

Touch me honey honey ...

Ny dator.

Den är fantastisk. Snabb som en virvelvind. Raffig. Modern.
Jag döpte den genast till Blixten McQueen.

Men mitt i allt det moderna dök det upp en touch-ID funktion. Glatt gjorde jag som datorn önskade, och mitt pekfinger avtecknades, linje efter linje, inför mina ögon. Jag såg fascinerat på och undrade om nån dessutom kodade av mina dolda hemligheter och innersta personlighetsdrag på samma gång. Spåkvinna-on-line liksom. Tänkte att min fingerspets berättade om långa resor, kunglig uppvaktning och osviklig framgång.

Sen var det klart.

Och från den dagen behöver jag alltså pricka med mittt finger på en liten, liten osynlig ruta på en dimmad touch-list där ingen info minsann står skriven på nån näsa, och jag trycker och trycker och jag håller och jag nuddar och gnuggar, ja jag touchar för fullt, men antingen är fingret för blött, för kallt, för torrt, för klibbigt eller helt enkelt fel. För datorn öppnas inte.

Sänder en tacksamhetens tanke till min aldrig sinande plan-B taktik, och slår in lösenordet. Och minns, aningen uppgivet, den gamla goda tiden med en icke-lösenskyddad dator.

Nu är jag ett fort.
Försök att hacka mig den som kan!


fredag, februari 16, 2018

Narnia

Jag är tillbaka i Winter Wonderland.
Ett litet spacejump och allt är plötsligt inbäddat i vitt.

Luften är klar.
Ljuset påtagligt (varför packade jag inte solbrillor?).
Jag blir lugn. Och genast sömnig.

Skyfflar bort en rejäl snöhatt på brevlådan, stampar av vitt puder i hallen och kastar mig in i det som också är en del av mitt liv. Ett av de många rummen. Där jag är vi, och vi är ett nav, och från navet går ekrar ut åt alla håll; raka och blanka, lite sköra och vingliga, kreativt färglagda, lekfullt skruvade och stadigt förankrade.

Solen sänker sig bakom skog och berg.
Jag drar ett djupt andetag.


onsdag, februari 14, 2018

Epicentrum

Det handlar om vad du ger.
För när du behåller det mesta för dig själv, då händer inget.

Magin skapas i det ögonblick du låter en bit av dig själv ge sig iväg, kröka sig runt hörnen och aldrig stanna upp i motvinden. När du öppnar dig utåt och uppåt, spricker en aning och låter skalet sakta falla sönder, bit för bit.

Du är fri. Tillsammans.
Och du är lätt och fylld av strömmar, uppkopplad mot omvärlden och i ständig förändring. Du har lämnat din puppa.

Så flyger tankarna, efter en dag av torktumlar-tillvaro, utan att en enda sekund ha förlorat lugnet, ljuset och balansen där inne.


söndag, februari 11, 2018

Ibland

... finns det så mycket att blogga om. Eller i alla fall försöka vrida och vända på. Studera genom olika linser och skriva ner i relativt träffsäkra formuleringar. (Allt är relativt. Det lugnar mig.) Men jag vet inte var jag ska börja ...

Alla dessa tankar som flyger runt likt knott runt i skallen; jag fångar en hastigt och granskar den en stund.

- Hej tanke, visst är det du som handlar om ett aktivt val?

Jag skulle kunna falla ner i gropen, låta trycket i brösten bilda tung front över hela mitt varande, och  släppa efter för klagoropen som vill ut. Eller också se saken från en helt annan vinkel. Se där, den blev inte så farlig. Nästan intressant, till och med.

Får fatt i en tanke till. Inser att den är skrutt och krossar den med nageln.

Och så en sista, den som lite lurigt pirrat där inne, den om telefonen och om hur man kan ändra sig och vidga sina vyer, tänja gränser och allt vad det heter. Fnissar och släpper den lös. Det är kul att utvecklas.

Sneglar på den stora där i hörnet, den om anknytning och tillit. Den finns där, men hotar inte. Let it be.

Istället sänker jag ner mig själv i det stora känslobadet. Hett och flytande. Efter två timmars snyftande, rinnande, snörvlande och gnuggande stänger jag av filmen och känner mig lite renare.

Snurret i huvudet pågår än. Men nu är även ögonen svullna.
Nu kan jag somna gott.

onsdag, februari 07, 2018

Om det inte vore så j-a kallt

Det var ett urhäftigt kvarter.

Gammal industrilokal, så där högt i tak som jag tycker om, tegel i varm jordfärg och spröjsade fönster. Varsamt renoverat, fyllt av möjligheter.

Stort torg framför. Höga träd, inlindade i lampslingor. Ett café med uteservering. En mysig restaurang. En biograf som såg ut som en riktig biograf, inte en popcornfabrik.

Och allt var öppet.

Och allt var tomt.

I iskall vind med vita fingrar promenerar jag till min bil efter en mycket fin stund av musik och mänsklig värme och tänker att här ... Här hade det kunna vimla av folk. Några gubbar på torget. Trängsel på uteserveringen. Skratt, högljutt sorl och klirrande glas. En skällande hund vid träden, några barn som leker tjurfäktning med sina cyklar och en gatumusikant.

Om det inte varit så förbaskat kallt.

Och mörkt.

Och i Sverige.

torsdag, februari 01, 2018

Charlize och jag

Jag förstår inte hur jag nånsin kunnat passera en gränskontroll. Begriper inte att jag inte för länge sen haffats och kastats in i ett avskalat förhörsrum med vitt ljus och tonad fönsterruta. Det är ofattbart att jag faktiskt inte sitter inne, misstänkt för människorov, seriemord eller i alla fall lite tung droghandel.

För jag ser brutal ut.
På passfotot.

Så äntligen, efter att ha levt med bilden av mig själv som ett monster, är det dags för förnyelse. Vad jag har längtat!

Laddar länge. Dusch, hårtvätt, lite täckstift på nån blemma, försiktigt puder och lagom med mascara. Se där! En rätt trevlig femtioplusare som möjligen slår ihjäl en och annan kackerlacka på semestern, men inte mer än så.

- Får jag le? frågar jag den glada polisen i luckan.
- Ja, lite som Mona Lisa går bra, svarar hon vänligt.

Maskin, skarpt ljus, lins, bort med hår i pannan och så Mona Lisa. Det här blir fint, tänker jag, hon är fin hon, Mona. Sekunder går. Polisen tittar på sin skärm. Ler.

- Och här kommer din bild.

Ridå.

Drömmen om Da Vinci pulvriseras och försvinner i expeditionsrummet, och jag drar en lätt suck, tänker på Therons fenomenala rollporträtt i Monster och stänger sakta jackan.

- Den blir bra, säger jag. Den tar vi.


onsdag, januari 31, 2018

Biohacking

Vagusnerven är min mest intressanta vän just nu. Jag hummar, jag stretchar ögonmusklerna, jag ligger på spikmatta och djupandas om vartannat. Jag föreställer mig ett Happy Heart där inne. Och så tar jag en liten, liten hutt varje morgon.

Vagusnerven löper från min hjärnstam ner genom svalget, hjärtat och diafragman. Tar sig till min lever, mage och mina tarmar. 80 000 nervtrådar i givakt. Typ allt det som är jag, samlat i en enda lång ström av sensitivitet.

Min vagusnerv är stressad. Traumatiserad. Det sa en av de häftigaste människor jag mött på länge för ett litet tag sen. Nu stimulerar jag och släpper efter. Känner strömmar av energi rusa och får blod i fingrar och tår.

Varför har ingen presenterat mig för min vagusnerv förut? Min stomme. Kanske är det stoltheten som en gång låst den i visserligen ack så rakryggat läge, men med envist öronsus, hopbitna käkar och en skyddande rustning över bröstkorgen. Eller rädslan?

Det som ändå kom in utifrån fick skjutas ner. Samlas i hullet under naveln. Men det är slut med det nu. För nu håller vi på att bli sams, nerven och jag.

Och när man är riktigt goda vänner, ja då slappnar man av och öppnar sig för allt det magiska livet rymmer.

torsdag, januari 25, 2018

Gjorde slut

Ibland måste man våga tänka i nya banor.
Ifrågasätta vanor och välkända situationer.
Och man måste väga samman vad man ger ut och vad man får tillbaka.
Beslutet var lätt, men efteråt kände jag mig sorgsen.

Det var ändå här jag fick arbeta med motstånd. Ett motstånd som gjorde mig gott. Det var här svetten kunde bryta ut i pannan men också här som trycket över bröstet lättade. Ja, hela jag blev lättare. Ibland trött, visserligen, men oftast upprymd.

Ändå.
Allt har sin tid tänkte jag.

Och gick sonika iväg och gjorde slut med mitt gym.
Varför betala dyr medlemsavgift när jag bara hinner dit nån gång i månaden?

onsdag, januari 24, 2018

Jag skriver igen

Ja. Jag gör det.
För jag är nu en gång sån. En skrivande människa.
Och jag har saknat min författarlya, mitt tangentbords-forum och min offentliga dagbok.

Jag slutade blogga för att en person (som jag inte ens känner) läste mina texter och använde dem emot mig. Jag la mig platt. Gav en främmande människa rätt att ta bort nåt från mitt liv som faktiskt gjorde mig glad.

Det var då.
Nu är nu.
Allt händer kanske inte av en orsak, men allt som händer kan leda till en insikt. Ge kunskap, mana till handling.
Och så blev det.

Aktiva val.
Aktivt växande.
Aktivt älskande.

Och nu också: aktivt skrivande.

tisdag, maj 09, 2017

Liten status ändå

Så många tankar.
Så mycket som hänt.
Det bubblar över, jag skriver här.
Ändå.

Tänker på all den fantastiska frihet jag ännu har kvar. Men ingen oro, ingen ovisshet. Färgerna är starkare, formerna rikare, konturerna skarpare.

När allt var möjligt fanns också en lätthet som tärde. Som om allt kunde fladdra iväg vart som helst. Vända och vrida sig i de olika kastvindarna. Spridas ut. Skingras.

Nu har energierna samlat sig.
Verkligheten har substans.
Och en sjuhelvetes fördjupning.

Jag visste inte att det skulle gå så enkelt. Vara så självklart. Jag bara seglade in i en hamn och la till. Först efteråt har jag insett hur skyddad jag känner mig. Hur mycket förtöjningarna klarar av. Hur stark förankringen är.

Och jag tänker stackars stackars du som ännu är vilse.

torsdag, februari 23, 2017


Kära läsare och följare.
Nu tar jag paus.

Nej, jag lägger inte ner.
Bloggen är en viktig ventil för mig själv ibland.

Men just nu är verkligheten så stor, så värdefull, så mycket här-och-nu.

Våren är på väg. Äventyr väntar.
Arbetet kommer kräva fokus. Vänner, familj och kärlek fyller min vardag och gör mitt liv till en fest. Livet ska levas levande.

Jag kommer att synas här ibland när berättarlusten faller på.
Tills dess tackar jag dig innerligt, du som läst mig. Oavsett om du intresserat dig för mina texter, vetat vem jag är och därför undrat hur jag har det eller bara ramlat hit av en slump.

söndag, februari 19, 2017

" ... en flytstock i din varma ström ..."

Hur ska man berätta för en människa att oro lägger sig, bara man lyssnar till de egna andetagen, bär sina tvivel ömt i famnen och bygger upp självkärlek med de verktyg livet lär oss att hantera?

Hur kan man tala om för någon att ingen utom man själv har ansvar för att fylla själens tomrum och täppa igen svarta hål?

Och vem är jag att kalla sätta ord på någon annans beteende, karaktärsdrag eller egenheter?

Jag vet bara vad som händer i mitt eget liv just nu.

Värmen som sprider sig.
Lugnet.
Tillförsikten.
Kommunikation i ett äkta och ogrumlat möte; utan missförstånd, maktkamp eller rädsla.

Sakta kryper tilliten fram ur sitt skyddande bo. Osynliga trådar av glädje och innerlighet vävs, färger blir klarare och vardagen mer magisk.

Och ingenting, absolut ingenting, är konstigt, kravfyllt eller krångligt.

tisdag, februari 14, 2017

Kloka män

Just idag är det mycket hjärtan och blommor överallt. 14 februari: ett sätt att sälja lite mer mellan chips & läsk-erbjudanden (mellomånad), innan semlor eller godisägg och när marsipantomtarna blivit för torra. Jag har aldrig riktigt brytt mig. För mig pågår kärlek varje dag, varje stund, varje andetag.

Men låt mig ändå skriva något om män. (Jo, jag älskar mina barn, min flock och mina vänner, men just när det kommer till attraktion dras jag till män. Och gläds med alla former av respekt- och kärleksfulla möten, oavsett kön.)

Det finns flera kloka män i mitt liv just nu. En som jag läser skrev idag:
"Kärleken kostar ingenting. Den lever genom sin egen puls. Vår uppgift är att skala bort lagren som skymmer sikten." 

En annan är min far, han som ständigt utvecklas mot värme och förståelse. Och en tredje, en nära vän, sa något vansinnigt insiktsfullt häromdagen:

"Ska vi skratta tillsammans så ska vi fanimej gråta ihop också."

söndag, februari 12, 2017

Ljuvliga vårsol

Fåglar som vaknat.
Snö som smälter.
Sol mot min panna och lukten av vår i min nos.

Leende.
Lätt.
Fylld av tillförsikt.
Ensam men inte allena.
Tacksam.
Fylld.

Det är här och det är nu och det är ljus och det är växande.

fredag, februari 10, 2017

Längtar

Nä, nu får det banne mig bli varmt snart.

Värmen i en bastu.
Ett hett bad.
I ett famntag.
Eller utsträckt i en solstol nånstans i söder.

Det får blir så.
Snart.
Kanske alltihop.

onsdag, februari 08, 2017

"Hellre ruffset än raffset"

Jag vill inte maskera eller klä ut mig.

Jag vill inte ha ett lager konstgjord smet som täcker min kropp. Vill känna fingertoppar stryka över huden; utan hinder, utan skikt.

Vill inte se på dig genom förlängda ögonfransar eller kyssa dig med färgade läppar. Mitt hår ska dofta vår och virvelvind, inte konstgjord blekning eller krampaktig styling.

Inget ska behövas lyftas eller omformas. Ingen bluff synas när vi vaknar tillsammans efter en natt med troligen för lite sömn men alldeles lagom med lek.

Jag vill möta dig som den jag är. Vandra naken på stranden, hoppa barfota över klipporna, gräva ner fingrarna i det varma gräset.

Ljuset du ser är min filosofi.
Värmen du känner min personlighet.
Närheten som drabbar dig är mitt mod och min mening.

tisdag, februari 07, 2017

Psyduck och jag

Vi smög och svettandes och hukade oss i mörkret iklädda blinkande västar. Vi bar plastvapen med tvåhandsfattning. Röken virvlade, laserstrålarna avslöjade var motståndaren gömde sig och tystnaden var kompakt.

Det gick ut på att meja ner grabbar i 12-års åldern, en och annan förälder samt andra utspridda, rödblinkande motspelare. Det var på lek. Det var vansinnigt roligt.

Och jag lärde mig två saker:
1) I händelse av krig är det dotter N (som vann hela striden) och dotter M (tvåa) som jag ska ty mig till.
2) Själv vill jag skydda, inte jaga eller attackera. När de andra skjutit tusen skott var jag uppe i 162. Jag vaktade boet.

Räkna inte med mig vid fronten alltså. Men jag kramar länge och vårdar kärleksfullt när ni kommer tillbaka.


lördag, februari 04, 2017

Nytränad & nyduschad

Globen syns inte i grådiset. Rugbyplanen ligger öde. Grenarna utanför mitt fönster visar inte det minsta tecken på att börja spira.

Men jag är ljus och lätt. 22 centimeter mindre runt midjan och i fullkomlig harmoni. Mina vita fingrar rimmar dåligt med värmen som pulserar genom kroppen. Det kommer en vår.

Så öppnar jag mig för allt det magiska, välkomnar förändring och förvandling. Om jag tidigare varit i en puppa så bryter jag mig ut nu. Bit för bit av skalet faller bort; så enkelt, så självklart. Dörrar öppnas på vid gavel, allt är möjligt, allt får hända.

Jag är inte rädd.
Jag håller inte igen.
Den balans jag så länge sökt har kommit till mig.
Och jag behövde inte göra mer än att låta strömmen föra mig framåt.

måndag, januari 30, 2017

Sång om en vän

En vän och jag har en tankelek; vi brukar fråga oss med vem vi skulle kunna bestiga ett högt och farligt berg. Idag läste jag en liknande undring: Vilka personer är hälsosamma för dig? De som i ord och handling visar att de alltid vill dig väl. Som står upp för dig och ser det bästa i dig.

Så mycket enklare att surfa lite på ytan, kroniskt söka kickar och slippa det djupa engagemanget. Enklare, ja, men fattigare. Och inget verkligt stöd på en snårig klippbrant.

Idag vet jag vilka människor jag vill ha med mig upp på toppen. Jag vet att jag själv förmår klättra vidare utan att klaga, svika eller ge upp.

Och jag vet också i vems händer jag vågar lägga mitt liv.

Som Vysotskij skriver i sin sång:

Om han går med dig som till strid 
genom smärta och slit, tills ni
står på toppen i saligt rus
– då är han som du ...

fredag, januari 27, 2017

I hamn!

Det spritter och bubblar och jublar.
Jag kan inte sitta still!

Känslan av lätthet.
Lättnad!
Frihet!!

Jag vill öppna en flaska champagne.
(Jag gör det inte, dricker aldrig ensam.)
Jag vill dansa.
(Gör tyvärr inte det heller, av hänsyn till grannen våningen under.)
Jag vill berätta för nån. (Det gör jag!)

535 sidor italiensk opera. Klart.
Nu på svenska, för första gången någonsin.

Detta måste firas.
Och jag gör det stort:
med en ingefärs-shot!

torsdag, januari 26, 2017

Låt oss aldrig vara tiggare

Be aldrig om kärlek.

Projicera inte din längtan på nån annan. Måla inte upp drömbilder, försök inte skapa närhet som inte är möjlig, använd inte tekniker för att binda och hitta inte en människas svaga punkter för att hålla kvar.

Kärlek som inte ges frivilligt, naturligt och helt självklart är inte kärlek. Som jag läste i en bok häromdagen:

"Låt inte separationsångesten vara större än värdet i din egen person."

onsdag, januari 25, 2017

Vardagslyx en vanlig onsdag

Januari. Gråväder. Lön.

Det gick inte att motstå.
Saluhallar är bland det bästa jag vet.
Vid sidan av byggvaruhus och antikvariat.

Strosar, spanar, stannar, samtalar.
Mellan oss en disk, fylld av godsaker.
Det fick bli västerbottenost-fyllda älgfärsbiffar och gräddsås.
Fingrar lite på oljor och kryddor i vackra burkar.
Avstår, väljer istället fin choklad-att-ta-med-på-lördag.
Strosar lite till. Njuter.

En dag ska jag bo utomlands och bara handla över disk.
Eller marknadsstånd.

måndag, januari 23, 2017

Ett stycke poet

Jag är svag för poesi.

Visst. Ord är inte allt; varje människans handling är så mycket mer.
Berättar vem han eller hon är.
Skapar tillit eller misstro.
Blir den sanning du måste förhålla dig till.

Men ändå ...

Ord kan väva en osynlig tråd av kontakt.
De låter något abstrakt, intuitivt och emotionellt ta form.
De bär med sig en större innebörd.

Jag mötte nyligen ett stycke poet:

Ditt intensiva flöde och din lugna andning
Dina ytterligheter
Dina mörka skrymslen och din ljusa framsida ...

Det är vackert.
Oändligt
Vackert.

söndag, januari 22, 2017

Twelve and three quarters

Jag vet att jag skulle kunna marschera, demonstrera, protestera. Vässa mina ord till vapen, hissa humanismens fana och stå rak i stormen. Jag vet att jag är en modig person. Att jag är riddare av den lilla människan. Att jag aldrig kommer acceptera förtryck, förnedring eller förödmjukelse. Jag hatar hierarkier. Och tror varken på nationsgränser, religion eller egoism.

Men jag orkar inte. Där i väst har han svurit sin ed, han som liknar alla de maktmissbrukare vi läst om i historieböckerna och tänkt att; den läxan, den har vi verkligen lärt oss nu.

Istället åker jag utomlands, skrattar med konstnärssjälar, leker Sherlock Holmes och vandrar i en låtsasvärld av magi och trolleri. Kommer hem med en trollstav, tänder ljus som glittrar, förlorar mig i konst och dammiga böcker, rör vid stenar, trä, skinn - äkta, naturligt, självklart. Drömmer om hav, horisont, sol, naken hud, omtänksamhet och närhet.

Hat kan inte driva ut hat, mörker kan inte driva ut mörker ... Så är det sagt och så lever jag. Kärleken är min religion. Ljuset min prästinna.

Det kommer att komma dagar när jag slåss på barrikaden, jag vet.
Men just nu flyr jag in en stund i magin.

onsdag, januari 18, 2017

Tid

Det får ta den tid det tar.
Processer måste pågå organiskt.
Insikter göras utan att forceras.

Jag har inte bråttom.
Jag njuter av varje stund.
Går i egen takt.

Och jag fyller min tid med människor som får mig att skratta. Med äventyr och upplevelser. Med nya intryck och fördjupande samtal. Med lugn. Med det som är värdefullt.

Jag har tid.


onsdag, januari 11, 2017

Mitt i prick

Vissa människor vet precis vad du behöver.

De väntar på en slingrig sommarväg.
De skickar ett enkelt 'godmorgon'-sms.
De stoppar in en flaska bubbel i din kyl.

Eller som dotter M rakt och kärleksfullt sa till mig i morse, när jag svamlade massa meningar, helt och hållet utan innehåll:
"Vad du babblar!"

Så började min dag med ett skratt.

söndag, januari 08, 2017

Också ett slags konstnärsskap

Jag skulpterar om min kropp.

Nyckelbenen är nu fullt synliga, och fascinerat betraktar jag de nya linjerna i spegeln. Raffigt. I sommar blir det axellöst.

Midjan har dykt upp bakom 20 centimeters lösvikt. Och de muskulösa låren är åter en aning mer muskulösa än sladdriga.

Det är roligt.
Idag började jag dessutom snegla på vikterna i gymmet. Tänk om jag skulle skulptera lite bågnande muskler på armar och stjärt ...?

Fast å andra sidan.
Det finns en inre kropp att vårda också.
Och den vackraste, mest viktiga muskel jag har är hjärtat.

fredag, januari 06, 2017

Frid

Hur förhåller vi människor oss till förtal?

Om vi inte har gjort något fel, ska vi då försvara oss? Gå i polemik? Eller är det bättre att bara släppa och gå vidare?

Jag har haft energitjuvar i mitt liv så det räcker. Har fått nog av kränkning och häxprocess. Jag vill inte bjuda in människor i min vardag som inte vill mig gott. Jag vet vad jag väljer.

Men i samhället? Hur möter vi ignorans, okunnighet och angrepp, alla odlade i den mylla vars näring heter osäkerhet och rädsla?
Med kärlek? Ja. Jag tror det.

Så vill jag utvecklas mot godhet, ljus och frid. Låta kärleken fylla mig; kärlek till den som har det svårt, kärleken till den som bär på trauman, kärlek till de osedda, kärleken till människor som kämpar i motvind, som möter sina demoner, som vill bygga, inte riva ner.

Läste detta igår:
"Frid kommer av att minnas att endast kärleken är verklig."

onsdag, januari 04, 2017

Hej då 2016

Du var ett viktigt år för mig.

Jag skulle kunna säga att jag förlorade någon, men jag väljer att istället se att jag fann en väg att gå, som jag inte vågat mig in på förut.

Jag skulle kunna beskriva oändlig trötthet, men väljer att minnas vilka enastående projekt jag fick vistas i, envist och energiskt ta mig igenom och lyckosamt skörda frukterna av.

Jag skulle kunna berätta om min oro för världen, men väljer att fokusera på all den godhet, kärlek och medmänsklighet jag ser runt om mig, och som jag själv försöker leva i.

Jag avslutade året med vänner, lugnt och stillsamt. Jag inledde 2017 med vänner. Och med stilla ensamhet; en timme i en hikki under bar himmel med snöyra runt om, en lång promenad tillsammans med mig själv och en stund i en tomt kapell, jag och pianot, min röst som fyllde hela rummet.

Ljuset är på väg.
Jag är på väg.
Livet är redan här.

tisdag, januari 03, 2017

Tankar, under en stickad mössa

Det finns inga standardmallar för hur man ska leva. Inga recept som punkt för punkt beskriver hur du sköter dina relationer, egna nojor eller vägval.

Kanske var moralen betydligt högre (och ädlare) på den tiden vi satt tysta i kyrkbänkar och lärde oss om synd och paradis. Likväl fanns utfrysning, hämnd och straff – allt på ett mycket omänskligt sätt.

Idag kryssar vi mellan digitala, svår-synliga grynnor, försöker höra våra hjärtslag i en larmande omvärld och gör så hederliga val som möjligt. Vi är individer utan yttre vägledning. Men än nånsin måste vi lyssna inåt.

Förtvivlan, besvikelse och misslyckande kan basuneras ut på sociala medier. Någon, eller några – kanske en helt folkslag – kan få skulden. Vi kan hänga ut varandra, namnge, länka, tagga. Blir vi lättare av det? Gladare? Jo kanske, för kommentarer kan bekräfta och trösta. Bra så, vi behöver alla skyddsnät.

Men om vi istället tar oss själva i handen? Stilla vårdar våra mollstämda hjärtan, låter varje andetag vara en present till jaget; här, varsågod, syre, liv, kraft. Om vi steg för steg går mot självinsikt och självkärlek. Det som ingen kan ta ifrån oss. Ingen präst, ingen psykolog, ingen bästis eller före detta.

Och om vi lyfter blicken en aning. Vi har ingen aning om vad som pågår i dem runt om oss, vilken smärta han eller hon känner, vilket bagage av kaos, förnedring eller traumatiska minnen som någon bär på.

Vi vet bara att vi har ansvar för våra egna liv, vårt eget inre ljus, våra egna aktiva val.

måndag, januari 02, 2017

Lågor

Det kanske är för att jag är söderifrån.
Att jag inte vant mig.
Hos oss är detta en bristvara.

Det kan också vara för att jag har växt upp med sagor & myter och en mamma som skapade förtrollande fantasilandskap i flera dimensioner. Eller för att jag alltid vill vandra intill naturens under.

Men pirret som fyller varje cell, och ruset som tar mina sinnen i besittning, det går inte att beskriva.

Jag fick uppleva det häromkvällen.
En kort, samtidigt oändligt lång, stund.

Lågor i rörelse. I mjuk, innerlig böj.
Varmt, lysande grönt mot mörk bakgrund.
Föreställning i direktsändning.
Just då.
När jag var där.
Som vore jag utvald.

*

Och på andra sidan älven de som rest halva jorden runt för just det här.

Norrsken.




måndag, december 26, 2016

Kokt kräfta filosoferar

Hett bad, värmeljus & tystnad.
Ensam.

Det pulserar vid tinningarna. Armar och ben är tunga.
Hjärtat lätt.

Jag vet.
Det måste vara rent, ogrumlat och värdigt.

Människa möter människa.
Dockar - Går i land - Utforskar.
Belägrar inte, utan ligger tryggt kvar i hamn, i egen farkost.

Så vill jag förankra och förankras.
En gemensam överenskommelse.
Jag vill bli vald. Inte bara för att, för skoj skull, i väntan på.
Inte som tröstfilt eller övergångsobjekt.
Inte för att det är bekvämt att få.

Jag vill välja.
Klokt.

torsdag, december 22, 2016

En stunds frid

Allt vinglade till plötsligt.

Oväntat möte, överraskande utveckling.
Små steg, stora steg, rejäla kliv.
Darrar en aning; på vilket sätt drabbar det mig?

Och så verklighetens slag i ansiktet.
Oväntat. Överraskande.
Darrar och är kolugn på samma gång. Drabbad, helt klart.

Det som händer,
det vi inte vill ska hända,
det vi inte kan värja oss emot.

Vi kan inget göra. Lever en dag i taget.
Små steg, inga stora steg, absolut inga kliv.
Vi tassar, väntar, avvaktar, hoppas och väntar lite till.

Så en kväll läser jag saga för två unga, goda och tillitsfulla flickor.
Pussar den ena på kinden; hon sover redan.
Ska just pussa den andra när hon viskar
"Här, det finns plats bredvid mig."

Jag kryper intill. Nära.
Håller om hennes mjuka kropp.
Låter min andning bli ett med henne.
Fylls av ett enormt inre lugn.

Vad som än händer så finns detta.

Frid.

måndag, december 12, 2016

Insikt

Det är märkligt.
Tankarna snurrar som vanligt.
Men kroppen är alldeles lugn.

Tankar som jag vet än gång gav mig magknip.
Oroliga andetag. Rynkor i pannan.
Och en och annan sömnlös natt.

Nu händer inget.
Det är borta.
Över.

Hur gick det till?
Vem lärde mig detta?
Eller har jag bara blivit klokare av mig själv liksom?

Kanske är det helt enkelt en effekt av den filosofi jag försöker leva efter, varje dag, varje stund. Att alltid fylla mig med ljus och kärleksfullhet. Att fokusera på det som är gott.


Det är en banbrytande insikt.
Jag är fri:
Jag har slutat att älta.

söndag, december 11, 2016

Afton i advent

Glädjen av att få ha musicerat och lekt ihop.
Lyckan över att ha rott ännu ett projekt i hamn.
Känslan av upprymdhet efter ett gott samtal.
Den lätta berusningen efter två glas vin.

Så gick min lördag i musikens och gemenskapens tecken och jag är nu fylld till brädden av värme. Tänk att få ha tillgång till allt det jag har ... Och, inte minst, mig själv.

Jag är en mycket rik människa.

tisdag, december 06, 2016

Jag, en vagabond

Knappt hade jag landat.
Ännu inte packat upp.
Men det bara blev så.
En resa. Två. Ja, tre. När jag ändå höll på.

Så nu ska jag hänga med min kusin konstnären i London, återvända till Södra Paradiset med flocken och möta våren vandrandes i kroatiska berg. Hela jag ler.

För än en gång; liv är rörelse.
Och jag verkar inte kunna sitta still många sekunder ...

söndag, december 04, 2016

"Hon kommer snart att ge sig av, söderut, söderut"

Himlen är kolsvart. Det lätta snöfallet ser nästan rosa ut i gatlyktornas bleka ljus. Väskan är packad, lägenheten städad, bara sopporna återstår.

Nu lämnar jag polcirkel-äventyret och drar söderut.

Musiken klingar ännu i öronen. Jag blev kysst av norrskenet, smekt av bastuvärmen och omsluten av tilliten. Energier flödade, virvlade och la sig till ro.

En kvinna i publiken sa att hon suttit med tårar i ögonen från första till sista stund. Jag var själv förundrad över den starka berättelsen och tighta ensemblen. Vilken resa. Vilket team.

Och så jag själv. Utanför, men ändå inte.
I natt kände jag mig mer hemma än på längre.


torsdag, december 01, 2016

Lite dagbok så här på försenat tåg

Catarina - rakt upp och ner har nu över 200 läsare om dan. Kanske några robotar - men ändå ...

Och jag är usel på att ringa vänner, chatta, berätta. Framför allt på att ringa; har aldrig riktigt klickat med de där telefonerna. Varken då eller nu.

Men ok - jag bloggar! Det får alltså bli en rapport från hon som aldrig hör av sig idag. Du som känner mig blir glad nu. Tror jag. Du som inte bryr dig, sluta läs.

Jo ... Ja. Kära ni; jag skrattar och sliter på samma gång uppe i norr. Genrep imorgon fredag, premiär lördag. Det ser ut att bli en succé - Kulturnyheterna visade inslag på riks-tv häromdagen. Biljetter bokas för fullt, trots advent. Amatörer möter proffs i 1.40 timmar oavbruten musikteater. Underbar historia, humor, lek, lite kärlek och lite längtan. På söndag flyger jag söderut för gott efter detta projekt. En bit av mig blir kvar.

Men just idag har jag hållit föredrag i över två timmar för Skara senioruniversitet. Old style: jag använde blädderblock och whiteboard. Tjoho!

Jag berättade om Konsten att berätta. Om teaterns och operans uppkomst. Om hur man skapar engagemang, om varför vi måste ha kultur och om vad som hände med konstarten år 1947. Sen gled jag över till slottet och tankarna om min verksamhet där. Alla var mycket nöjda. Kunnig och levande, sa de om mig.

Det var roligt, väldigt roligt. Trots lång resa Pajala-Skara tur och retur.

Jag är förundrad över hur mycket bra som finns i mitt liv, hela tiden. Varje dag ett äventyr. Är fylld av lust, energi och tillförsikt på samma gång. Och så måste jag låna klänning av min dotter till festen på lördag. Jag väger nu 12 kilo mindre ...

Kära dagbok, kära vänner.
Förlåt min tystnad.
Men ni lever i mitt hjärta.
Alltid.


onsdag, november 30, 2016

Ögonblick

Jag hör mina andetag.
Lugna, böljande, kravlösa.

Känner puls-slagen.
Ivriga, jämna, fria.

Förnimmer värmen i bröstet.
Sugande, molande strömmar.

Jag lever.
Jag är i rörelse.
Jag växer, förändras, förädlas.

Vad som kommer att hända imorgon, i övermorgon, om en vecka har jag ingen aning om. Men jag tycker om det som pågår. Nu.




tisdag, november 29, 2016

Snurr snurr

Övertryck, virvlar och karuseller i huvudet.

Intryck bearbetas. Glasklara insikter görs. Plötsligt.
Jag begriper och det värker. Djupt inne. Jag hatar det sociala spelet. Kanske just därför blir jag oftast jokern.

Tänker att trygghet är enormt viktigt. För alla.
Och att jag är otränad.

Gång på gång försöker jag somna.
Och lika många gånger myllrar det av bilder, ord och frågor där inne.



söndag, november 27, 2016

Svindlande skönhet

Jag vet inte hur det går till, men ibland blir det bara så.
Fullkomlig skönhet.

Missförstå mig inte, det är inte förälskelse.
Eller förförelse.
Bara hänförelse.

Min blick följer konturerna.
Pannan, näsbenet, kinderna.
Ögonens linjer - smekande - och de djupblåa irisarna.
Läppar som ler.
Försiktiga lockar.

Jag tappar nästan andan.

Är det ett naturväsen jag mött?
Jag vet inte.

Men jag vet att det är den vackraste jag sett.

onsdag, november 23, 2016

Natt i norr

Norrsken ovanför mitt huvud.
Klara stjärnor.
Gnistrande, iskall snö på trädgrenarna.
Knarrande fotsteg mot den vita marken.

Rymden är som en hemlig dansbana där planeter snurrar runt i förutbestämda turer. Omloppsbanor korsar varandra, en komet skär igenom, en stjärna dör.

Jag vill dansa en tur med nån. Spraka. Dras med i en krets som jag inte kan värja mig emot. Sugas in i ett svart hål, bränna mig på solstormar och landa mjukt på okänd mark.

Kom.



söndag, november 20, 2016

Roadtrippin

Finland.
Raka, välskötta vägar.
Höga björkar.
Frusna sjöar.
Snö, snö, snö.

Jag lånade en bil och åkte över gränsen.
Stoppade vid en sjö, kissade i en snödriva och fyllde mig med klar, frisk luft.

Tog mig vidare till en stad som förstått det där med storytelling och upplevde polcirkel-turism i sin mest avancerade form. Tomten pratade svenska och hade träskor av tovad ull och väldigt långt skägg.
Njöt av upplevelsen.
Och friheten, den älskade.

Fri att ge mig av.
Fri att vara den jag är.
Fri att göra det jag vill.
Fri att ta för mig av livet.

tisdag, november 15, 2016

Livet i norr, en betraktelse

Frusen flicka ges liten egen lägenhet tre minuter från teatern. Gott så, behöver tystnad och egen tid.

Men det är tio grader minus norr om polcirkeln. Och gamla element. Teatern kontaktar hyresvärden som skickar man med skiftnyckel. Element luftas. Tack tack, hej då.

Frusen flicka fryser.
Elementen är kalla.
Vinden viner utanför tunna fönster.

Då går flickan in på byggvaruhuset och köper en stor jäkla byggfläkt.

Och nu sitter hon och myser i soffan, lätt rosig om kinderna och med fingrar i färg.

Kan själv.

söndag, november 13, 2016

Three monkeys

Jag ser inte.
Jag hör inte.
Jag talar inte.

Människan som inte mäktade älska sig själv.
Människan som aldrig kunde älska någon annan än sig själv.
Så till sist den som inte förmådde älska överhuvudtaget.

Tre sår att läka.
Tre vägar som valts.
Tre bekvämlighetslinor att hålla fast i.

Så snurrar mina tankar bakåt, inåt, runtom, utåt och framåt.
Och jag tänker att jag alltid ska våga se, höra och tala.
Hur mycket som än går mig emot.

Det enda jag kan förlora är min stolthet.