tisdag, maj 09, 2017

Liten status ändå

Så många tankar.
Så mycket som hänt.
Det bubblar över, jag skriver här.
Ändå.

Tänker på all den fantastiska frihet jag ännu har kvar. Men ingen oro, ingen ovisshet. Färgerna är starkare, formerna rikare, konturerna skarpare.

När allt var möjligt fanns också en lätthet som tärde. Som om allt kunde fladdra iväg vart som helst. Vända och vrida sig i de olika kastvindarna. Spridas ut. Skingras.

Nu har energierna samlat sig.
Verkligheten har substans.
Och en sjuhelvetes fördjupning.

Jag visste inte att det skulle gå så enkelt. Vara så självklart. Jag bara seglade in i en hamn och la till. Först efteråt har jag insett hur skyddad jag känner mig. Hur mycket förtöjningarna klarar av. Hur stark förankringen är.

Och jag tänker stackars stackars du som ännu är vilse.

torsdag, februari 23, 2017


Kära läsare och följare.
Nu tar jag paus.

Nej, jag lägger inte ner.
Bloggen är en viktig ventil för mig själv ibland.

Men just nu är verkligheten så stor, så värdefull, så mycket här-och-nu.

Våren är på väg. Äventyr väntar.
Arbetet kommer kräva fokus. Vänner, familj och kärlek fyller min vardag och gör mitt liv till en fest. Livet ska levas levande.

Jag kommer att synas här ibland när berättarlusten faller på.
Tills dess tackar jag dig innerligt, du som läst mig. Oavsett om du intresserat dig för mina texter, vetat vem jag är och därför undrat hur jag har det eller bara ramlat hit av en slump.

söndag, februari 19, 2017

" ... en flytstock i din varma ström ..."

Hur ska man berätta för en människa att oro lägger sig, bara man lyssnar till de egna andetagen, bär sina tvivel ömt i famnen och bygger upp självkärlek med de verktyg livet lär oss att hantera?

Hur kan man tala om för någon att ingen utom man själv har ansvar för att fylla själens tomrum och täppa igen svarta hål?

Och vem är jag att kalla sätta ord på någon annans beteende, karaktärsdrag eller egenheter?

Jag vet bara vad som händer i mitt eget liv just nu.

Värmen som sprider sig.
Lugnet.
Tillförsikten.
Kommunikation i ett äkta och ogrumlat möte; utan missförstånd, maktkamp eller rädsla.

Sakta kryper tilliten fram ur sitt skyddande bo. Osynliga trådar av glädje och innerlighet vävs, färger blir klarare och vardagen mer magisk.

Och ingenting, absolut ingenting, är konstigt, kravfyllt eller krångligt.

tisdag, februari 14, 2017

Kloka män

Just idag är det mycket hjärtan och blommor överallt. 14 februari: ett sätt att sälja lite mer mellan chips & läsk-erbjudanden (mellomånad), innan semlor eller godisägg och när marsipantomtarna blivit för torra. Jag har aldrig riktigt brytt mig. För mig pågår kärlek varje dag, varje stund, varje andetag.

Men låt mig ändå skriva något om män. (Jo, jag älskar mina barn, min flock och mina vänner, men just när det kommer till attraktion dras jag till män. Och gläds med alla former av respekt- och kärleksfulla möten, oavsett kön.)

Det finns flera kloka män i mitt liv just nu. En som jag läser skrev idag:
"Kärleken kostar ingenting. Den lever genom sin egen puls. Vår uppgift är att skala bort lagren som skymmer sikten." 

En annan är min far, han som ständigt utvecklas mot värme och förståelse. Och en tredje, en nära vän, sa något vansinnigt insiktsfullt häromdagen:

"Ska vi skratta tillsammans så ska vi fanimej gråta ihop också."

söndag, februari 12, 2017

Ljuvliga vårsol

Fåglar som vaknat.
Snö som smälter.
Sol mot min panna och lukten av vår i min nos.

Leende.
Lätt.
Fylld av tillförsikt.
Ensam men inte allena.
Tacksam.
Fylld.

Det är här och det är nu och det är ljus och det är växande.

fredag, februari 10, 2017

Längtar

Nä, nu får det banne mig bli varmt snart.

Värmen i en bastu.
Ett hett bad.
I ett famntag.
Eller utsträckt i en solstol nånstans i söder.

Det får blir så.
Snart.
Kanske alltihop.

onsdag, februari 08, 2017

"Hellre ruffset än raffset"

Jag vill inte maskera eller klä ut mig.

Jag vill inte ha ett lager konstgjord smet som täcker min kropp. Vill känna fingertoppar stryka över huden; utan hinder, utan skikt.

Vill inte se på dig genom förlängda ögonfransar eller kyssa dig med färgade läppar. Mitt hår ska dofta vår och virvelvind, inte konstgjord blekning eller krampaktig styling.

Inget ska behövas lyftas eller omformas. Ingen bluff synas när vi vaknar tillsammans efter en natt med troligen för lite sömn men alldeles lagom med lek.

Jag vill möta dig som den jag är. Vandra naken på stranden, hoppa barfota över klipporna, gräva ner fingrarna i det varma gräset.

Ljuset du ser är min filosofi.
Värmen du känner min personlighet.
Närheten som drabbar dig är mitt mod och min mening.

tisdag, februari 07, 2017

Psyduck och jag

Vi smög och svettandes och hukade oss i mörkret iklädda blinkande västar. Vi bar plastvapen med tvåhandsfattning. Röken virvlade, laserstrålarna avslöjade var motståndaren gömde sig och tystnaden var kompakt.

Det gick ut på att meja ner grabbar i 12-års åldern, en och annan förälder samt andra utspridda, rödblinkande motspelare. Det var på lek. Det var vansinnigt roligt.

Och jag lärde mig två saker:
1) I händelse av krig är det dotter N (som vann hela striden) och dotter M (tvåa) som jag ska ty mig till.
2) Själv vill jag skydda, inte jaga eller attackera. När de andra skjutit tusen skott var jag uppe i 162. Jag vaktade boet.

Räkna inte med mig vid fronten alltså. Men jag kramar länge och vårdar kärleksfullt när ni kommer tillbaka.


lördag, februari 04, 2017

Nytränad & nyduschad

Globen syns inte i grådiset. Rugbyplanen ligger öde. Grenarna utanför mitt fönster visar inte det minsta tecken på att börja spira.

Men jag är ljus och lätt. 22 centimeter mindre runt midjan och i fullkomlig harmoni. Mina vita fingrar rimmar dåligt med värmen som pulserar genom kroppen. Det kommer en vår.

Så öppnar jag mig för allt det magiska, välkomnar förändring och förvandling. Om jag tidigare varit i en puppa så bryter jag mig ut nu. Bit för bit av skalet faller bort; så enkelt, så självklart. Dörrar öppnas på vid gavel, allt är möjligt, allt får hända.

Jag är inte rädd.
Jag håller inte igen.
Den balans jag så länge sökt har kommit till mig.
Och jag behövde inte göra mer än att låta strömmen föra mig framåt.

måndag, januari 30, 2017

Sång om en vän

En vän och jag har en tankelek; vi brukar fråga oss med vem vi skulle kunna bestiga ett högt och farligt berg. Idag läste jag en liknande undring: Vilka personer är hälsosamma för dig? De som i ord och handling visar att de alltid vill dig väl. Som står upp för dig och ser det bästa i dig.

Så mycket enklare att surfa lite på ytan, kroniskt söka kickar och slippa det djupa engagemanget. Enklare, ja, men fattigare. Och inget verkligt stöd på en snårig klippbrant.

Idag vet jag vilka människor jag vill ha med mig upp på toppen. Jag vet att jag själv förmår klättra vidare utan att klaga, svika eller ge upp.

Och jag vet också i vems händer jag vågar lägga mitt liv.

Som Vysotskij skriver i sin sång:

Om han går med dig som till strid 
genom smärta och slit, tills ni
står på toppen i saligt rus
– då är han som du ...

fredag, januari 27, 2017

I hamn!

Det spritter och bubblar och jublar.
Jag kan inte sitta still!

Känslan av lätthet.
Lättnad!
Frihet!!

Jag vill öppna en flaska champagne.
(Jag gör det inte, dricker aldrig ensam.)
Jag vill dansa.
(Gör tyvärr inte det heller, av hänsyn till grannen våningen under.)
Jag vill berätta för nån. (Det gör jag!)

535 sidor italiensk opera. Klart.
Nu på svenska, för första gången någonsin.

Detta måste firas.
Och jag gör det stort:
med en ingefärs-shot!

torsdag, januari 26, 2017

Låt oss aldrig vara tiggare

Be aldrig om kärlek.

Projicera inte din längtan på nån annan. Måla inte upp drömbilder, försök inte skapa närhet som inte är möjlig, använd inte tekniker för att binda och hitta inte en människas svaga punkter för att hålla kvar.

Kärlek som inte ges frivilligt, naturligt och helt självklart är inte kärlek. Som jag läste i en bok häromdagen:

"Låt inte separationsångesten vara större än värdet i din egen person."

onsdag, januari 25, 2017

Vardagslyx en vanlig onsdag

Januari. Gråväder. Lön.

Det gick inte att motstå.
Saluhallar är bland det bästa jag vet.
Vid sidan av byggvaruhus och antikvariat.

Strosar, spanar, stannar, samtalar.
Mellan oss en disk, fylld av godsaker.
Det fick bli västerbottenost-fyllda älgfärsbiffar och gräddsås.
Fingrar lite på oljor och kryddor i vackra burkar.
Avstår, väljer istället fin choklad-att-ta-med-på-lördag.
Strosar lite till. Njuter.

En dag ska jag bo utomlands och bara handla över disk.
Eller marknadsstånd.

måndag, januari 23, 2017

Ett stycke poet

Jag är svag för poesi.

Visst. Ord är inte allt; varje människans handling är så mycket mer.
Berättar vem han eller hon är.
Skapar tillit eller misstro.
Blir den sanning du måste förhålla dig till.

Men ändå ...

Ord kan väva en osynlig tråd av kontakt.
De låter något abstrakt, intuitivt och emotionellt ta form.
De bär med sig en större innebörd.

Jag mötte nyligen ett stycke poet:

Ditt intensiva flöde och din lugna andning
Dina ytterligheter
Dina mörka skrymslen och din ljusa framsida ...

Det är vackert.
Oändligt
Vackert.

söndag, januari 22, 2017

Twelve and three quarters

Jag vet att jag skulle kunna marschera, demonstrera, protestera. Vässa mina ord till vapen, hissa humanismens fana och stå rak i stormen. Jag vet att jag är en modig person. Att jag är riddare av den lilla människan. Att jag aldrig kommer acceptera förtryck, förnedring eller förödmjukelse. Jag hatar hierarkier. Och tror varken på nationsgränser, religion eller egoism.

Men jag orkar inte. Där i väst har han svurit sin ed, han som liknar alla de maktmissbrukare vi läst om i historieböckerna och tänkt att; den läxan, den har vi verkligen lärt oss nu.

Istället åker jag utomlands, skrattar med konstnärssjälar, leker Sherlock Holmes och vandrar i en låtsasvärld av magi och trolleri. Kommer hem med en trollstav, tänder ljus som glittrar, förlorar mig i konst och dammiga böcker, rör vid stenar, trä, skinn - äkta, naturligt, självklart. Drömmer om hav, horisont, sol, naken hud, omtänksamhet och närhet.

Hat kan inte driva ut hat, mörker kan inte driva ut mörker ... Så är det sagt och så lever jag. Kärleken är min religion. Ljuset min prästinna.

Det kommer att komma dagar när jag slåss på barrikaden, jag vet.
Men just nu flyr jag in en stund i magin.

onsdag, januari 18, 2017

Tid

Det får ta den tid det tar.
Processer måste pågå organiskt.
Insikter göras utan att forceras.

Jag har inte bråttom.
Jag njuter av varje stund.
Går i egen takt.

Och jag fyller min tid med människor som får mig att skratta. Med äventyr och upplevelser. Med nya intryck och fördjupande samtal. Med lugn. Med det som är värdefullt.

Jag har tid.


onsdag, januari 11, 2017

Mitt i prick

Vissa människor vet precis vad du behöver.

De väntar på en slingrig sommarväg.
De skickar ett enkelt 'godmorgon'-sms.
De stoppar in en flaska bubbel i din kyl.

Eller som dotter M rakt och kärleksfullt sa till mig i morse, när jag svamlade massa meningar, helt och hållet utan innehåll:
"Vad du babblar!"

Så började min dag med ett skratt.

söndag, januari 08, 2017

Också ett slags konstnärsskap

Jag skulpterar om min kropp.

Nyckelbenen är nu fullt synliga, och fascinerat betraktar jag de nya linjerna i spegeln. Raffigt. I sommar blir det axellöst.

Midjan har dykt upp bakom 20 centimeters lösvikt. Och de muskulösa låren är åter en aning mer muskulösa än sladdriga.

Det är roligt.
Idag började jag dessutom snegla på vikterna i gymmet. Tänk om jag skulle skulptera lite bågnande muskler på armar och stjärt ...?

Fast å andra sidan.
Det finns en inre kropp att vårda också.
Och den vackraste, mest viktiga muskel jag har är hjärtat.

fredag, januari 06, 2017

Frid

Hur förhåller vi människor oss till förtal?

Om vi inte har gjort något fel, ska vi då försvara oss? Gå i polemik? Eller är det bättre att bara släppa och gå vidare?

Jag har haft energitjuvar i mitt liv så det räcker. Har fått nog av kränkning och häxprocess. Jag vill inte bjuda in människor i min vardag som inte vill mig gott. Jag vet vad jag väljer.

Men i samhället? Hur möter vi ignorans, okunnighet och angrepp, alla odlade i den mylla vars näring heter osäkerhet och rädsla?
Med kärlek? Ja. Jag tror det.

Så vill jag utvecklas mot godhet, ljus och frid. Låta kärleken fylla mig; kärlek till den som har det svårt, kärleken till den som bär på trauman, kärlek till de osedda, kärleken till människor som kämpar i motvind, som möter sina demoner, som vill bygga, inte riva ner.

Läste detta igår:
"Frid kommer av att minnas att endast kärleken är verklig."

onsdag, januari 04, 2017

Hej då 2016

Du var ett viktigt år för mig.

Jag skulle kunna säga att jag förlorade någon, men jag väljer att istället se att jag fann en väg att gå, som jag inte vågat mig in på förut.

Jag skulle kunna beskriva oändlig trötthet, men väljer att minnas vilka enastående projekt jag fick vistas i, envist och energiskt ta mig igenom och lyckosamt skörda frukterna av.

Jag skulle kunna berätta om min oro för världen, men väljer att fokusera på all den godhet, kärlek och medmänsklighet jag ser runt om mig, och som jag själv försöker leva i.

Jag avslutade året med vänner, lugnt och stillsamt. Jag inledde 2017 med vänner. Och med stilla ensamhet; en timme i en hikki under bar himmel med snöyra runt om, en lång promenad tillsammans med mig själv och en stund i en tomt kapell, jag och pianot, min röst som fyllde hela rummet.

Ljuset är på väg.
Jag är på väg.
Livet är redan här.

tisdag, januari 03, 2017

Tankar, under en stickad mössa

Det finns inga standardmallar för hur man ska leva. Inga recept som punkt för punkt beskriver hur du sköter dina relationer, egna nojor eller vägval.

Kanske var moralen betydligt högre (och ädlare) på den tiden vi satt tysta i kyrkbänkar och lärde oss om synd och paradis. Likväl fanns utfrysning, hämnd och straff – allt på ett mycket omänskligt sätt.

Idag kryssar vi mellan digitala, svår-synliga grynnor, försöker höra våra hjärtslag i en larmande omvärld och gör så hederliga val som möjligt. Vi är individer utan yttre vägledning. Men än nånsin måste vi lyssna inåt.

Förtvivlan, besvikelse och misslyckande kan basuneras ut på sociala medier. Någon, eller några – kanske en helt folkslag – kan få skulden. Vi kan hänga ut varandra, namnge, länka, tagga. Blir vi lättare av det? Gladare? Jo kanske, för kommentarer kan bekräfta och trösta. Bra så, vi behöver alla skyddsnät.

Men om vi istället tar oss själva i handen? Stilla vårdar våra mollstämda hjärtan, låter varje andetag vara en present till jaget; här, varsågod, syre, liv, kraft. Om vi steg för steg går mot självinsikt och självkärlek. Det som ingen kan ta ifrån oss. Ingen präst, ingen psykolog, ingen bästis eller före detta.

Och om vi lyfter blicken en aning. Vi har ingen aning om vad som pågår i dem runt om oss, vilken smärta han eller hon känner, vilket bagage av kaos, förnedring eller traumatiska minnen som någon bär på.

Vi vet bara att vi har ansvar för våra egna liv, vårt eget inre ljus, våra egna aktiva val.

måndag, januari 02, 2017

Lågor

Det kanske är för att jag är söderifrån.
Att jag inte vant mig.
Hos oss är detta en bristvara.

Det kan också vara för att jag har växt upp med sagor & myter och en mamma som skapade förtrollande fantasilandskap i flera dimensioner. Eller för att jag alltid vill vandra intill naturens under.

Men pirret som fyller varje cell, och ruset som tar mina sinnen i besittning, det går inte att beskriva.

Jag fick uppleva det häromkvällen.
En kort, samtidigt oändligt lång, stund.

Lågor i rörelse. I mjuk, innerlig böj.
Varmt, lysande grönt mot mörk bakgrund.
Föreställning i direktsändning.
Just då.
När jag var där.
Som vore jag utvald.

*

Och på andra sidan älven de som rest halva jorden runt för just det här.

Norrsken.




måndag, december 26, 2016

Kokt kräfta filosoferar

Hett bad, värmeljus & tystnad.
Ensam.

Det pulserar vid tinningarna. Armar och ben är tunga.
Hjärtat lätt.

Jag vet.
Det måste vara rent, ogrumlat och värdigt.

Människa möter människa.
Dockar - Går i land - Utforskar.
Belägrar inte, utan ligger tryggt kvar i hamn, i egen farkost.

Så vill jag förankra och förankras.
En gemensam överenskommelse.
Jag vill bli vald. Inte bara för att, för skoj skull, i väntan på.
Inte som tröstfilt eller övergångsobjekt.
Inte för att det är bekvämt att få.

Jag vill välja.
Klokt.

torsdag, december 22, 2016

En stunds frid

Allt vinglade till plötsligt.

Oväntat möte, överraskande utveckling.
Små steg, stora steg, rejäla kliv.
Darrar en aning; på vilket sätt drabbar det mig?

Och så verklighetens slag i ansiktet.
Oväntat. Överraskande.
Darrar och är kolugn på samma gång. Drabbad, helt klart.

Det som händer,
det vi inte vill ska hända,
det vi inte kan värja oss emot.

Vi kan inget göra. Lever en dag i taget.
Små steg, inga stora steg, absolut inga kliv.
Vi tassar, väntar, avvaktar, hoppas och väntar lite till.

Så en kväll läser jag saga för två unga, goda och tillitsfulla flickor.
Pussar den ena på kinden; hon sover redan.
Ska just pussa den andra när hon viskar
"Här, det finns plats bredvid mig."

Jag kryper intill. Nära.
Håller om hennes mjuka kropp.
Låter min andning bli ett med henne.
Fylls av ett enormt inre lugn.

Vad som än händer så finns detta.

Frid.

måndag, december 12, 2016

Insikt

Det är märkligt.
Tankarna snurrar som vanligt.
Men kroppen är alldeles lugn.

Tankar som jag vet än gång gav mig magknip.
Oroliga andetag. Rynkor i pannan.
Och en och annan sömnlös natt.

Nu händer inget.
Det är borta.
Över.

Hur gick det till?
Vem lärde mig detta?
Eller har jag bara blivit klokare av mig själv liksom?

Kanske är det helt enkelt en effekt av den filosofi jag försöker leva efter, varje dag, varje stund. Att alltid fylla mig med ljus och kärleksfullhet. Att fokusera på det som är gott.


Det är en banbrytande insikt.
Jag är fri:
Jag har slutat att älta.

söndag, december 11, 2016

Afton i advent

Glädjen av att få ha musicerat och lekt ihop.
Lyckan över att ha rott ännu ett projekt i hamn.
Känslan av upprymdhet efter ett gott samtal.
Den lätta berusningen efter två glas vin.

Så gick min lördag i musikens och gemenskapens tecken och jag är nu fylld till brädden av värme. Tänk att få ha tillgång till allt det jag har ... Och, inte minst, mig själv.

Jag är en mycket rik människa.

tisdag, december 06, 2016

Jag, en vagabond

Knappt hade jag landat.
Ännu inte packat upp.
Men det bara blev så.
En resa. Två. Ja, tre. När jag ändå höll på.

Så nu ska jag hänga med min kusin konstnären i London, återvända till Södra Paradiset med flocken och möta våren vandrandes i kroatiska berg. Hela jag ler.

För än en gång; liv är rörelse.
Och jag verkar inte kunna sitta still många sekunder ...

söndag, december 04, 2016

"Hon kommer snart att ge sig av, söderut, söderut"

Himlen är kolsvart. Det lätta snöfallet ser nästan rosa ut i gatlyktornas bleka ljus. Väskan är packad, lägenheten städad, bara sopporna återstår.

Nu lämnar jag polcirkel-äventyret och drar söderut.

Musiken klingar ännu i öronen. Jag blev kysst av norrskenet, smekt av bastuvärmen och omsluten av tilliten. Energier flödade, virvlade och la sig till ro.

En kvinna i publiken sa att hon suttit med tårar i ögonen från första till sista stund. Jag var själv förundrad över den starka berättelsen och tighta ensemblen. Vilken resa. Vilket team.

Och så jag själv. Utanför, men ändå inte.
I natt kände jag mig mer hemma än på längre.


torsdag, december 01, 2016

Lite dagbok så här på försenat tåg

Catarina - rakt upp och ner har nu över 200 läsare om dan. Kanske några robotar - men ändå ...

Och jag är usel på att ringa vänner, chatta, berätta. Framför allt på att ringa; har aldrig riktigt klickat med de där telefonerna. Varken då eller nu.

Men ok - jag bloggar! Det får alltså bli en rapport från hon som aldrig hör av sig idag. Du som känner mig blir glad nu. Tror jag. Du som inte bryr dig, sluta läs.

Jo ... Ja. Kära ni; jag skrattar och sliter på samma gång uppe i norr. Genrep imorgon fredag, premiär lördag. Det ser ut att bli en succé - Kulturnyheterna visade inslag på riks-tv häromdagen. Biljetter bokas för fullt, trots advent. Amatörer möter proffs i 1.40 timmar oavbruten musikteater. Underbar historia, humor, lek, lite kärlek och lite längtan. På söndag flyger jag söderut för gott efter detta projekt. En bit av mig blir kvar.

Men just idag har jag hållit föredrag i över två timmar för Skara senioruniversitet. Old style: jag använde blädderblock och whiteboard. Tjoho!

Jag berättade om Konsten att berätta. Om teaterns och operans uppkomst. Om hur man skapar engagemang, om varför vi måste ha kultur och om vad som hände med konstarten år 1947. Sen gled jag över till slottet och tankarna om min verksamhet där. Alla var mycket nöjda. Kunnig och levande, sa de om mig.

Det var roligt, väldigt roligt. Trots lång resa Pajala-Skara tur och retur.

Jag är förundrad över hur mycket bra som finns i mitt liv, hela tiden. Varje dag ett äventyr. Är fylld av lust, energi och tillförsikt på samma gång. Och så måste jag låna klänning av min dotter till festen på lördag. Jag väger nu 12 kilo mindre ...

Kära dagbok, kära vänner.
Förlåt min tystnad.
Men ni lever i mitt hjärta.
Alltid.


onsdag, november 30, 2016

Ögonblick

Jag hör mina andetag.
Lugna, böljande, kravlösa.

Känner puls-slagen.
Ivriga, jämna, fria.

Förnimmer värmen i bröstet.
Sugande, molande strömmar.

Jag lever.
Jag är i rörelse.
Jag växer, förändras, förädlas.

Vad som kommer att hända imorgon, i övermorgon, om en vecka har jag ingen aning om. Men jag tycker om det som pågår. Nu.




tisdag, november 29, 2016

Snurr snurr

Övertryck, virvlar och karuseller i huvudet.

Intryck bearbetas. Glasklara insikter görs. Plötsligt.
Jag begriper och det värker. Djupt inne. Jag hatar det sociala spelet. Kanske just därför blir jag oftast jokern.

Tänker att trygghet är enormt viktigt. För alla.
Och att jag är otränad.

Gång på gång försöker jag somna.
Och lika många gånger myllrar det av bilder, ord och frågor där inne.



söndag, november 27, 2016

Svindlande skönhet

Jag vet inte hur det går till, men ibland blir det bara så.
Fullkomlig skönhet.

Missförstå mig inte, det är inte förälskelse.
Eller förförelse.
Bara hänförelse.

Min blick följer konturerna.
Pannan, näsbenet, kinderna.
Ögonens linjer - smekande - och de djupblåa irisarna.
Läppar som ler.
Försiktiga lockar.

Jag tappar nästan andan.

Är det ett naturväsen jag mött?
Jag vet inte.

Men jag vet att det är den vackraste jag sett.

onsdag, november 23, 2016

Natt i norr

Norrsken ovanför mitt huvud.
Klara stjärnor.
Gnistrande, iskall snö på trädgrenarna.
Knarrande fotsteg mot den vita marken.

Rymden är som en hemlig dansbana där planeter snurrar runt i förutbestämda turer. Omloppsbanor korsar varandra, en komet skär igenom, en stjärna dör.

Jag vill dansa en tur med nån. Spraka. Dras med i en krets som jag inte kan värja mig emot. Sugas in i ett svart hål, bränna mig på solstormar och landa mjukt på okänd mark.

Kom.



söndag, november 20, 2016

Roadtrippin

Finland.
Raka, välskötta vägar.
Höga björkar.
Frusna sjöar.
Snö, snö, snö.

Jag lånade en bil och åkte över gränsen.
Stoppade vid en sjö, kissade i en snödriva och fyllde mig med klar, frisk luft.

Tog mig vidare till en stad som förstått det där med storytelling och upplevde polcirkel-turism i sin mest avancerade form. Tomten pratade svenska och hade träskor av tovad ull och väldigt långt skägg.
Njöt av upplevelsen.
Och friheten, den älskade.

Fri att ge mig av.
Fri att vara den jag är.
Fri att göra det jag vill.
Fri att ta för mig av livet.

tisdag, november 15, 2016

Livet i norr, en betraktelse

Frusen flicka ges liten egen lägenhet tre minuter från teatern. Gott så, behöver tystnad och egen tid.

Men det är tio grader minus norr om polcirkeln. Och gamla element. Teatern kontaktar hyresvärden som skickar man med skiftnyckel. Element luftas. Tack tack, hej då.

Frusen flicka fryser.
Elementen är kalla.
Vinden viner utanför tunna fönster.

Då går flickan in på byggvaruhuset och köper en stor jäkla byggfläkt.

Och nu sitter hon och myser i soffan, lätt rosig om kinderna och med fingrar i färg.

Kan själv.

söndag, november 13, 2016

Three monkeys

Jag ser inte.
Jag hör inte.
Jag talar inte.

Människan som inte mäktade älska sig själv.
Människan som aldrig kunde älska någon annan än sig själv.
Så till sist den som inte förmådde älska överhuvudtaget.

Tre sår att läka.
Tre vägar som valts.
Tre bekvämlighetslinor att hålla fast i.

Så snurrar mina tankar bakåt, inåt, runtom, utåt och framåt.
Och jag tänker att jag alltid ska våga se, höra och tala.
Hur mycket som än går mig emot.

Det enda jag kan förlora är min stolthet.

torsdag, november 10, 2016

Svart dag blev vit

Jag blev arg. Uppgiven. Förbannad. Rädd. Kall.
Allt på samma gång.

Det sista lilla hopp jag hade för att världspolitiken inte skulle vridas tillbaka till murar, gränsdragning, vi-versus-dom, sköt-dig-själv & skyll-dig-själv-anda försvann när stormakten USA nu fått en högerextrem självgod kapitalist vid rodret.

SD passade på att poängtera att framtiden hör sanningssägarna till; de som vågar stå för att krigsdrabbade människor faktiskt får reda ut det där själva. Modigt och rättrådigt. Vi har nog med vårt eget, för se själva hur eländigt det är i vårt hörn av världen.

Le Pen och Putin gratulerade. Själv vilade ett tungt åskmoln över min huvud hela dan, vilket gick ut över dagens arbete. Förlåt mig.

Sen flög jag hem.

Lämnade minus 16 och lätt snötäcke och flög till nollgradigt "snökaos". Tänkte att det bara var vanlig fjollträsk-överdrift, tills jag såg drivorna, högre än de stillastående bussarna. Kaos ja. Men ett rättvist sådant. Alla drabbades lika mycket. Alla försökte hjälpa varandra, hitta lösningar, ställa upp.

Samtliga bussar inställda. Alltså en halv mil av förortsgator innan jag skulle nå min egen varma vrå.

Så jag vandrade stilla, dragandes min rullväska, genom ett vansinnigt vackert vinterland. Mjuk snö som lyste upp och dämpade på samma gång. Tystnad. Lugn. Lätt snödis. Flera som gick, alla sakta för att inte falla. Ett 'hej' då och då. Ett 'är allt ok'? En hjälpande hand när någon halkat omkull.

Till sist räddande lyktor och älskade dotter M vid ratten. Vi körde smågator hem, med snöbolls-bilar på varje sida, höga vallar och guppig smal vägremsa. En alpby. Varje stor korsning var fylld av stillastående bilar, blinkande polisljus och bärgare som säkert inte ätit sen i morse.

Den svarta dagen blev vit.
Människor visade omtanke, medmänsklighet och empati.

Och jag somnade gott, fullt och fast övertygad om

att det enda
som
kan vända
utvecklingen

är


kärlek.



söndag, november 06, 2016

IRL

Jag vill inte vara en annons.
Jag vill vara varma läppar mot din kind.

Jag vill inte ha ett alias.
Jag vill dela minnen och berättelser.

Jag låter mig inte beskrivas med ett begränsat antal tecken.
Jag är en carneval, en oas i öknen och en eldstad för din frusna själ.

Om du bara saknade mig, en liten liten aning ...


lördag, november 05, 2016

Bill & Bull

Det var över 30 år sen, men vi hade så vansinnigt roligt på den tiden.

Jag vet egentligen inte hur vi lyckades vara heltidsstudenter, halvtidsarbetande (jag), i relation (hon), och samtidigt skapa och genomföra alla dessa projekt som vi höll på med, ideligen. Uppsättning efter uppsättning. Upptåg efter upptåg. (Henry Morgan pratade om att hyra Södra Teatern i Östergrens bok. Jag gjorde det.)

Igår lagade jag mitt livs första cevich, öppnade en flaska vitt och lät Damien Rice smeka mig i bakgrunden. Sen, när hon kommit, pratade vi oavbrutet hela middagen. Ljuslågorna fladdrade, och det var som om inget vatten alls runnit under broarna, eller hur man nu säger.

Senare på kvällen satte vi på filmade shower från 80-talets mitt. Såg oss själva som 23-åringar. Kände igen kroppsspråk och frisyrer men fasades över klädstilen. Mindes människor, låtar, stämningar.

Skrattandes - lätt förfärade men än mer imponerade - såg vi ungdomens kreativitet, flöde och skicklighet. Idéer 'outside the box'. Påhitt. Smarta lappkast. Roliga infall.

Jag minns att jag på den tiden kände mig ful, medioker och fånig. Men det jag såg på filmerna var ett alldeles lysande och charmigt dynamitpaket, med guppande lockar och stor närvaro i allt. En artist med sång, dans och teater i varenda cell av sin kropp.

Och så leken.

Idag är det på riktigt. Jag är proffs, jag gör uppsättningar och evenemang mot betalning numera. Jag finns på wikipedia och har figurerat i TV, radio och tidningar. Men leken ... Den är densamma.

Och kanske blir jag aldrig äldre än 23 ändå ...

torsdag, november 03, 2016

Godnatt min stuga

Så kom den där dagen som alltid blir som ett bokslut, ett lite sorgset avsked och en känsla av avklarat uppdrag på samma gång.

Textilier packas hem, vatten & el stängs av och kylen töms.

På ängen nedanför eldar grannen kvistar och löv.
Luften är klar och alldeles orörlig.
Jag hade kunnat krypa in under en trädrot och stanna tills tjälen gått ur jorden på nytt.

Men jag lämnar.
Låser huset.
Låser bod-dörrarna.
Rullar nerför backen.
Vänder mig om.
Älskar.

Sen sporrar jag min vita springare över sundet, håret fladdrar som ljusa strålar mot stålgrå himmel, motorn fräser likt en panter och jag vet att allt finns kvar, allt väntar på mig och snart, alldeles snart kommer jag ut igen till brasdoft och solsmek.

onsdag, november 02, 2016

Muminmånad

Knockad av vintertiden.
Sänkt av mörkret.
Däckad av kylan.

Det är nu jag vill rulla ihop mig som ett litet knytt och låta dig lägga en varm filt över mig. Kanske sitter du en stund och nynnar lite vid min sida. Kanske kryper du helt enkelt ner och värmer mina kalla tår. Kanhända stryker du mig över håret, killar mig stilla på ryggen och låter mig vara liten och orkeslös och alldeles precis just den jag är.

Eller ... vi värmer varandra.
Så gör vi.

Och när vi sen tittar upp från vår vintervila har ljuset återvänt.

tisdag, november 01, 2016

Höstprojektet - en uppdatering

"Du sköter dig exemplariskt" sa min hälsocoach.

Och ja, mitt höstprojekt pågår.
So good so far: nio kilo mindre på vågen, 14 centimeter mindre runt midjan.
Mer smidig, mer fast, mer stark.
Mindre skit, både utanpå och inuti.

Runt om varma, kloka, ömsinta människor.
Jag väljer bara det som ger, inte tar.
Om inte det som tar är det som tar fettmassa det vill säga.
;-)

söndag, oktober 30, 2016

Ensam i soffan

Mitt vardagsrum fylls av det lysande oktoberljuset. Böcker, konst och milda färger runt om förmedlar lugn och förankring. På  det slitna bordet framför mig en stor balja te och en bok med arabisk poesi. En bit bort ljudet av en stilla arbetande tvättmaskin.

Jag är alldeles upprymd. Varm. Tacksam.
Alla dessa människor runt om mig, nära eller långt bort, som bryr sig om. Mig.
Min flock. Mina vänner. Kollegor, arbetskamrater, lekkamrater. Människor som finns kvar från barndom, vandringar, olika projekt.
Jag har så många sammanhang i mitt liv. Jag hör till dem alla.

Det säg att hjärtat växer ju mer man älskar.
Min lilla pulserande klump fyller just nu hela min kropp.
Och den muskeln har aldrig varit mer vältränad än idag.



lördag, oktober 29, 2016

Rolling home ...

Salt hav.
Hård vind.
Blek sol.

Stålgrå vågor, mjuka dyningar och liten båt som följer med i dansen.

Vi är med på fisketur och drar upp tinor.
Där krälar mest krabbor; stora och små. Spindel-lika och mer vanliga.
Men två humrar får vi, båda med rom. Plums tillbaka med havets svarta guld bara!

Skratten är många även om några ansikten är bleka.

När jag glider ner i det varma badet på kvällen känner jag ännu saltet på mina torra läppar. Och tänker att jag hör hemma på havet.

fredag, oktober 28, 2016

Eftertankens kranka blekhet

"Gör mot andra vad du vill att de ska göra mot dig", säger man.

Men man kan också uppleva att nån annan gör mot dig, det du en gång gjort mot nån annan.
Det är nyttigt. Och nästan lite skrämmande.

Så har mitt liv alltid vävts fram och vidare genom handlingar, länkade till varandra.
Det jag utsatts för utsätter jag en annan för, gång på gång.
Min historia blir vår.
Jag kan inte ställa mig utanför.
Jag är ofrånkomligt en aktiv spelare i den sociala matchen.

Och så växer jag i insikt.
Så begriper jag varför motparten reagerade som hen gjorde.
Så lär jag mig bli en schysstare vän, mor, dotter, älskarinna.

Men jag kan också drabbas av ånger.
Nu, när jag verkligen förstår hur det känns ...

onsdag, oktober 26, 2016

50 är det nya svarta

Så enkelt.
Så självklart.
Tanken är ren, öppen, luftig - och mottaglig.

Jag har så mycket gott i mitt liv.
Sammanhang.
Tillhörighet.
Inspiration.
Stimulans.
Möjligheter som inspirerar och omöjligheter som utmanar.

Jag har så många bra människor i mitt liv.
Människor som öppnar sig för mig.
Som tycker om mig och vill att jag ska må bra.
Som kommunicerar med mig.
Som jag får stötta, utan att jag själv blir mindre konturstark.

Snart 53.
Och jag har aldrig känt mig vackrare än nu.

måndag, oktober 24, 2016

Tala och tiga

Nä du, – du skrivande, vandrande, älskande, påhittiga raktuppochner.
Allt går inte att skriva.
Allt ska inte formuleras.

Stilla dig. Stoppa dig.
Tryck inte på Skicka innan du tänkt klart.
Känn efter.
Känn dig själv.

Försök vara rak, ärlig, god och lojal.
Odla din klokskap.
Ge ut din värme.
Döm inte andra, men rannsaka dig själv.

Bit dig i läppen ibland.
Sitt still i båten.
Och fortsätt att akta dig för vargen.

fredag, oktober 21, 2016

Så är det

Jag vill vara dig till glädje och lätthet.
Vill sprida ljus. Värma ditt sinne.
Vill se leendet i ditt ansikte när vi möts.
Vill locka till skratt – men också få dig att förstå att din sorg aldrig kan tynga ner mig.

Jag vill dansa med forsen, virvla med höstlöven och leka med regndroppen.
Och sen vila mot snötäcket, hopkurad som en liten skogsmus intill din hand.



torsdag, oktober 20, 2016

Det gick upp en sol i mig

Allt blev plötsligt så ljust och levande.

Skrattet fick vingar och strömmarna fri fart genom rykande fors. Man kunde ha kopplat en generator till oss och utan tvekan värmt upp hela byn. Kanske såg man ångan vibrera runt våra kroppar?

När jag en stund senare ensam såg ut genom det lilla propellerplanets glugg tänkte jag att allt är möjligt. Att molntäcket är ett skydd, ingen slöja. Att solen alltid finns där. Och att jag kommer att få möta den igen.

Och igen.

Och igen.

onsdag, oktober 19, 2016

Ett försök att sätta ord på

Saknar nån form av poesi i mitt liv. En fladdrande ljuslåga, en långsam melodi som smeker mig, en djup röst i mitt öra.

Söker ett sammanhang där luften skälver. Där regnet sjunger stilla. Där jorden ångar under lekande kroppar.

Tumlar runt i verklighetens centrifug och väntar på den kraft som stoppar virveln. Den hand som drar mig loss. Den famn som till sist får mig att höra till.


tisdag, oktober 18, 2016

... och vi dess aktörer?

Flög norrut, dit där världen hade blivit lätt vitpudrad.

Här går allt lite långsammare.
Utom jag; jag för med mig Essingeleden i rusningstrafik, Drottninggatan en mellandag och Buttericks strax före Halloween. Så får vi också väldigt mycket gjort.

På kvällen kryper jag in i bäddsoffan i den lilla lyan ovanför byggbutiken och tänker att teater, det är inte svårt. Spelet mellan människor - kanske framför allt man och kvinna - det förstår jag däremot mycket lite av ...


måndag, oktober 17, 2016

En helt vanlig lördagkväll

Kall vit sten.
Tunga dörrar av järn.
Hård vind som slår, rister, tjuter.

Slottets siluett mot nattsvart himmel.
Blek fullmåne. Slöjor.

Där inne skapar vi Spökafton.

Galne Ola dansar i sin fängelsehåla, häxan Ingeghierd haltar och hostar, förstörd av tortyren och teaterprimadonnan sticker svärdet i bröstet, gång på gång. Den stumme riddaren dyker upp där man minst anar och råttan bits i mörkret. Magnus Gabriel vandrar osaligt runt, malandes sina psalmtexter.

Själv sitter jag som en grov 1600-tals piga på skithålet och väntar på att gruppen ska komma in i rummet intill, så jag får skrämma dem med mina finska svordomar, min sång om Martins begravning och mitt högljudda krystande. Sen ska jag låtsas torka mina händer på deras jackor, jaga in dem i en lönndörr och snabbt byta om, springa upp till gästabuds-salen för att sätta mig i en spis där jag ska låtsas hitta nästan uppbrända sidor som berättar om en fest för länge sen då den svikne riddaren återvände från sin grav för att hämta sin trolösa brud.

Jag har världens bästa jobb!


torsdag, oktober 13, 2016

Höststorm och vintervila

Det finns människor som sätter marken i gungning.

I samma stund som han kommer in i rummet vibrerar luften.
En hand på min axel – ett blixtnedslag.

Det är 300 grader i luften och förunderligt lätt att andas.

Och nu börjar resan.
Jag ska styra båten genom min höststorm
fram tills dess att isen lagt sig till ro.

fredag, oktober 07, 2016

Skynda dig, älskade, skynda att älska

Vardagen ekar lite ihåligt utan kärleksfullhet.
Lycklig du som får ett godmorgon i ditt öra och ett godnatt mot din kind.

Själv väljer jag ömsom ensamhet, ömsom vänskap.
Kärleken har jag gett upp.

Klättrar i berg, fyller lungorna med kristallklar luft och ögonen med vidsträckt landskap.
Leker frodigt gästabud eller kittlande mörkervandring.
Gnuggar ord mot ton.
Fantiserar om husbåt, karibiska stränder eller långsegling.
Öppnar mig för minimalistisk musik, sanskrit och en rörlig polcirkel.
Minskar i midjemått.
Växer i erfarenhet.

Städar rent i själen, men låter mitt hem vara personligt rörigt.
Saknar ingen.
Ingen saknar mig.

Så möter jag hösten med stort lugn.
Något ihålig visserligen.
Men inte ansatt.

Fri.

torsdag, september 29, 2016

Farfalle nello stomaco

Lite rusig och med darrande fingrar öppnar jag det tjocka kuvertet. Hundratals vita sidor med små svarta, lekande krumelurer. Nu ska jag börja tränga in i verket. Bli ett med musiken. Smaka på orden.

Fast allt är på italienska.
Hmm.
Och jag ska få det till svenska.
Inget bollplank denna gång.
Bara Google translate.
Det får gå.

Coraggio!

tisdag, september 27, 2016

Om i enslig skog ...

Plötsligt bara stod han där.
Mitt framför mig.
Alldeles stilla, alldeles lugn.

Jag hejdade mig.
Fylldes av en stor frid.
Väntade.

Vi tittade in i varandras ögon.
Jag kände att han var nyfiken på mig.
Själv fylldes jag av vördnad.
Han var magnifik.

Länge såg vi på varandra.
Sen vände han sig om och började sakta gå av vägen med stora, majestätiska steg.
Vandrade vidare över fälten.

Han,
älgen.

torsdag, september 22, 2016

Kvälls-chat

"Sätt inte ditt ljus under skeppan" skrev en nyfunnen kamrat nyss.

Sant.
Jag ska akta mig.
Låta min låga darra till, men aldrig blåsas ut.

Den har utsatts för alldeles för hård vind.

måndag, september 19, 2016

Från en flygstol

Sitter tusentals meter upp i luften och smälter intryck från tre dagar vid Torneälven.

Hösten brann.
Luften renade.
Älven friskade upp bastuhet hud.

Tre kvällar med samtal, vin, vilt kött eller nyfångad fisk.
En av dessa en vild och innerlig fest. En hyllning till kärleken och de två människor som mött varandra, sent i livet men också precis när det var dags.

Och alla dessa goda samtal. Med musiker, artister, entrepenörer, fotografer, designers, en pilot, lekande barn och levnadskonstnärer. Framför allt det.

Igår kväll, medan ljuset la sig över det vidsträckta landskapet ett oerhört intressant samtal med en pensionerad militär. Han sa;

Vill du ha ett liv som bara är kul?
Eller vill du ha ett liv med innehåll?

Baam! Bulls eye.
Just så.
Innehåll. Fyll ditt liv med innehåll.
Då blir det kul - men också så oerhört mycket mer.

Flyget tar mig hem.
Men upplevelsen har tagit mig längre än så.

lördag, september 17, 2016

Höstglöd

Plockar höstlöv till älskad väns bröllopsfest. Tänker på klarhet, äkthet, renhet. På att kärlekslöshet är varje relations största fiende. Eller kärlekssnålhet. Ovilja att ge ut. Oförmåga.

Eller bara okunnighet; kärlek är handling som bygger upp känslorna, både de egna och de i motparten. Ja, just handling. Som att plocka löv och lägga på bord.

Torneälven är ren, ogrumlad, frisk.
Så vill jag också vara.
Och fylld av höstens glöd.
Levande, rörlig, klar.

torsdag, september 15, 2016

Släppa taget

Jaha.
Nähä.

Ingenting kan självklart vara som det en gång var.
Ingen kan styras, allt pågår i egna processer.

Utanför mitt fönster växlar löven färg.
Och den närmaste blev en främling.

onsdag, september 14, 2016

Ta tjuren vid hornen

Jag vet kanske inte hur man är en schysst person som vårdar sina relationer och ansvarar för sina handlingar. Men jag tror inte på minsta möjliga motståndets lag.

Alltså väntade jag nedanför bussen, tittade honom rakt i ögonen när han steg av och frågade om han hade en minut. Sen försökte jag bättra på grannsämjan. Feg har jag aldrig varit. Och det kändes mycket lättare att gå upp för trapporna efteråt.

Dissad, ratad, dumpad, kritiserad och ifrågasatt - det spelar ingen roll.
Någonstans finns plats för den som är jag.

lördag, september 10, 2016

I soffan

Bastuvarm kropp.
Lugnande doft av trähus.
Stilla gitarrmusik genom kvällen.

Ett nu.
Ett finns kvar.

Jag har allt jag behöver.
Utom en.

onsdag, september 07, 2016

Liljeholmen, en tisdag eftermiddag

Hon hade en svart och en prickig strumpa, grå munkjacka och väldigt, väldigt tajta leggings. Under kunde jag tydligt se de prickiga trosorna. På huvudet en röd keps med horn; "Varning för tjuren" stod det på spanska. Hon var kort och rund och lite vaggande.

Hon var förtjusande.

Och hon var omtänksam. Oavbrutet vandrade hon fram och tillbaka på perrongen och varnade oss för getingar. Till mig berättade hon att hennes SL-kort gick ut den 30:e. "Så bra, då klarar du dig ett tag." sa jag. Hon log. Och berättade för mig att hennes kort gick ut den 30:e.

Intill två långa, sminkade unga kvinnor med Schwarzkopf Gliss hår, märkeskläder och smala midjor. De stod lite nära kanten.

"Å nu får ni akta er!" sa kvinnan i kepsen. Hon vallade in dem likt en bordercollie och mumlade något om att de skulle vara försiktiga.

Sen sa hon till mig att hennes kort gick ut den 30:e och jag sa att vad bra, då kan du åka utan problem.

Brudarna fortsatte sitt snattrande, med mobiler i hand och slängande hår. Farligt nära kanten.

"Jag menar det verkligen!" ropade hon med tjurhornen. Hon sprang fram och föste in de två med sina öppna, skyddande armar.

Tåget kom. Kepsen syntes inte till. Men bredvid mig hörde jag två kvinnor raljera med gäll röst; "Jaaag meeenar det verkligen! Jag meeeenar det! Hahahaha!"

Min blick är inte iskall särskilt ofta, men nu blev den det.
Såg dem rakt i ögonen. Och var på väg att säga:
"Ni behöver inte göra narr av henne. Förstår ni vad ni har, som hon inte aldrig få?" Men jag tappade bort dem i den allmänna trängseln vid tågdörren.

Och jag tänkte:
FUCK YTA.

fredag, september 02, 2016

Projekt

Jag skriver det här.
Då blir det mer på riktigt.
Liksom hugget i sten.
Och för att då kan jag inte bara lägga av. I smyg.

Tretton kilo ska bort.
Experter ska få hjälpa till.
Det börjar nu. Idag.
Ett år framöver har jag bundit upp.

Inte för att jag egentligen vill dricka äcklig måltidsersättning i rivstarten. Eller ställa mig på en våg inför en främling. Jag vet att domen kommer vara brutal; säkert är 1/3 av det som är jag bara skit. Slagg. Dödvikt.

Inte för att jag nånsin kommer bli snygg. Min eventuella skönhet strålar mest inifrån.

Jag gör det för att tycka mer om mig själv.
Som ett led i det stora projektet: självkärlek. 

Så tänker en rationell kvinna:
Det kommer alltid att finnas i alla fall EN som älskar mig. 
Jag.


onsdag, augusti 31, 2016

Vakuum

Jag väntar.
Väntar på beslut.
Och väntar på ett svar.

Jag väntar på att ett val ska göras.
Jag väntar även på att nån ska välja att komma till mig.

Jag väntar också på att tröttheten ska gå över. Att orken och lusten ska väckas på nytt. Väntar på en riktning. En ledstång att hålla mig i. Och en anledning att gå vidare.

Medan jag väntar kryper jag ihop i min säng. På sidan, såsom i fosterställning. Jag kan inget göra. Inte påverka. Bara vänta.
Låta saker ta den tid som de behöver ta.

Och under tiden som jag väntar pågår livet där ute för fullt.

tisdag, augusti 30, 2016

Problemfri höjd

Det tar en stund att få ordning på energierna.
Få syre i muskler. Släppa ner spänningar i benen (de orkar bära mer).

Men sen.
På ett berg.
Allt känns öppet och begripligt.
Genomförbart.
Rent av möjligt.

söndag, augusti 28, 2016

I rörelse

Det goda samtalet.

Vännerna och jag, len augustinatt och berusning enbart av stjärnhimlens påverkan.

Vi pratade om förändring.
Bosättare eller nomad.
De båda tyckte om att känna igen, gräva där de står, plantera. Jag sa att jag blir pigg av okända vidder och nya utmaningar.

Såsom ett par lekande bruna ögon.
Ellet en inte så lite pirrig resa.
Och ett helt oskrivet kalenderuppslag.

Öppen och nyfiken ser jag den gamla vanliga Stockholmsförorten med detoxad blick.

Allt kan hända.

torsdag, augusti 25, 2016

Lustgård

Så är jag där igen.

När jag tog ut båten simmade en svanfamilj alldeles intill mig. Fräsande föräldrar, guppande gråduniga ungar. Sen såg vi en mink. Den passerade alldeles intill oss där vi satt på stranden. Ett strandat ålyngel. På väg hem en häger.

Nu ligger jag leendes i stugan och lyssnar på fladdermössen bakom väggen. Känner lugnet. Nyfikenheten. Enkelheten.

En lustgård - helt klart.

tisdag, augusti 23, 2016

Rapport från en strand

Helt ensam. Helt naken.

Vågornas sakta rörelse rullar mjukt in över mig, som en hypnos. Ljummen, smeksam vind stryker min hud. Solen löser upp muskler som spänts och bränner bort tvivel och oro.

Då och då läser jag i den fantastiska bok jag fått av dotter N:

"Det värsta är inte att falla, det värsta är att bli liggande på marken utan att kunna resa sig."

"Den som aldrig är ensam känner inte längre sig själv. Och den som inte känner sig själv börjar frukta tomheten."

"Om vi är glada är vi på rätt väg."

"Det är bättre att ha älskat och förlorat än att aldrig ha älskat över huvud taget."

Och så blundar jag en stund, låter tankarna flöda fritt och känner blodet pulsera i min kropp. Så växer själen och den inre skönheten. Så mjuknar skalet och allt det smärtsamma klingar ut.


måndag, augusti 22, 2016

Skärgårdstös

Jag har fladdermöss i stockarna, spindlar på min veranda och en tvestjärt i träskon. Ännu sorg i hjärtat (svårt att förstå att man väljer bort det som är sällsamt bra!) men glad i sinnet. Fri som en fågel, lätt som en vind, otvungen.

Röjer skräp, vaxar min båt men inte mina ben. Jag är ett naturbarn, en skogsnymf, en najad.

Och så plockar jag bort gammalt groll, gör upp med drömmen om gemenskap och rensar tankarna från mörker.

torsdag, augusti 18, 2016

Mister du en

står dig tusen åter?
Jo, det är nog sant.

Men jag vill inte ha tusen.
Jag vill ha en.

"Skyldig att vara lycklig"

Du kan inte säga till en människa att hon skall arbeta med att utveckla sig själv. Förändra ett beteende. Bearbeta och läka ett trauma. Hon måste välja detta själv.

Du kan vänta.
Du kan skapa en tillåtande och bejakande atmosfär.
Du kan lyssna, förstå och förlåta.

Om hon väljer att inte på något sätt gå vidare i sitt inre, ja då får du helt enkelt acceptera.

Så tänker jag mitt i natten, efter ett samtal nyligen.
Och väljer att utvecklas. Det enda ansvar jag själv bär.

Nu tror jag också jag vet hur.

onsdag, augusti 17, 2016

Tidig morgon

Alla sover i mitt hus.
Ute höstvind, grå himmel.
Inne värme, skratt, livskraft.

Jag tycker om att ta omhand.
Vårdar min stuga.
Pysslar med de mina.

Fyller mitt liv med det som ger.

Och när de kalla vindarna blåser håller vi varandra i handen för att inte fällas till marken.

torsdag, augusti 11, 2016

Jag ska

Stå stadigt i myllan.
Vråla rakt ut till vågorna.
Göra mig av med mörkret.
Välja det som består.
Avstå från bedövning.
Inte söka bekräftelse.
Lyssna till nuet.
Dra ett streck över det som varit.
Vara öppen för det som kommer.

Och ta mig själv kärleksfullt i handen.


söndag, augusti 07, 2016

efteråt

Nu är det slut, det stora projektet.
Och tomheten överväldigar mig.

Jag förlorade en vän som var viktig för mig under denna resa. Ibland tror jag det var det stora projektets fel. Ibland att jag bara inbillat mig ömhet och sällsynt kemi.

Oavsett vad går färden vidare.

Tomhet har en stor fördel:
Den kan fyllas.

torsdag, augusti 04, 2016

Turné

Löser problem. Styr upp. Får på plats. 
Kramar ur det sista. Tar till vara.

Är öppen, flexibel och förberedd. 
Förbluffande stark. 
Förvånansvärt lugn.

Jag är i lag och jag är ensam i hela världen.

Men där ute på havet väntar en seglare på mig.

tisdag, augusti 02, 2016

En djurhona

Jag aktar mig för vargen.
Biter ifrån.
Reser ragg.
Söker min flock.
Och skyddar de mina.

Med hökblick, björnstyrka och en åsnas envishet utökar jag mitt revir.

Men hjärtat -
hjärtat är ännu en spaniels.

Snälla, gör mig inte illa ...

måndag, augusti 01, 2016

... och när sista tyngden kastats av, då finns bara vild och befriad fart framåt.

Mina lockar ska virvla.
Mitt skratt vara ogrumlat.
Bakom mig damm.
Framför mig okända vidder.

Du saknar mig kanske.
Men jag är redan långt borta.

lördag, juli 30, 2016

Universum

Solen skrattar.
Vi är förundrade.

En kväll till. En vacker, varm, innerlig kväll.

Sara och Albert möts för sista gången.

Sara: Så vill jag leva. Du har din fullkomliga frihet att gå om du inte går med på detta. Fast Gud vet att jag vill ha dig med på vägen.

Albert: Bara på vägen?

Toner av glas fyller hela borggården.
Magi. Kärlek på lika villkor.

Så ristar vi minnen i rutorna.
Vi som har diamant, inte bara flinta i västfickorna.

torsdag, juli 28, 2016

På en landsväg

Vi dansade mellan våra två bilar mitt i natten. Musik ur stora bashögtalare. Mörkret brutet av strålkastarsken. Lätt dimma. Vild stämning.

Svårt att säga hej då. Ändå; inget avslut. Vi ses igen.

tisdag, juli 26, 2016

Efter vreden, sorg.

Jag gråter.

Jag gråter stilla för att jag inte betydde något.
För att jag fick beskedet i skrift, anonymt och ansiktslöst.
Som då, den gången då allting brast.

Jag gråter för att jag är lurad.
För att tilliten som byggdes upp bara var bluff.
Jag gråter för att jag lät mig föras med i dansen.

Och jag gråter av medkänsla för motparten.
Pressen han måste känt. Osäkerheten.
Nu är han fri, befriad.

Det var det sista goda jag kunde göra.

måndag, juli 25, 2016

Pokémon Go (for it all)

Inte vill man dö nyfiken.
Alltså installerade vi Pokémon Go.
Döpte vår jägare till Sara Videbeck och gav henne rött hår och svarta tights. Hon är hur cool som helst.

JAGA och SAMLA.
Två grundläggande behov hos varje människa. Sedan urminnes tider.
Basic.

Spelet är genialt. Äntligen får vi leva ut vår sanna  natur, med skärmar i händerna, cyklandes runt på spaning efter bollar, gym och lustiga figurer.

Själv har jag redan tröttnat.
Klart att jaga och samla är lite spännande i början.

Men sen vill jag hellre hålla kvar.
Och vårda.

...

Jag har förstått att även Pokémons växer och förädlas om man tar hand om dem.

söndag, juli 24, 2016

Hemma

Blåste norrut i 150 på motorvägen.
Behövde hem med packning, hämta post och bara vara ifrån arbetsplatsen en stund.

Ensam. Fri. Lugn.
Lyssnade på fantastiskt radioprogram av min vän sångaren.
Om kärlek, om att göra sin röst hörd.
Skära igenom varje mörker med godhet.

Funderade på mig själv.

Är jag lyhörd och lojal? Kärleksfull?
God och trogen? Eller bara godtrogen?
Är min stolthet en styrka eller ett handikapp?

Tänkte att om man eldar upp all ved i huset utan att nånsin hugga ny, då blir det till sist väldigt kallt.

Liksom känslors eld tar slut, om ingenting tillförs.

fredag, juli 22, 2016

Skriv dig naken

Läste titeln på en skrivarkurs.
Kände hugget i magen.
Skriv, Catarina, skriv.

Skriv om det bultande vidöppna bröstet som utsatts för likgiltighet. Skriv om rädsla och ånger. Skriv om brända broar och förlorade möjligheter. Skriv din sorg. Din längtan. Din ensamhet.

Skriv om din styrka.

Skriv om tyglarna du själv håller, om vägen du inte viker ifrån.
Skriv om ljuset i beslutet. Öppna dörrar och outforskade stigar.

Skriv om glädje och kärlek.
Du kan älska.
Vissheten fyller dig, även om kärleken aldrig gavs tillbaka till dig.

Skriv om sjudande liv.
Blad som vänds.
Växandet i värken.

Skriv dig naken.

Och gå jublande vidare med klar blick.
Utan att titta bakom dig.

torsdag, juli 21, 2016

Att välja livet, kraften, kärleken


Lätt rörelse i publikhavet.
En kvinna smyger fram mot vakten och viskar: kan någon ringa efter en ambulans?
Och sen ser jag:
de tar ut henne och lägger henne i gången.
Hård sten under åldrad kropp.

Jag springer fram – hon andas inte.  Ingen puls.
Någon gör kompressioner.

Bryter omedelbart föreställningen.

Allt blir tyst.
Ensemblen sätter sig stilla på scenen.
Musikerna lägger instrumenten i knäet.
Över fyra hundra människor håller andan.

Jag springer efter hjärtstartern. Letar tio sekunder för länge – fan, jag borde ha kollat upp exakt placering – men hinner.

En man, läkare, sätter plattorna på den bleka kroppen. Hjärtat väcks. Kvinnan andas. Efter en evighet och några flyktigt korta minuter bärs hon ut. Jag brer ut våra ljusblå publikfiltar på gräset och lägger två under hennes huvud. Läkaren viker inte från hennes sida.

Hennes ögon glittrar.
Himmelskt blå. Studerar förundrat sommarhimlen över oss.
Solen smeker det böljande landskapet. Allt är ljus och förklaring. Hon är så vacker.

Läkaren försäkrar att hon klarar sig. Väninnan har hämtat väska och rullator.
Jag går in och berättar för publiken och ensemblen att allt gått bra. Ett sus av lättnad.

Föreställningen återupptas. Med förnyad kraft, förnyad livslust, förnyad medvetenhet.

Jag hör musiken bakom mig när jag går tillbaka ut till kvinnan.
Ambulansen kommer. Goda, kunniga människor med lugna röster och säkra rörelser.
Hon är trygg.

Kärlek mellan människor som aldrig tidigare mötts.
En innerlig, osjälvisk generositet.

Och jag får än en gång syn på vad som är viktigast av allt:
Samspel, givande, delande.

onsdag, juli 20, 2016

Amputation

Det gör bara så ont.

Kylan fyller mig.
Förvirringen slår mig till marken.

Hur gick det till?

Ett och ett halvt år av självklar intimitet, lustfylld lek, respektfull kontakt och god kamratskap.
För inte så många veckor sen tillsammans likt Adam och Eva på en paradisisk strand. Magiskt. Inte bara för stunden, utan djupare. På riktigt.

Idag en främling med iskall distans.

Kände föraning, men tänkte att det bara var en taskig tidigare erfarenhet som spökade.

Förväntade mig ett
Hej - Det ska bli fint att ses - Hur mår du?

Inte detta.

Hugger bort.
Utan bedövning.



tisdag, juli 12, 2016

Avstånd

Jag har varit hemifrån länge.
Jag har varit borta från den jag tycker om länge.
Jag har varit ifrån min älskade ö länge. 

Ön har alltid funnits där.
Hemmet står där det står.
Men om människor finns kvar, det vet man aldrig.

söndag, juli 03, 2016

Svensk sommar

En bastu skulle sitta fint just nu.
Eller varför inte ett hett bad?
Åtminstone några solstrålar.
Kanske ett par grader varmare utanför fönstret.

Jag arbetar utomhus, bär och bygger, vandrar och fixar, och har frusit oavbrutet i två veckor.

Ser med ömhet på mina 55 medarbetare som är lika kalla som jag. Och våta. Eftersom det envisas med att regna på oss. Oavbrutet.

I frysen, orört, ett paket glas. I kylen rosé att sippa på i sommarkvällen. Oöppnad naturligtvis. Och jag hoppar över frukost eftersom det enda jag har är kylskåpskall fil, och det sista jag behöver är is i magen. Bokstavligen alltså.

I tyst ensamhet, på natten under dubbla filtar, räknar jag ut hur länge jag skulle kunna överleva i södra Spanien om jag säljer allt jag äger.

Sen tar jag en lång, varm dusch och åker iväg till världens bästa jobb. Med sätesvärmaren på max i rumpan.



torsdag, juni 16, 2016

Mitt modersarv

Älskade mamma. Jag vet att du läser min blogg. Det här inlägget är till dig.

Intensiva dagar. Projektarbete modell mot-alla-odds. Berg ska flyttas och mirakel uppstå. Under tidspress dessutom. Vi flänger än hit, än dit. Bär. Bygger. Betar av.

Min hjärna går på högvarv. När kvällen kommer och hela kroppen värker vägrar huvudet att koppla ner. Till slut uppstår en slags intervallsömn; en timme då och då. Däremellan bearbetning, planering och några mail.

På väg hem kör dotter M och jag sitter med laptopen i knäet i passagerarsätet och arbetar. Sen skiljs vi åt och jag drar till ön.

Stilla, ihållande regn.
Grå, innehållslös himmel.
Öde gästhamn.
Fåglar som kurar i vassruggar.
En ensam seglare på väg in.

Båten och jag.
Vågornas rörelse i min kropp.
Den regntunga luften mot mitt ansikte.

Nu sitter jag i stugan, har åtgärdat det sista på jobb-fronten och druckit ett glas portvin.

Älskade ö.
Älskade stockhus.
Varma välkomnande kök.
Luftiga befriande sovloft.
Vackra vik.
Oändliga horisont.

Min mor har gett detta till mig att förvalta.
Och jag vet att allt jag gör, på arbetet det intensiva, är att för att ha råd att ta hand om det här.
Mitt modersarv.

I natt kommer jag att sova gott.


söndag, juni 12, 2016

Words, words, words

Läste en bra text häromdagen.
Vacker.
Vettig.
Nån annans formuleringar. Men de hade kunnat vara mina.

Om ord.
Att uttala "upplyftande och rogivande" ord till varandra.
Skapa trygghet i en relation. Med ord.

Om beröring.
Att röra vid varandra. Varje dag.
Inte sukta efter nya kickar och ständigt rus, utan våga vila i vardag och enkelhet.

Om kroppsspråket gör mötet naturligt och äkta, så väver orden tråden starkare. Människa till människa.

torsdag, juni 09, 2016

Älmhults stolthet ...

Det kanske är att svära i kyrkan ... Men jag säger det ändå: Jag gillar inte Ikea.

Tanken var säkert god från början. Skruva ihop själv du, så håller vi kostnaden nere. Trä. Inhemskt. Enkel design. Folkhems-anpassat. Heja Sverige.

Men nu? Idag är det en industri där gula kassar agerar kollekthåvar. Jag tvingas vandra igenom avdelning efter avdelning, runt pallar, hyllar, torn och travar av varor. Alla kliniskt rena, gärna blankt vita eller bjärt pastelliga. De flesta fyrkantiga. Rejält ska det vara.

Och alla dessa fåniga namn! Hur orkar de?
Mattan Sommar, vinglaset Svalka och skåpet Stuva ...
Jag = Kunden Sucka.

Här finns allt. Men ingen människa att fråga. Det mänskliga mötet är fullkomligt bortrationaliserat, till och med vid utgången. (Vilket i och för sig inte gör så mycket; jag har aldrig mött en leende kassör på Ikea.)

Alltså. Jag hittar en sökdator och ska just knappa in min önskade vara. Det visar sig vara en terminal för att bli Ikea Familje-medlem. Tack. Men nej tack.

På en stolpe ser jag till sist en karta, och jag förstår att jag ska till sektion 14. Bra. Men inga nummer hänger i taket. Eller står på skyltar. Eller står nånstans överhuvudtaget. Jag går runt, runt - utan att göra det som är meningen; stoppar inget mer i min gula påse än det jag kom dit för.

Självscannar mig ut.

Och inser att det ena riktiga jag mötte var den söta gamla damen i toalettkön som nöjt påpekade att hon alltid handlar på torsdagar för då är det så väldigt lugnt på Ikea.