Det är som att hantera ett stort kryssningsfartyg.
Jag tar emot när de kliver ombord.
Ser till att alla har det bra.
Sovplatser, säkerhet, information om resan.
Förväntningar i luften. Lite nerver.
Sen lägger vi ut.
Jag är kapten, navigatör och styrman.
Har utmärkt besättning.
Ändå: huvudansvaret är mitt.
Vi får inte gå på grund.
Vi får inte hamna fel.
Vi kryssar på öppet hav.
Gästerna ska underhållas, omhändertas, aktiveras.
Blir någon sjösjuk behöver hjälp finnas.
Liksom om hemlängtan eller klaustrofobi uppstår.
Konflikter måste lösas omedelbart.
Ingen kan lämna skeppet; vi är utlämnade till varandra.
Ansvaret är mitt.
Det spelar ingen roll att jag ibland är ledig och kan gå till min hytt. Det spelar ingen roll att mina närmaste är med på båten. Min kropp och min hjärna befinner sig i jourläge, dygnet runt.
Sex veckor senare angör vi hamn.
Gästerna lämnar.
Besättningen tackas.
Jag slappnar av och känner den stora tröttheten äntligen ta plats.
Och kanske, kanske har mina relationer överlevt ännu en kryssning.
Det är mitt hopp.
Och min innersta önskan.
Om ett år ger vi oss ut igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar