Vi dövar oss med socker och beroendeframkallande skärmar. Stänger av lyssnandet. Suddar blicken. Jaget blir det enda perspektivet; jag och det jag håller i min hand, guden som talar till mig, roar mig, utmanar mig, belönar mig och bedövar mig.
Ändå är det som om jag hör suckarna.
Hela planeten darrar lite i sin utandning.
Och om jag ställer in min skärpa rätt ser jag tecknen. Inte bara den hotande värmen och vinden med sin desperation. Utan i vattnet; växterna som tagit över. På marken; alla mindre varelser som börjar visa sig. I mitt hem; de som flyttar in.
Kanske har människan gjort sitt.
Kanske är det dags för planeten att skaka av sig henne som en hund skakar bort sina loppor.
Eller också börjar vi, med omedelbar verkan, att leva som Greta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar