Närkontakt

Nej, det här har jag inte berättat för den jag lever med. Så nu kommer jag märka om han läser min blogg ... ;-)

Men en morgon kände jag närvaron.
En skugga i ögonvrån.
Ett fjäderlätt rasp.

Snabb flykt.
Den var rädd. Inte jag.

Vi fortsatte som vanligt. Fil och flingor, kaffe, småsömnigt prat. Radion på.

Då såg jag den.
Liten.
Rörande.
Där, i ett hörn.
Fast.
Rakt in i ögonen.
Två stora knappar, blänkande, bedjande, undrande.

En lång stund såg vi på varandra.
Den rörde sig inte.
Inte jag heller.

Men jag förstod att den behövde hjälp.
Och jag kände mig alldeles lugn.
Jag hade förstått.
Inga ord behövdes.

Så jag sa: "Kom, vi går ut i solen".
Och vi flyttade ut våra kroppar och koppar.

Försiktigt öppnade jag flyktvägen och satte mig strax utanför dörren.



Strax därefter var den försvunnen.
Musen.