Det finns en sida i mig som är mycket introvert. De flesta har ingen aning, men mina närmsta vet. Och nu blommar den delen fullt ut.
Jag håller mig långt ifrån alla. Stirrar i marken om någon passerar. En bit bort, ska tilläggas - jag går inte nära. Väntar med att gå in i en affär eller trappuppgång tills den eventuellt mötande kommit ut. Hälsar inte på någon. Nätverkar inte i sociala medier. Väver en slags puppa runt om mig; noli me tangere, du kan ju smitta. Eller jag kan smitta.
Samtidigt, på min ena axel, sitter iakttagaren och roar sig.
Vem kan det vara?
Vem bär på viruset?
Syns något spår?
Är det rent av du själv?
Tre ambulanser i mitt kvarter på kort tid, en sjukvårdare i gasmask och plastoverall. Fantasin skenar, ett filmmanus spelas upp i mitt huvud. Berättaren samlar intryck, super in allt det nya. Storytelling is my cornerstone liksom.
Sen ser jag skatan.
Och mitt i allt det osäkra, ovanliga och omstörtande så flyger han där, med sin stora kvist i munnen.
Bygger ett bo.
Bygger för våren.
Bygger för framtiden.
Och då känner också jag ett litet spirande liv sakta kravla ut ur mitt skal ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar