Vi reste genom ett turbulent Europa.
Också rent bokstavligt.
Hela planet skakade.
Gång på gång.
Långa stunder.
Innan hade vi köat i evigheter, suttit på kallt golv och väntat, varit lyckliga över egen medhavd matsäck, och hållit oss lugna då oroliga, ombokade resenärer runt om oss slogs om bagagehylle-utrymme och sittplatser.
Ännu en kväll innan dess satt vi ensamma på en stenmur och såg en överjordiskt vacker solnedgång i Atlanten. Stillheten var påtaglig. Bara havet pratade med oss. Naturen andades i mitt öra ett ord jag länge burit inom mig. Jag lyssnade. Och förstod.
Tillbaka på hemmamarken vändes ett blad. Inte oväntat, men likväl sorgligt. Och vackert – blek sol, hög luft och kvittrande fåglar vittnade om liv i självklar kompanjonskap med död.
Nu hukar vi under ett mikroskopiskt virus som på alla sätt och vis berättar för oss hur små vi är. Sårbara. Planer och strukturer som byggts upp under åratal rasar omkull, och vi får syn på exakt vad som är byggt med strå, plank eller tegel.
Mina fötter borrar ner sig i vår-geggig mark.
Jag står kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar