Ett pling i telefonen, ett misstag, och jag blir påmind om en vision som jag glömt. Med fladdrig rörelse i bröstet tar jag chansen. Kanske är det sant, att allt som sker har en mening.
Sen väntar jag i tystnad, fullt medveten om att rädslan är vår största begränsning, och att jag har förlorat nåt på vägen till allt det andra som jag vunnit.
I botten en trötthet; är det inte dags att lägga av snart? På andra vågskålen en viskning; utmana dig själv, och din energi kommer tillbaka!
Det är november och mörkret suger musten ur mig. Det är då jag behöver söka mig vidare, mot nya äventyr. Hur otäckt det än må vara ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar