Jag har upptäckt hur mycket jag tycker om att representera något. Eller någon.
Diplomatin, den som gjorde sig ett namn i slutet av förrförra seklet, har gått i arv. Värdskapet, det som löper i en ännu äldre väv, kommer helt naturligt. Jag är gjord för det här, det ser jag på min stämpel där bak.
Värme i bröstet. Lugn andning. Ett leende som leker i mungipan.
Det är så lätt. Så självklart.
Stolthet.
Och ödmjuk tacksamhet; jag är inget, ingen utan mitt sammanhang.
Så går jag vidare in på en ny led.
Kanske precis dit jag varit på ganska länge ...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar