Han somnar intill mig varje natt. Bakom ryggen likt en pusselbit. Jag hör på hans andning om han är lugn eller orolig.
Ibland pratar jag med honom när han sover, upprepar det där jag sagt ända sen första natten tillsammans. Orden tränger förbi sömnen och når längst in. Jag känner att spänningarna släpper.
Det har varit tufft. Ibland på gränsen för vad man klarar av. Nu verkar ljuset ha återvänt och livslågan fått fart.
Nu andas vi ut. Nu blåser vi varm andedräkt på varandras kinder. Nu smeker vi lätt med fingrarna över varandras ryggar.
Jag tror vi tagit oss igenom prövningarnas tempel ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar