Ligger ensam på hårt underlag.
Filt över mig.
Sus i öronen.
Andningen vill inte landa, trots klanger och vibrationer runt om mig. En röst säger; gå upp på ditt eget berg och se ut.
Jo, jag vet.
Problemfri höjd.
Jag älskar att klättra, halka till och skrapa mina knän. Smutsa ner händerna när jag grabbar tag i naturens fästen. Stanna upp och lugna ner min andning. Piggna till och tänka: på'n igen.
Känna stolthet över strävan. Känna lycka över svårigheterna jag lägger bakom mig. Känna mig totalt sann, ljus och närvarande när jag står på toppen. Framme.
Nu fann jag inget berg.
Bara tung lera som höll mig kvar. Där nere.
Jag försökte aldrig lista ut varför.
Bara sörjde.
Och bestämde mig i samma stund för att ta tillbaka det jag förlorat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar