Det är så lätt att vara stolt och fåfäng.
Stursk knycker jag på nacken, vänder på klacken och säger 'kan själv' till mig själv och hela världen. Sen sitter jag där ensam, visserligen kompetent, men ganska allena. Och fåfängan ställer till det, inte omtanken om mitt yttre (som skulle behöva en rejäl renovering), men det där inre kliet; varför inte jag? Vad är det för fel på mig?
Men ikväll tänkte jag, lagom småknäckt och allmän-frustrerad, att nu får jag fan-i-mig skärpa mig.
Jag har så mycket att vara tacksam för.
Klart slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar