Vandrar längs grusvägen, just nu rätt lerig.
Sveper blicken över kohagen.
Undviker en pöl.
Tänker att här har jag liksom alltid varit. Från flickan i batik-klänning med katten som enda sällskap.
Idag ingen katt, men en mobil. Den går också att prata med.
Stor jacka. Kängor.
Jag förstår inte riktigt vad jag gjort alla år i en trappuppgång, men att jag sluter en cirkel, det är helt klart. Och allt som finns där i är en del av mig.
Vem jag nu är.
Egentligen ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar