Jag ville så gärna skriva något av värde idag, något stort och klokt om skiten i Gaza, men jag är liksom bedövad.
När jag var 19 reste jag runt och sjöng "Tear down the walls bit by bit, pull up the fences stick by stick" för tusentals människor och drog så mitt strå till stacken för en bättre värld. Men vad gör jag idag?
Konflikten Israel - Palestina har funnits i hela mitt liv. I alla fall så länge jag kan minnas. Alltid har jag också fått höra hur komplicerad frågan är.
Men vad i helvete! Nu kan vi byta organ mellan döda och levande, vi kan klona och klyva och se längst in i en mänsklig cell eller långt, långt ut i rymden. Varför kan inte frågan om en bit stenig mark lösas, oavsett historisk bakgrund? Finns inte den intelligensen än hos nutidsmänniskan? Eller är det så enkelt att parterna egentligen inte vill ha fred?
Jag ville så gärna skriva ett banbrytande inlägg i debatten.
Istället sätter jag mig vid pianot en stund och sjunger tyst för mig själv:
"Will the fighting ever cease if we sing a song of peace?"
Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Palestina, Gaza, Intifada
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar