Skvallerspeglar och punchverandor. Kullersten och snickarglädje.
200 år gamla hus som lutar charmigt åt olika håll.
Stilla flyter ån där kloka änder simmar medströms.
Jag vandrar runt i staden som tycks hämtad ur en barnbok från förr. Idyllen är slående, men inte tillrättalagd, om man bortser från den smaklösa belysningen på torget - resten är äkta vara.
Det är en vänlig liten stad, fullständigt förtjusande pittoresk.
Då ikläder jag mig fågeldräkt och ger mig av upp och iväg. Jag behöver inte flyga långt för att finna uteliggare eller gömda flyktingar. En liten bit till och jag möter än mer orättvisa. När jag till sist ser hela jorden utifrån blandas ordlös förtvivlan med den malande frågan. Världen sargas och slits, människor blöder och hungrar, smärta och kamp för överlevnad är naturliga delar av så mångas vardag. Trots mänsklighetens hisnande framsteg och samlade kunskap har den inte kunnat utrota något så primitivt som krig eller låta alla äta sig mätta.
VARFÖR INTE?
Staden vid världens ände är inte representativ för verkligheten.
Men den är en alldeles underbar plats att vila en stund i.
1 kommentar:
Ett skäl till att Trosa är ett harmoniskt samhälle är att Trosaborna är väl integrerade. Det är inte så mycket "vi" contra "dom". Alla har identitet. Här finns förstås såna som stjäl, sabbar, misshandlar, knarkar. Men man vet åtminstone ungefär vilka det är.
Människan är sämst som anonym. Man behöver inte bry sig om den man inte känner. En obekant plundrar man utan samvetskval. Som osynlig för offret begår man lättast brott. Det är enkelt att döda på avstånd.
Om man tänker i "vi" och "dom" är det bäddat för elände. Det är därför segregering (inkl. nationalism) skapar så mycket ont. Det är därför integration och globalisering är eftersträvansvärt.
Skicka en kommentar