Äventyr i Nordafrika, del 1

Tunisien. Landet som var en fransk koloni fram till 1956 och som idag är en sinnlig blandning av europeisk, arabisk och afrikansk kultur. Den förste presidenten avskaffade månggiftet, tillät skilsmässor - även på kvinnans initiativ, införde skolplikt och uppmanade kvinnorna att ta av sig huvudslöjan. I öster medelhavet. I söder Sahara. Spår av romarriket mellan oasstäder, vidsträckta vidder och olivodlingar.

På marknadgatan skrattar vi oss genom affärs- uppgörelserna. Ingen slänger snuskiga ord efter oss, men de vill gärna få in oss i sin affär. Havet är salt, sanden len och vinden ljum. Lugnet letar sig in i mig. Och jag tycker mer och mer om Tunisien, ju mer jag ser.

Ändå. Jag hann knappt sätta min fot på hotellet förrän vår väskbärare lurade mig på tusen kronor. Lägenheten vi skulle bo i var mörk och tråkig, och jag frågade om det fanns något alternativ. Portiern visade oss en underbar tvåvåningsbostad vid poolen, med utsikt över minareten och stadsmuren. Den tar vi sa jag och betalade glatt för uppgraderingen! - Rätt i handen på honom, såsom han sa. (Människor menar det de säger.)

Lite senare tänkte jag att det var konstigt att jag aldrig fick något kvitto. Och nämnde det hela för vår researrangör, lite så där i förbigående.

Nästa dag blev jag kontaktad av en mycket artig och stilig hotellchef. Han såg mig respektfullt i ögonen och bad tusen gånger om ursäkt. Den anställde hade handlat helt på eget bevåg, och nu, när affären kommit i dager, hade han inte dykt upp på sitt jobb. Han skulle självklart få sparken, och inte heller tillåtas att arbeta på orten överhuvudtaget. Allt jag behövde göra var att gå till polisen och göra en anmälan.

Hotellchefen följde mig dit, satt och pratade vänligt med mig och försäkrade mig om hur tacksam han var för att jag berättat. Själv blev jag plötsligt lite orolig. Jag hade ju skvallrat! Vad skulle hända om jag - ensam kvinna med två döttrar - träffade väskbäraren på stan en mörk kväll? Chefen gav mig sitt visitkort och skrev dit sitt privata mobilnummer.

"Ring mig omedelbart om du ser honom. Han är förbjuden att prata med er."

Pengarna fick jag tillbaka. Och resten av veckan behandlades vi som kungligheter av alla på hotellet. Fruktskål på soffbordet. Sängar bäddade med rosenblad. Chokladtårta i kylen på min födelsedag. Varma leenden och hövliga hälsningar.

För första gången kände jag att min blåögda, naiva godtrogenhet var en tillgång. Dessutom har jag fortfarande direktnumret till en Tunisisk hotellchef i plånboken. Det känns tryggt!