tisdag, november 18, 2008

Akt två?

Kylan slog ned som en istapp igår, och jag fick hämta upp dunjackan från källaren. Nu ser jag åter ut som en svart liten boll, nästan lika bred som lång. Det gör inte så mycket, jag lär inte bli gift p g a mitt utseende ändå, och det värsta jag vet är att frysa.

Men plötsligt kände jag att jag definitivt passerat första halvlek av mitt liv; dotter N smet utanför porten sent på kvällen för att säga godnatt till sin pojkvän.
Ung, vacker, förälskad.

Själv låg jag i sängen och läste en bok.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Det jag gillar här är bland annat din raka "nakna" syn på dig själv... Inte för jag tror andra skulle hålla med dej, men ändå...
Och en god bok en egna sängen är ej att förakta!

Catarina sa...

Det är bra att ha fötterna på jorden - dessutom lär man sig av livet!

Nu är jag snart på väg ner i sängen igen...

Anonym sa...

"Nu ser jag åter ut som en svart liten boll, nästan lika bred som lång. Det gör inte så mycket, jag lär inte bli gift p g a mitt utseende ändå"
Citatet är utomordentligt kvinnligt och kräver en kommentar. I yngre dagar grubblar mannen över varför hon, den bedårande, ouppnåeliga, oemotståndliga säger sånt om sig själv. Kan det bero på distortion i självbilden? Har hon reklamvärldens kvinnobild för ögonen? Eller ett självplågande prestationskrav?
Men efter livslångt grubbel och oräkneliga erfarenheter har han svaret klart: hon vill bli emotsagd. Så snart som möjligt och helst med intimitet. Povel har genialt redovisat fenomenet i sin duett "Inte tycker du väl att jag är nånting att ha i handen ..."
Så mänskligt, så kvinnligt!/CPG

Catarina sa...

Yes CPG - Du har fattat!


Så kom igen: SÄG EMOT MIG BARA!!!