söndag, november 30, 2008

Momentskifte

Jag fullständigt hatar dagen då flickorna flyttar tillbaka till sin pappa igen. Blanka ögon, klump i halsen och värk i bröstet. Hela jag är i uppror, jag slår i dörrar och överreagerar, skriker, tycker synd om mig själv och börjar grina. Barnsligt, omoget, ocensurerat.

Men det är kärlek det handlar om. Och sorgen över att jag bara delar halva deras liv. Jag tror att de förstår mig: de är också ledsna. De ville aldrig förlora sin familj.

Sen ser jag hur glada de blir över att träffa sin pappa och hans nya samhörighet. Och jag åker hem till min tomma lägenhet. Rättar till överkastet på den enas säng, plockar undan lite saker i den andras rum.

Om två veckor ses vi igen.

1 kommentar:

Anonym sa...

I går morgon kände jag en förnimmelse av ångestkänsla i magen för en kort stund innan jag vaknade riktigt...
Det var den dagen sonen skulle resa hem till sitt...
Så jag förstår dig.