Minnen sitter ofrånkomligt fast i vissa saker. Det är kanske därför man inte ska äga så mycket? Släng tingen och därmed också situationer och människor som är förknippade med dessa. Rensa ut. Skär bort. Gör plats.
Eller låt det vara.
Det är ju ditt liv det handlar om.
Sitt där du och fingra på din pryl och fundera över hur det kunde bli som det blev.
Blir du klokare av detta? Icke.
Nå, släng den. Eller lär dig leva med det som hänt. Både skiten och saligheten.
Sen går det alltid att fylla på med nya saker. Jag menar minnen!
6 kommentarer:
Släng inte prylen! Sälj den. Eller ge den till någon som kan använda den. Här i stan har vi "Steget", en kommunalt stöttad verksamhet som ger jobb åt arbetslösa, handikappade m fl och vars uppgift är att ta hand om prylar som folk tröttnat på, fixa till dem och sälja i sin butik mitt i stan. De har sin "input" på soptippen (numera kallad återvinningsstation)bredvid alla containers. Miljöomsorg i praktiken! /CPG
Det blev som det blev på grund av gamla minnen som låg lagrade hos inblandade personer. Kroppen mins Lev med det men älta inte Lev vidare utan sårskorpor.Det förstör bara nästa salighet. Så ett resept musik det lindrar .Inte ägodelar de tynger
Sant.
Vackert skrivet. Och bra.
Nej, ältandet är passerat för länge sen, men själen bär tatueringar.
Lustigt nog tycker jag om det. Skulle inte vilja vara odrabbad.
Och ja, musik är balsam. Räddning. Ljus och överlevnad.
Hej! jag håller helt klart med dig om flickan som svimmade av, tänk att någon kan avgöra om någon ska andas eller inte... knäppt!
peace Caroline
Sorgen kan vara som en karusel .det går runt.Man har sorgen med sig in i drömen ,när man vaknar fins den kvar där sömnen tog den med sig.Det tar den tid som behövs för att sakta ner farten på karusellen.Mina tatueringar vill jag också ha kvar NU Men då viste jag inte att sorgen kunde bli en tillgång. Då var bara Finlandia en smärtlindring. Men kroppen mins när nervknuten i mellanjärdet inte ens tålde ty ngden av täcketeller byxlinningen. Det var tider som i dag förvandlats till styrka .Glädjen kom åter.
Jag tänker ofta på trappan i Lustiga Huset på Gröna Lund: om man hela tiden försöker kliva uppåt kommer man ingenstans, tvärtom, man riskerar att ramla av.
Men när man tar ett steg neråt med ena foten istället så lyfts den upp, och på så sätt; genom att ständigt kliva ner, så kommer man till sist till toppen.
Det tar längre tid bara. Fast det lönar sig nog i längden...
Skicka en kommentar