Det är det där med att kunna se långt. Att vara en liten tråd i en stor väv, inte någon slags härskande skapelsekrona.
På eftermiddagen stod jag på det mäktiga berget och var lycklig.
Senare, i skymningen, hade vi tagit oss vidare genom en oas-stad till kamelstallet. Med arabisk sjal virad runt huvudet satte vi oss upp på varsin dromedar. (Det är en rolig berg-och-dalbana: först reser djuret sig på bakbenen och man håller på att ramla ner på hans hals, sen på frambenen och då är man på väg mot rumpan istället och till sist finner det balansen i mitten. Då sitter man riktigt skönt - trots puckeln.)
Jag har drömt att rida rakt ut i Saharaöknen i hela mitt liv. Och nu satt jag där på en vaggande dromedar. Det höll på att bli mörkt, så det gick inte att se så långt. Men när vi klev av, mitt ute i evigheten, och kände sanden under fötterna var det fullständigt magiskt. Vi jublade, skuttade, hoppade i backarna, försökte åka rutschkana (snö är en klar fördel här) och till sist la vi oss på sanden och rullade ner för dynerna i full fart.
På vägen tillbaka sjöng N och jag svenska folkvisor för Nasser som ledde våra dromedarer. Han kontrade med arabiska sånger.
Minnet av den lena sanden mot mina fotsulor.
Gungande varm djurkropp under mig.
Kolsvart himmel över mig.
Det var kvällen på min 45:e födelsedag.
Imorgon ska jag berätta vad det är för likhet mellan mig och George Lucas - fortsättning följer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar