Äventyr i Nordafrika, del 2

"Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att tillbringa min födelsedag på än så här" skrev jag i min resedagbok, den dag vi lämnade turistorten och drog söderut, mot Sahara.

Vägarna kantades av oändliga olivträdsodlingar. Varje Tunisisk man måste göra 12 månaders värnplikt: tre av dessa är militär träning och vapenhantering, de andra nio är samhällstjänst - som att hjälpa till med olivskörden till exempel. Vettigt! (Lönen däremot är femton kronor och ett paket cigaretter om dagen. Kanske inte lika upplyst...)

Vi stannade vid Ej Djem, världens bäst bevarade amfiteater, byggd av romarna på 200-talet. Under marken låg cellerna där djur och människa förvarades innan tvekampen. På den tiden rådde där nästan totalt mörker, så att solljuset skulle förvirra dem när de kom ut på arenan. Djuret matades inte sista veckan, och gladiatorn smörjdes in med honung för att bli extra aptitlig.
Människans brutalalitet har inga begränsningar.

När vi fortsatte söderut byttes olivträden ut mot dadelpalmer och olaglig försäljning av bensin från Libyen. Polisen låter det ske, det finns inte många sätt att försörja sig i södra Tunisien. Sedan kom vi fram till Ksour-regionen, ett fullständigt makalöst vackert bergslandskap.

Här bor berberna, ursprungsbefolkningen, i grottor. Ingångarna är målade med vitt för att reflektera dagsljuset, men utöver ljusa fläckar här och där mellan de karga kullarna syns inte några spår av människor.
Landets förste president byggde en helt ny stad till berberna i närheten, så att de skulle få ett mer civiliserat liv. Men berberna flyttade snart tillbaka till bergen igen. Det är nämligen där de kan försörja sig, genom att öppna sina hem för besökande turister.

Och jag tänkte på ekoturism, hur man räddar utrotningshotade arter genom att låta människor betala för att titta på dem, inte skjuta dem. Turism kan vara otroligt kreativt, kan bidra till ökad förståelse och jämnare resursfördelning, turism är en del av vår verklighet och framtid och när vi rika I-landsmänniskor reser runt i världen är det vår plikt att aldrig gnälla på att alla vill ha betalt för sina tjänster.

Jag gav kvinnan som malde sitt mjöl i en av hålorna en stor peng i skålen.
Det var ingen allmosa. Det var respekt.