Filosofi kring kemi och fysiologi så här i Nobeltider

Var sitter kärleken?

I hjärtat, såsom vi lärt oss av kiosklitteratur och godisproducenter?
Kanske, men inte nödvändigt. Hjärtat kan också fladdra av rädsla. Eller blöda av sorg.

I det pulserande underlivet? Absolut. Som en fysisk manifestation av den abstrakta känslan.

I tankarna? Jo. Tänker du ofta på någon är den logiska anledningen att personen berör.

I ögonen? Ja. I betraktarens. Någon du tycker är alldaglig kan förvandlas till en av de vackraste du mött.

I samtalet? Självklart. Finns ett bättre mått på ömhet än det flöde som uppstår i en dialog mellan två människor som tycker om varandra?

*

Jag blundar och förnimmer den varma känslan.

Den är överallt.
I blodet som sakta vandrar runt i min kropp, nuddar vid ögon, läppar och svalg, passerar hjärtat och tar ny fart, leker med diafragma och sköte för att sedan smyga ner mot vristerna.
I syret som sakta gungar mina bröst.
I huden som tar in beröring från bomull i kläder och en och annan hårlock som virvlar mot kinden.
I huvudet som blandar bilder av möten, minnen av skratt och ekon av ord som växlats.

Och jag vet:
Jag har vunnit Nobelpris i personkemi.

"Sluta tänka, börja se."

Orden är inte mina. Men de har följt mig sen jag som 20-åring läste om den indiska filosofen Jiddu Krishnamurti. Han som aldrig ville vara någon ny Messias, utan ödmjukt förklarade att var och en måste finna sin egen väg.

Börja se.
Se det du har.
Uppmärksamma det som finns framför dig.

Upplev det som gör din kropp varm.
Upptäck vad som gör din själ varm.
Förstå vad som får dig att känna dig levande.

Benämn det inte.
Analysera det inte.
Kategorisera det inte.

Bara se.

Och alla färger blir så mycket
klarare.

Balans ... nu igen!

Ibland måste man hejda sig.
Stanna upp.
Syna sömmarna, testa förtöjningarna.
Och lyssna efter varningssignalerna.

Ibland måste man acceptera att det inte blir som man tänkt sig.
Som man vill och fantiserat om.

Ganska ofta behövs flexibilitet.
En stor portion självdistans.
Lite jävlar anamma.
Och humor.
Glöm aldrig humor!

En skön balansgång det där:
att inte ta saker för allvarligt, och ändå vara seriös.
Att leva ärligt och uppriktigt.
Med en klackspark ...

Stockholmiana

Först en vintagemarknad där mängder av entusiaster minglar i 40-, 50- och 60-tals outfits. Kvinnor i basker, stora lockar och röda läppar. Till och med en man i vit frack och hög hatt.

Sen över en kanal där kanoter sakta paddlar förbi de små träbåtarna. På ön höga fängelsemurar och en makalös lind, under vilken Jag vet en dejlig rosa klingar vackert och jag får läsa en text om att säga ja, och att livet inte alltid blir som man tänkt sig – det kan bli bättre än man tänkt sig.

Lite senare, vid Hornstull, en utomhusscen där en åldrad rocker får förbipasserande att med stora leenden gunga med, ja till och med dansa. Vid tunnelbanan en klassisk violinist, riktigt skicklig, och på nästa station en gitarrist med klockren gatu-repertoar.

I en fantastisk ruff industrilokal från 1800-talet grillas kött över öppen eld medan livebandet spelar Eric Clapton. Paret som jag viger utstrålar ren kärlek och sann aktning till varandra, och alla gråter. Bruden, brudgummen, gästerna. Även jag.

När mina hedersuppdrag är avslutade tar jag mig till Gamla stan. Kullersten, uteserveringar och ett vänligt myller. Klättrar ner djupt i medeltida valv där en ensam man skildrar Dan Andersson och Bellman så vi blir hypnotiserade.

Väl hemma tänker jag att musik är känslor.
Att kärlek är ett val.

Och att Stockholm inte är så dumt ändå.

Alla dessa lås

På kort tid har jag, både i Berlin och Prag, sett flera broräcken och andra staket fyllda av hänglås med namn på.

Han och hon, - eller han & han och hon & hon, har skrivit, viskat, andats, ristat in sina namn i ett nyköpt hänglås. Fört den krökta delen runt något av järn, fäst ihop låset med ett klick och sedan, i en gemensam magisk ritual (föreställer jag mig), kastat nyckeln i floden/dammen/sjön.

Där hänger de sedan. Fastkedjade vid varandra.

Och jag tänker: ska det inte vara tvärtom?
Att kärleken låser upp?
Att det lilla klicket faktiskt öppnar.
Bänder upp.
Släpper fram.

Jag la min hand på muren vid Karlsbron, på den bronsplatta som sägs ha med kärlek att göra. Tydligt kunde jag känna hur något gnisslade till utanför hjärtat.

Sakta öppnades det kalla och hårda skyddet.
Värmen flödade.
Strömmar av liv.

Upplåst.

Nyckeln?
Det väljer jag att inte skriva här.

Upgrade storage

Alla dessa iclouds. Överallt.
Över oss. Täcker oss. Bevakar oss.

Nu förstår jag varför sommaren varit så fylld av tjocka, tunga moln ...

Att finnas. Kvar.

Häromkvällen fick jag en fantastisk text uppläst för mig. Om hur ett alldeles för stort ego skulle få plats på en vanlig gravsten. Idag talar mitt facebook-flöde om för mig att en död bekant fyller år. Jag går till sidan, och där finns en mängd hyllningar, hågkomster och emojis.

Så dör vi aldrig numer. Vi lever kvar på skärmar och servrar. Våra minnesrunor är aldrig sinande flöden som kan fyllas på, år efter år.

Någonstans i Afrika finns ett folk som har två olika ord för död. Det första när din kropp inte längre lever. Det andra när ingen finns kvar som tänker på och saknar dig.

Kanske måste vi finna ytterligare en benämning här i västvärlden: när datasystemet, i vilket du snurrar runt, en gång för alla brakat ihop?

Island living

Båten hoppade mellan vågorna.
Läpparna smakade salt och hårlockarna blev trassligare än någonsin.

Vi försökte förgäves få fäste med ankaret, men kastades oavbrutet åt sidan av strömmar och dyningar. Havsytan glittrade, sanden lockade, men det gick inte. Vi fick vända.

Nu har lugnet lagt sig.
Längtan, tillkortakommanden och framgång - allt smälter samman i bilden av båten kämpandes i havet.

Och plötsligt blir det så tydligt;
man behöver vara två.

Vägval

Jag tänker att vi lägger i vågskålar det som händer oss, det vi upplever, det vi måste ta ställning till. Sedan låter vi tyngden avgöra.

Men hur skapas tyngd? Om en människa är mig lättviktig, hur kan hen få större värde? Och hur kan jag själv bli mer förankrad och sammanhållen? Hur ger jag mitt varande rymd?

Genom utveckling, naturligtvis.

Alltså, låt mig växa.
Låt min själ expandera.
Låt mig väga tungt i nästa vågskål.

En annan Edith och jag

Drabbades av "Je m'en fous"-ismen.
Timingen var usel. Ingen vän hade agerat på det sättet.

Först kände jag mig utsatt för en bluff. Nu tänker jag att det mer var ett ärligt försök, som jag tog för mycket på orden. Att det fanns en vilja för stunden. Och att överenskommelsen var inget annat än ärlighet; alltså både det ärliga försöket och den ärliga upptäckten att längtan plötsligt försvunnit. "Out of sight, out of mind" liksom.

Jag har ett val. Jag ger fous du passé.
Ångrar inget, ni le bien, ni le mal
- tout ça me bien ...

Nej förresten. Aldrig någonsin vill jag bli likgiltig.
Eller okänslig och ombytlig. Då väljer jag hellre smällarna, smärtan.

Jag vill bry mig.

Teknisk störning

Kände irritationen komma, var på väg att skriva något bittert någonstans. En upprörd facebook-status kanske. Eller ett beklagande blogginlägg. Eventuellt få till en kort och slagkraftig tweet. Jag tänkte utgjuta lite frustration över ett tekniskt fel på internetbanken, som nu har pågått timme ut och timme in, – för här ligger ett par räkningar som bara måste betalas.

Men tanken varade bara någon sekund.
En fläkt som drog förbi, ett fladder i min ljuslåga.
Ett drivande mörkermoln som skuggade och skymde min sikt.

Sen tänkte jag:
Nej, jag vill inte utnyttja mitt skrivande till mentala spyor.
Jag vill inte använda sociala medier såsom slasktrattar.
Jag vill inte fylla mig själv med slagg - jag vill tänka på det som är gott.

Ska ett gäng ettor och nollor få rubba min balans? Nu, i denna tid som är min, denna min bästa tid som är nu?

Nej. Teknisk störning gör mig inget.
Mänsklig disharmoni däremot.

Men det har jag ingen.

Så sant, agent Cooper

Just igår, med hjälp av en harmlös saga, väcktes ett minne. Och en känsla: rädsla.

Rädslan är kärlekens motsats.
Rädslan kränker, fjättrar och förlamar.
Rädsla tar oss så långt ifrån livsglädje som möjligt.

Vi har rätt att få vakna utan att vara rädda. (Och de som inte har möjlighet till detta, i sitt hemland, de ska tas emot av oss medmänniskor med värme och omsorg.)

Rädsla är skit - vår strävan måste vara att komma så långt ifrån rädslan som möjligt. Plocka bort den ur vårt system. Inte släppa in den, varken i kropp eller tanke.

Som agent Dale Cooper säger i Twin Peaks:

"All things considered, being shot is not as bad as I always thought it might be. As long as you can keep the fear from your mind. But I guess you can say that about almost anything in life. It's not so bad as long as you can keep the fear from your mind."

Aktivt mödraskap

Jag har inte lärt mina döttrar hur man reder en sås. (Om jag ska vara ärligt vet jag nog inte själv hur det går till.)

Men jag har uppmuntrat till eget tänkande, visat att man aldrig ska ursäkta sig eller tiga i en församling, manat till hederlighet, civilkurage och empati. Jag tror att jag kunna förmedla en visshet att deras handlingar betyder något, inte hur de plutar med läpparna eller svankar med ryggen.

Idag har dotter M rattat bil på krångliga småvägar, gasat på motorväg, startat kall motorbåt, kört mellan grynnor och sjömärken, angjort en brygga och röjt bygg-skrot. Sedan har vi krönt dagen med ett besök på återvinningscentralen.

Detta är vad jag bedömer som viktiga verktyg för att klara sig i livet.

En iphoneaholics bekännelse

Jag skulle vilja gå på nån slags avgiftning.

Upphöra att ständigt böja nacken nedåt mot den där skärmen i handen. Låta ögonen slippa fokusera på pytte-bokstäver och miniatyrbilder. Skydda hjärnan från det ständiga informationsflödet. Jag behöver inte veta vad som händer hela tiden.

Men det är så roligt med alla världens fotografer på Instagram. Facebook är ett bra torg att mötas på, när tiden inte räcker till för verkliga träffar. På twitter kan jag få nyheter i första led, inte tolkade av någon annan. Och chattandet gör mig så glad. Hur ska vi annars säga god morgon och god natt till varandra?

Ändå. Jag känner att den är på väg. Time-outen.

En dag går jag där, barfota på en strand, klädd endast i sarong och med händerna fulla av snäckor. Då är telefonen långt borta. Och avstängd.

Livet är bäst i verkligheten.

Snällheten, den sällsamma

Vaknade gråtandes. Kände bröstet skaka, kroppen darra, magen krampa. Jag var så ledsen - men jag är inte säker på om jag grät på riktigt eller inte.

För jag drömde.

Jag drömde om en busschaufför som åkte ifrån mig när jag hade gått ut för att få en nypa luft. Som inte brydde sig när jag sprang efter, knackade på rutorna - ja till och med hoppade upp på kofångaren nedför hans framruta och försökte ropa till honom att jag behövde få komma in. Att alla mina saker var kvar i bussen - och att han kunde väl vara lite snäll mot mig?

Snäll.

Ja, jag tycker att man ska vara snäll. Varför inte? Vad finns att förlora? Prestige? Anseende? Eller är människor rädda för att bli utnyttjade om de är för snälla? Är snällhet ett misslyckande - en motsats till framgång? Är det lättare att vinna respekt via hot än snällhet?

Du är så snäll, säger nån, med en liten nedlåtande ton och en lätt överlägsen klapp på huvudet. Snäll är inte det första vi skriver i våra CV'n. Stresstålig och lösningsfokuserad kanske - men inte snäll.

"Får snälla pojkar kyssa vackra flickor?" frågades jag nyligen. Svar ja. Snälla pojkar är det bästa som finns. Näst efter snälla busschaufförer.

Så lätt, men ändå så svårt

Att vara öppen.
Att acceptera.
Att utsätta sig för nya möten, miljöer, sammanhang.
Att prova nya smaker, upplevelser, tankegångar.

Att utmana sig själv. Aldrig sluta lära. Att vara uppmärksam.

Att välja sina strider.
Att lyfta sig ur snårigheterna och se helheten.
Att göra aktiva val.

Och att tycka att man duger som man är.

Med Tjechov malandes i mitt inre

Jag vet ju. Jag har uppfostrats så. Jag har förmedlat det vidare till mina egna döttrar. Att det du bär i ditt inre är din skönhet. Vad du ger är viktigare än vad du får. Dina handlingar, reaktioner och riktningar är vad som gör dig vacker och värdefull. Inte din yta.

Ändå.

Bilden av mig själv sjunker ihop till en liten rishög. Förlåt mig, omvärld, för det ni tvingas se. De extra kilona, dallret, skrynklet, krumheten, löjligheten. Instinkten säger; göm dig, skyl dig. Du är inget värd. Bara vackra människor är. Smala. Tränade. De med karaktär. De smarta (för överviktiga är korkade, det vet vi ju). De som passar in. De som vi vill presenteras tillsammans med.

Sonjas monolog börjar åter ringa i öronen. "Jag vet att jag är ful, jag vet det." Ledarens ord "You don't look good on stage." Och käftsmällen ... "Du attraherar mig inte längre."

Sen läser jag Mia Skäringers artikel.

"Hälsostress är det nya ordet. Och andefattighet.
Vi är snart bara kroppar som förlorat sin medvetenhet.
Dumhuvuden, tomburkar och falska stora leenden."

Och känner mer än nånsin att jag längtar efter ett samhälle där vad vi gör betyder något. Inte hur vi ser ut i bikini.

Med glansiga ögon

Det fanns en tid när jag inte visste. Inte förmådde. Inte förstod.

Idag blev jag påmind. Vi bläddrade i album – och där kom den, repliken, som fick mig att minnas hela scenen. Och ja, jag vet precis hur jag agerade den gången. Vad som var min del i del hela.

Vad jag inte visste var att taggen satt kvar. Men chansen gavs mig nu, en aprilkväll med blek sol som letade sig in genom alldeles för smutsiga fönster. Nu kunde jag ärligt be om ursäkt. För min del, en del med lika stor skuld som den andres. Vi skakade hand. Sa att nu var det borta.

Och jag vet idag att det jag brast i var tacksamhet.
Allt det jag hade; så stort, så viktigt, så värdefullt.
Jag glömde bort att vara tacksam.

Det misstaget vill jag aldrig göra igen.

Löjliga familjen

Vi spelade kort i helgen.

Spelet hette som det brukar, men där fanns ingen "unge herr Fenkål" eller "fröken Kladd" längre. Inte heller män med titlar och bihang, såsom "Magister Plugg" med "Fru Plugg".

Nu var det Herr Doktor, Fru Doktor, Doktorns pojke och Doktorns flicka. Inte särskilt löjligt. Stråk av genustänk. Men lik förbannat kärnfamilj. "Hej alla barn. Det är så här det skulle ha sett ut egentligen. Sorry! Era föräldrar har inte klarat det."

Här är mitt förslag på karaktärer i den uppdaterade versionen av Löjliga Familjen:

• Herr Frisör, Herr Frisörs man
• Fru Bagare, Fru Bagares ex, Fru Bagares nye, Fru Bagares PT
• Kaptenens son, Kaptenens sons plastmamma, Kaptenens sons bonus-syskon
• Snickarens dotter-som-snart-är-snickarens-son
• Herr Bonde (söker fru) 
• Fru Doktor, Fru Doktors KK
• Herr Fotograf, Herr Fotografs sexkompis, Herr Fotografs MILF
• Fru Trädgårdsmästare, Fru Trädgårdsmästares åtta katter

Gör om, gör rätt!
:-)

Här och nu kommunikation

Jag har ärvt min mormors tummade brev från en beundrare, när hon som ung vistades på sanatorium. I en ask med omsorgfullt knutet band ligger brev jag själv fått en gång; från bästa vänner, den seende lärarinnan, min mamma och från honom, han min själsfrände.

I bokhyllan står Mozarts brev, Aimée & Jaguars brev och Maria Wines memoarer med Lundkvists brev. Plus en mängd nedtecknade skrönor, minnen, berättelser.

Samtal. Poesi. Bekännelser.
Frågor där jag själv får gissa svaret, eller svar på frågor jag inte har läst.
Människor vars röster aldrig klingat ut.

En spretig handstil tar mig tillbaka till den starka närvaron i mötet med pappan till mina barn. Den kärleken kommer alltid vara bevarad; varje brev bär vittnesbörd. Men sen? Min andra kärlek fick ord i sms - jag vet inte hur många telefoner som har passerat sedan dess.

Och nu?
Människor jag möter i verkligheten berikar och berör mig. Privat och professionellt. Men inget kommer att finnas kvar. Mail raderas, chat raderar sig själv, facebook lagras i skuggor.

Här och nu är bra. Det finns ingen anledning att vältra sig i det som varit. Nostalgi blir lätt som att köra bil med handbromsen i.

Men ändå.
Allt måste inte försvinna bort i cyperspace i samma stund som det är formulerat. Våra möten är så mycket större än bara ettor och nollor ...