Drabbades av "Je m'en fous"-ismen.
Timingen var usel. Ingen vän hade agerat på det sättet.
Först kände jag mig utsatt för en bluff. Nu tänker jag att det mer var ett ärligt försök, som jag tog för mycket på orden. Att det fanns en vilja för stunden. Och att överenskommelsen var inget annat än ärlighet; alltså både det ärliga försöket och den ärliga upptäckten att längtan plötsligt försvunnit. "Out of sight, out of mind" liksom.
Jag har ett val. Jag ger fous du passé.
Ångrar inget, ni le bien, ni le mal
- tout ça me bien ...
Nej förresten. Aldrig någonsin vill jag bli likgiltig.
Eller okänslig och ombytlig. Då väljer jag hellre smällarna, smärtan.
Jag vill bry mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar