Det finns kanske ett brev som behöver skrivas.
Men jag är osäker på om mottagaren vill läsa.
Så bär jag inom mig allt det som hänt, alla kast, allt rus, alla tvivel; i tre veckor har jag befunnit mig i en känslomässig smältdegel, knappt sovit, ätit uselt (mest socker och kaffe), drabbats, gråtit, famlat, njutit, skrattat. Ensam, utan stöd.
Nu är jag ute ur bubblan, ser med klar blick runt om mig och känner lugnet sprida sig i kroppen på nytt.
Nej. Jag skriver inget brev.
Jag har min stolthet.
Och ett hus vid havet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar