Det fanns en tid när jag inte visste. Inte förmådde. Inte förstod.
Idag blev jag påmind. Vi bläddrade i album – och där kom den, repliken, som fick mig att minnas hela scenen. Och ja, jag vet precis hur jag agerade den gången. Vad som var min del i del hela.
Vad jag inte visste var att taggen satt kvar. Men chansen gavs mig nu, en aprilkväll med blek sol som letade sig in genom alldeles för smutsiga fönster. Nu kunde jag ärligt be om ursäkt. För min del, en del med lika stor skuld som den andres. Vi skakade hand. Sa att nu var det borta.
Och jag vet idag att det jag brast i var tacksamhet.
Allt det jag hade; så stort, så viktigt, så värdefullt.
Jag glömde bort att vara tacksam.
Det misstaget vill jag aldrig göra igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar