För 25 år sen låg vi där, han och jag, sida vid sida, och berättade allt för varandra. Om barnaår, ungdomslängtan och växtvärk. Vi kunde prata hela nätter, det tog aldrig slut.
Vi samtalade om framtiden. Allt vi skulle bygga tillsammans. Vi ville så mycket. Vi fyllde vår gemenskap med förväntningar och visioner.
Livet blev bra, men allt utvecklades förstås inte som vi trodde. Det gör sällan det, framför allt inte om man är ung och ännu inte tillräckligt knådad av verkligheten.
Så: idag.
Jag spelar min andra halvlek. Jag är tydligare, tyngre och mer tvivlande. På nytt, på ett märkligt magiskt sätt som jag inte trodde skulle kunna hända, ligger jag sida vid sida med en människa. Intill mig värme, lugn, erfarenhet. Det som har varit har format oss, men det har varit. Det var då.
Vi har ett nu.
Och ett nu.
Och nu.
På ett sätt blir stunderna av nu en slags framtid.
Och jag vet att om vi fortsätter våra 'nu' tillsammans har vi varsin rik källa av berättelser att ösa ur och delge varandra. Så väver vi vidare historierna om våra liv.
Oavsett vad som kommer att hända har nuets trådar letat sig in bland de gamla. Väven har fått en ny, skimrande lyster.
Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar